Tinnitus ska på date... Så mycket för goda intentioner..
Mannen jag ska ut med, jag har inte träffat honom. Han säger att vi har träffats, men jag kommer inte ihåg det så då räknas det inte. Han verkar intressant, håller på med teater, reser... Han ser inte ut som min typ, men han är rolig. Om inte annat så får jag en trevlig kväll.
Vad ska man göra? Låta bli att leva? Kärlek, är inte det livet?
Mitt år, som skulle ge mig tid att läka.. Kanske är det fortfarande en bra idé. Kanske ska jag ställa in det här. Jag blir bara så nyfiken. Och har svårt att stå emot kicken, bekräftelsen, kittlingen.
Och så tänker jag att kanske behöver sår mer än tid för att läka, de behöver ju luft också. Eller så har jag redan läkt? Läkt från förra såret, från det förförra också. Kanske.
http://open.spotify.com/track/05TpSohLNpRTRyPiyLnQlV
Skrev precis till två gamla spöken. Stället jag är på nu vill att jag ska ge för att läka. Jag vill alltid ge för att läka. Kommer jag att bli sårad om jag inte får svar? Eller kommer jag att vara nöjd med att ha gett? Just nu känner jag mig lugn. Som att jag är min egen och full av kärlek. Nöjd.
Det verkar som att det är svårt för mig att ställa upp regler och sen följa dem. Men jag vet ju så lite om livet och jag tycker inte om begränsningar. Jag tycker om att möta varje dag med ett öppet sinne, varje människa som om den vore god och varje stund som full av möjligheter. Lidandet, kommer det av detta förhållningssätt eller av det faktum att jag ibland blir ledsen av konsekvenserna. Eller är det så att jag inte lyckas behålla öppenheten, blir fast i rädslan och skapar lidandet själv?
Jag tycker inte att livet är enkelt. Och jag tror inte på människor som försöker förenkla svåra saker. Jag tror på skapande, på att livet är precis så som vi tror att det är och att vi kommer att möta precis det vi föreställer oss och att det både är precis som det ska och kan förändras.
Vi får se hur det blir med dejten.. Jag har second thoughts...
Kram från Tinnitus (som tycker att komplexitet och ambivalens är livsviktigt:))
lördag 17 oktober 2009
lördag 10 oktober 2009
Round table conference
Det är ju också så att det känns väldigt fåfängt att tro att det kommer att komma män att säga nej till. Det är ju dessvärre inte så att de står på rad utanför min dörr och väntar ivrigt.
En vän sa till mig idag att jag är vacker och vis och att det kommer att komma in kärlek i mitt liv fortare än jag tror. Han trodde inte att det skulle hålla ett helt år.
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag längtar otroligt mycket efter kärlek, men att jag är så trött på att bli besviken, sviken, ratad, lämnad. Är det fel att ta paus? Är det bättre att fortsätta ta tjuren vid hornen och lära sig av misstagen? Mesar jag ur? Kommer det verkligen bli bättre för att jag väntar? Är det inte bara ett sätt att få ensamheten att verka självvald?
Det är förmodligen alla dom negativa sakerna och alla dom positiva sakerna på samma gång.. Beslut är ju bara beslut. De säger ingenting om livet och sanningen och verkligheten. De är bara en riktning, ett val, som man hoppas är det bästa, för någonstans måste man ju gå? Eller?
Den här känslan av att vara fast i ett dåligt mönster, jag försöker ju göra mig av med den. Som att det skulle gå att göra sig av med en känsla. Jag ÄR fast i ett dåligt mönster. Kanske. Eller så har jag just kommit ur det.
Under de här få timmarna efter att jag fattat beslutet så märker jag i alla fall att jag ser på män på ett annat sätt. De är mer intressanta än vad de är något som man ska försöka få bekräftelse av. Det finns liksom mer plats för lek och upptäckande nu är för några timmar sedan.
