Ferryboat Serenade

Happy ever after..

Vad är det egentligen vi drömmer om? Evig lycka, evig trygghet, som en pensionsförsäkring med regelbundna utbetalningar. Men vi glömmer att pensionsförsäkringar kräver år efter år av insättningar. Vi tror att det räcker med några månaders svärmeri för att sedan kunna luta oss tillbaka och skörda det vi sått, år efter år efter år. Orimligt? Ja.

Så vad förväntar jag mig då? Jag undrar ju eftersom jag går och är missnöjd nu. Han åkte hem, vilket är många mil ifrån mitt hem. Och nu sitter jag här och känner det som att något har slitits ur min kropp. Märklig, men väldigt verklig känsla. Men ska kärleken alltid bara föra med sig glädje? Den är väl som allt annat här i livet, smakrikt? Sött och salt om vartannat. Vi är fantastiska tillsammans. Det gör ont att vara ifrån honom. Längre fram kommer det att bli fler konstigheter. Så är det, så funkar det. Som med allt annat. Först förälskelse, entusiasm, eufori, sen kommer de andra tonerna som gör verket till en hel, variationsrik symfoni.

Det har hänt andra saker så klart, som påverkar känslan av tomhet. Jag söker jobb och även om jag har saker på gång så är det ändå lätt att känna sig fritt svävande i universum, utan förpliktelser, men heller ingen som ser efter en. Frihet till priset av ensamhet.

Jag har svårt att skaka fram någon slags entusiasm idag, inför nånting. Jag tycker att jag borde, men jag hatar ju borden så strunt samma. Entusiasmen får vänta till en annan dag. Idag är jag sur, trött och missnöjd. Arg, bitter och full av saknad. Det känns ganska skönt att låta bli att försöka styra känslorna. Det skapar självdistans. Självdistans är skönt, det ger perspektiv. Då kan jag skratta åt min egen bitterfittighet och självömkan. Och så kan jag klappa mig själv deltagande på axeln, lägga huvudet på sned och säga: "Du ser lite ledsen ut Tinnitus, vill du ha lite varm choklad? Med vispgrädde?" Och så känns allt mycket bättre.

Sammansatta pussar från Tinnitus, som inte tänker lägga två strån i kors idag.