Det är ganska uppenbart att mitt liv kretsar kring kärlek. Jag skulle vilja att det kretsade kring andra saker också. Kanske kan det här beslutet hjälpa mig att få tid över till att kretsa kring annat. Om jag bara kunde bestämma mig för om beslutet är en flykt eller en utmaning. Men som sagt beslut säger ju inget om verkligheten, de är bara verktyg. Och det här verktyget tycks fungera. Hmm..
Kram från Tinnitus som önskar er en fantastisk lördag!
En vän sa till mig idag att jag är vacker och vis och att det kommer att komma in kärlek i mitt liv fortare än jag tror. Han trodde inte att det skulle hålla ett helt år.
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag längtar otroligt mycket efter kärlek, men att jag är så trött på att bli besviken, sviken, ratad, lämnad. Är det fel att ta paus? Är det bättre att fortsätta ta tjuren vid hornen och lära sig av misstagen? Mesar jag ur? Kommer det verkligen bli bättre för att jag väntar? Är det inte bara ett sätt att få ensamheten att verka självvald?
Det är förmodligen alla dom negativa sakerna och alla dom positiva sakerna på samma gång.. Beslut är ju bara beslut. De säger ingenting om livet och sanningen och verkligheten. De är bara en riktning, ett val, som man hoppas är det bästa, för någonstans måste man ju gå? Eller?
Den här känslan av att vara fast i ett dåligt mönster, jag försöker ju göra mig av med den. Som att det skulle gå att göra sig av med en känsla. Jag ÄR fast i ett dåligt mönster. Kanske. Eller så har jag just kommit ur det.
Under de här få timmarna efter att jag fattat beslutet så märker jag i alla fall att jag ser på män på ett annat sätt. De är mer intressanta än vad de är något som man ska försöka få bekräftelse av. Det finns liksom mer plats för lek och upptäckande nu är för några timmar sedan.
Det är ganska uppenbart att mitt liv kretsar kring kärlek. Jag skulle vilja att det kretsade kring andra saker också. Kanske kan det här beslutet hjälpa mig att få tid över till att kretsa kring annat. Om jag bara kunde bestämma mig för om beslutet är en flykt eller en utmaning. Men som sagt beslut säger ju inget om verkligheten, de är bara verktyg. Och det här verktyget tycks fungera. Hmm..
Kram från Tinnitus som önskar er en fantastisk lördag!
Bilden i mitt huvud
Drömmen... Drömmen. Hans blick. Hans värme. Hans hud. Allt var mjukt, skimrande, rörelserna långsamma, ögonblicken oändliga, allting var värme, ingen kyla, bara öppet. Kom in, sa hans blick, jag är öppen för dig. Jag älskar dig. Vi var öppna för varandra, inga hinder emellan, bara öppenhet, mottaglighet, förståelse och acceptans. Ingen rädsla, inget avstånd, som att simma i vatten, följsamt, omsluten, ett helt.
Ett år utan män
Drömde om kärlek i natt. Drömde att jag var tillsammans med en kille jag dejtade i våras. I verkligheten gick det åt pipan i rasande fart, men i drömmen var vi djupt förälskade. Vi låg och gosade, vi sprang runt på stan med vänner, vi träffade hans mamma. Han var lika förälskad i mig som jag i honom och han var stolt över mig för jag vunnit en prestigefylld frågetävling om konst (Han är konstnär). Det var som i Slumdog Millionaire, jag minns att jag tänkte i drömmen att jag hade otrolig tur med frågorna. Men jag vann och det var huvudsaken. Då kunde i alla fall andra tro att jag var smart och påläst... Jag vann över honom också, med en poäng, men han var en bra förlorare, gladdes åt min vinst och lyste av stolthet över sin kloka flickvän(jag).
Jag tror att drömmen inspirerades bl.a. av att jag umgicks med mina fina nyförälskade vänner igår. Kärleken fullkomligt bubblar i och omkring dem. Det kommer kaskader av endorfiner över en om man står nära. Det är vackert. Det är en fantastisk känsla att se sin bästa vän, som kämpat så länge för att få ordning på sitt liv och som letat efter kärlek länge, länge, få uppleva både framgång och kärlek.
Men det svider ju också så klart. Det väcker längtan efter närhet och ömhet, efter den där mjukheten i kontakten, intimiteten. Drömmen var så levande, och han var så mjuk och kärleksfull.
Igår bestämde jag mig. Det är en klyscha, men jag ska ta ett killfritt år. Samtidigt som det känns tramsigt och menlöst så känns det också otroligt skrämmande och det tyder på att det är rätt väg att gå. Jag behöver skapa ett nytt sätt att förhålla mig till män och relationer. Jag har så bråttom att etablera en relation, att jag inte tar mig tid att lära känna personen jag involverar mig med. Jag är kär i känslorna och har någon idé om att man kan uppleva dem med vem som helst. Men det är verkligen inte sant och det har jag fått erfara flertalet gånger de senaste två åren.
En ettårsregel ger mig paus och gräns. Den skyddar mig mot brådskan.
En väninna föreslog detta för mig för månader sen, men jag tyckte bara att det lät löjligt.
Det är löjeväckande att försöka kontrollera livet, och att tro att man skulle kunna hålla emot om det kom in en riktig Man i ens liv. Det känns också fånigt att erkänna att man har så stora problem med relationer att man måste göra något så extremt som att skapa regler. Jag tycker fortfarande att det låter löjligt, men det känns bra. Jag förstår poängen. Man skulle kunna jämföra det med att bestämma sig för att ta hand om sin kropp. Att erkänna för sig själv att man har dåliga kostvanor (eller obefintliga träningsvanor), att man måste göra något åt det och sen göra det.
Det är ett statement och jag tror på att göra statements, eller affirmationer, eller vad man vill kalla det. Mål. Mål är viktiga. Mål och målmedvetenhet. Mitt mål är att skapa en välfungerande och kärleksfull relation med en man som är omtänksam,ansvarsfull, intelligent, sensuell och rolig. Jag tror att denna regel kommer att vara en hjälp för att uppnå detta mål.
Så nu, nu börjar det. De tionde oktober 2009. Ett år utan män. Välkommen att följa med på resan.
Kram från Tinnitus (som nu ska ta en promenad och rysa vid tanken på den regel hon just nu satt upp för sig själv..)
Jag tror att drömmen inspirerades bl.a. av att jag umgicks med mina fina nyförälskade vänner igår. Kärleken fullkomligt bubblar i och omkring dem. Det kommer kaskader av endorfiner över en om man står nära. Det är vackert. Det är en fantastisk känsla att se sin bästa vän, som kämpat så länge för att få ordning på sitt liv och som letat efter kärlek länge, länge, få uppleva både framgång och kärlek.
Men det svider ju också så klart. Det väcker längtan efter närhet och ömhet, efter den där mjukheten i kontakten, intimiteten. Drömmen var så levande, och han var så mjuk och kärleksfull.
Igår bestämde jag mig. Det är en klyscha, men jag ska ta ett killfritt år. Samtidigt som det känns tramsigt och menlöst så känns det också otroligt skrämmande och det tyder på att det är rätt väg att gå. Jag behöver skapa ett nytt sätt att förhålla mig till män och relationer. Jag har så bråttom att etablera en relation, att jag inte tar mig tid att lära känna personen jag involverar mig med. Jag är kär i känslorna och har någon idé om att man kan uppleva dem med vem som helst. Men det är verkligen inte sant och det har jag fått erfara flertalet gånger de senaste två åren.
En ettårsregel ger mig paus och gräns. Den skyddar mig mot brådskan.
En väninna föreslog detta för mig för månader sen, men jag tyckte bara att det lät löjligt.
Det är löjeväckande att försöka kontrollera livet, och att tro att man skulle kunna hålla emot om det kom in en riktig Man i ens liv. Det känns också fånigt att erkänna att man har så stora problem med relationer att man måste göra något så extremt som att skapa regler. Jag tycker fortfarande att det låter löjligt, men det känns bra. Jag förstår poängen. Man skulle kunna jämföra det med att bestämma sig för att ta hand om sin kropp. Att erkänna för sig själv att man har dåliga kostvanor (eller obefintliga träningsvanor), att man måste göra något åt det och sen göra det.
Det är ett statement och jag tror på att göra statements, eller affirmationer, eller vad man vill kalla det. Mål. Mål är viktiga. Mål och målmedvetenhet. Mitt mål är att skapa en välfungerande och kärleksfull relation med en man som är omtänksam,ansvarsfull, intelligent, sensuell och rolig. Jag tror att denna regel kommer att vara en hjälp för att uppnå detta mål.
Så nu, nu börjar det. De tionde oktober 2009. Ett år utan män. Välkommen att följa med på resan.
Kram från Tinnitus (som nu ska ta en promenad och rysa vid tanken på den regel hon just nu satt upp för sig själv..)
onsdag 7 oktober 2009
Obsession
Jag är besatt. Jag gillar det inte. Men jag kan inte låta bli. Jag ger efter. En indisk avatar (halvgud) har sagt att det enda sättet att bli av med ett behov är att tillfredsställa det. Jag hoppas att det är så.
Kram från Tinnitus (som lyssnar på Falling out of love med Marie Gauthier och önskar att hon kunde sitta hemma och skriva hela dan..)
Kram från Tinnitus (som lyssnar på Falling out of love med Marie Gauthier och önskar att hon kunde sitta hemma och skriva hela dan..)
måndag 5 oktober 2009
Shame, shame, shame
Läste mitt förra inlägg och insåg att jag presenterat ännu en paradox.
Min första paradox var att börja skriva en blogg för att acceptera mig själv, men jag valde att vara anonym. Om jag accepterar mig själv borde jag väl kunna stå för mitt inre även för andra, non? Men jag tänker låta det gå i min egen takt. Kanske hade det gått fortare om jag slutade gömma mig, men jag är inte redo för att låta det gå fort. Jag är inte redo för att låta det gå långsamt heller..
Min andra paradox var att konstatera att jag hatar att känna ensamhet, men att jag också hatar när någon kommer för nära. Borderline skulle en del kalla det. Men egentligen handlar det om samma sak. Om någon kommer för nära så känner man sig ännu mer ensam om man förlorar dem. Dessutom kan man känna sig sjukt ensam tillsammans med någon. Så jag måste möta dem, både ensamheten och närheten. Och ensamheten kanske är som värst tillsammans med någon.
Hmm, Tinnitus har saker att fundera på..
Stor kram till alla er som liksom jag kämpar mot skammen, vi kommer att besegra den!
Min första paradox var att börja skriva en blogg för att acceptera mig själv, men jag valde att vara anonym. Om jag accepterar mig själv borde jag väl kunna stå för mitt inre även för andra, non? Men jag tänker låta det gå i min egen takt. Kanske hade det gått fortare om jag slutade gömma mig, men jag är inte redo för att låta det gå fort. Jag är inte redo för att låta det gå långsamt heller..
Min andra paradox var att konstatera att jag hatar att känna ensamhet, men att jag också hatar när någon kommer för nära. Borderline skulle en del kalla det. Men egentligen handlar det om samma sak. Om någon kommer för nära så känner man sig ännu mer ensam om man förlorar dem. Dessutom kan man känna sig sjukt ensam tillsammans med någon. Så jag måste möta dem, både ensamheten och närheten. Och ensamheten kanske är som värst tillsammans med någon.
Hmm, Tinnitus har saker att fundera på..
Stor kram till alla er som liksom jag kämpar mot skammen, vi kommer att besegra den!
måndag 28 september 2009
Bad things
http://www.mtv.com/videos/misc/435679/paparazzi-live.jhtml#artist=3061469
Hål i huvudet. Så säger man där jag kommer från om någon gjort något riktigt korkat, dvs inte använt sitt intellekt. Som att allt det kloka läckt ut genom det där hålet, som om de träffats av ett skott som trasat sönder viktiga nervbanor. Själv känns det som att jag har hål i bröstet. Betyder det att jag inte har använt min kärlek? Att jag skadats av ett skott som fått min kärlek att läcka ut. Att jag har trasighet som måste läka, artärer och vener som måste sys ihop och hålla för blodet som ska skölja genom kamrarna. Det skulle det faktiskt kunna betyda. Jag var aldrig kär i honom. Det var något annat.
Jag tyckte först att han var söt. Sen visade han sig ha andra kvalitéer, men de var fortfarande på det fysiska planet. Aldrig någonsin visade han omtanke, aldrig någonsin fick han mig att skratta. Min uppgift: Att få honom att göra det.
Men varför? Varför pressa vatten ur en sten? Varför pressa över huvudtaget? Jag misstänker att det finns bäckar, åar, floder, hav att sänka ner sin kropp i.
Det var för att läka. För mitt sår kom av en annan som inte ville ge mig kärlek. Och det finns ett barn inom mig som inte vill ge upp hoppet om att historien går att ändra. Att det finns livgivande vatten i stenen, att jag bara måste lära mig knepet för att kunna få ut det..
Insikt.. Att en sten är en sten och inte innehåller så mycket vatten. Att släppa taget om hoppet. Om önskan om att kunna kontrollera kärleken. Jag kan inte skapa den där den inte finns. Jag kan inte ta ansvar för all kärlek i en relation. Jag kan inte styra om den kommer eller går. Och jag måste våga förlora den. Jag har ju hört det så många gånger: Man måste våga för att vinna.
Men det är ju så med alla klyschor, man hör dem så många gånger att man slutar lyssna. Man försöker inte förstå innebörden och de känns inte längre personliga. Men.. De har ju blivit klyschor för att de innehåller en allmängiltig, oundviklig sanning om den mänskliga naturen (eller kulturen). Man måste våga för att vinna. Så om jag vågar vad händer då? Om jag vågar släppa in lyckan, vad händer då om jag inte lyckas behålla den? Om jag kastar ut den, får panik och slänger bort den. Vad händer med mig om jag har den i min hand, i mitt bröst och tappar bort den? Dör jag då?
Vad jag har förstått så enligt buddhismen finns det bara en enda sanning om livet och det är att allt är förändring. Om det verkligen är så, då kommer jag att både vinna och förlora om vartannat, vare sig jag vill det eller ej.
Ibland, när jag har en riktigt mörk dag, då tänker jag att jag är trött på det här livet. På allt som händer som bara är samma saker, om och om igen med vissa variationer. Att jag redan upplevt de känslor som finnas att uppleva. Jag har sett mörkt och ljust, känt varmt och kallt, smakat sött och salt, hört skarpt och mjukt, luktat förföriskt och förfärligt.
Vad mer finns det att göra?
Jag vet att det är depressionen som talar, att sorgen och alla förluster slagit ett fast grepp om mitt hjärta. Men ibland, bara ibland, är det skönt att tänka på flykt.
Jag lovade mig själv att jag inte skulle leva på smulor längre. Han erbjöd aldrig något annat. Han vet inte vad något annat är. Det vet knappt jag heller. Jag vet bara att smulor är smulor (eller droppar om jag ska hålla mig till metaforen) och det blir man inte mätt på. Alltså måste det finnas något annat för jag hör människor tala om annat. Jag ser filmer om annat. Jag läser böcker om annat. Om kärlek. Oceaner av kärlek. Som uppfyller dem och får dem att känna sig mindre ensamma.
Jag försöker stå ut med ensamheten. Jag vet att den är ett levnadsvillkor och lika oundviklig som andetaget. Kanske måste jag in i den, vältra mig i den, täcka hela min kropp med den, äta den tills jag spyr. Låta den uppfylla mig helt. Kanske finns det sedan tomhet nog att låta kärleken flytta in.
Jag känner mig oftast trängd. Om det fanns en diagnos som hette affektiv klaustrofobi så skulle jag få den. Jag tycker inte om när människor kommer mig för nära, varken fysiskt eller känslomässigt. Jag tycker inte om när människor tar upp för mycket av min tid. Jag måste ha min tid, mina tankar, min vilja, annars får jag ångest. Ångest får jag ändå, men om jag får vara ensam så lägger ångesten sig.
Många vill bli fria, de har sett vad fångenskapen kan leda till. Men de flesta av oss har aldrig behövt stå inför döden och välja friheten eller lögnen. De anar, men blundar. Vi som tvingats ner på knä av livet, vi vet att det enda som betyder något är kärleken och fastän vi är livrädda söker vi oss mot den. Mot sanningen och livet, med en klump i halsen och blicken riktad mot horisonten i våra älskades ögon.
Ner på knä. Döden. Livet. Kärleken. En dag imorgon och jag vill ta emot den som vore det den första. Om jag har ett hål i hjärtat och såret inte går att läka, så borde det vara enklare att släppa in saker. Inte svårare. There´s more room in a broken heart, sjunger Carly Simon. Jag får väl tro henne. Och börja älska utan förbehåll, utan agenda. Glömma läkning och smulor och stenar och liv och död och kontroll och förlust. Bara ta det, ha det och låta det finnas. Håll i mig..
Godnattkramar från Tinnitus (som tycker att Lady Gaga är det mest intressanta som hänt musikbranschen på väldigt länge)
Hål i huvudet. Så säger man där jag kommer från om någon gjort något riktigt korkat, dvs inte använt sitt intellekt. Som att allt det kloka läckt ut genom det där hålet, som om de träffats av ett skott som trasat sönder viktiga nervbanor. Själv känns det som att jag har hål i bröstet. Betyder det att jag inte har använt min kärlek? Att jag skadats av ett skott som fått min kärlek att läcka ut. Att jag har trasighet som måste läka, artärer och vener som måste sys ihop och hålla för blodet som ska skölja genom kamrarna. Det skulle det faktiskt kunna betyda. Jag var aldrig kär i honom. Det var något annat.
Jag tyckte först att han var söt. Sen visade han sig ha andra kvalitéer, men de var fortfarande på det fysiska planet. Aldrig någonsin visade han omtanke, aldrig någonsin fick han mig att skratta. Min uppgift: Att få honom att göra det.
Men varför? Varför pressa vatten ur en sten? Varför pressa över huvudtaget? Jag misstänker att det finns bäckar, åar, floder, hav att sänka ner sin kropp i.
Det var för att läka. För mitt sår kom av en annan som inte ville ge mig kärlek. Och det finns ett barn inom mig som inte vill ge upp hoppet om att historien går att ändra. Att det finns livgivande vatten i stenen, att jag bara måste lära mig knepet för att kunna få ut det..
Insikt.. Att en sten är en sten och inte innehåller så mycket vatten. Att släppa taget om hoppet. Om önskan om att kunna kontrollera kärleken. Jag kan inte skapa den där den inte finns. Jag kan inte ta ansvar för all kärlek i en relation. Jag kan inte styra om den kommer eller går. Och jag måste våga förlora den. Jag har ju hört det så många gånger: Man måste våga för att vinna.
Men det är ju så med alla klyschor, man hör dem så många gånger att man slutar lyssna. Man försöker inte förstå innebörden och de känns inte längre personliga. Men.. De har ju blivit klyschor för att de innehåller en allmängiltig, oundviklig sanning om den mänskliga naturen (eller kulturen). Man måste våga för att vinna. Så om jag vågar vad händer då? Om jag vågar släppa in lyckan, vad händer då om jag inte lyckas behålla den? Om jag kastar ut den, får panik och slänger bort den. Vad händer med mig om jag har den i min hand, i mitt bröst och tappar bort den? Dör jag då?
Vad jag har förstått så enligt buddhismen finns det bara en enda sanning om livet och det är att allt är förändring. Om det verkligen är så, då kommer jag att både vinna och förlora om vartannat, vare sig jag vill det eller ej.
Ibland, när jag har en riktigt mörk dag, då tänker jag att jag är trött på det här livet. På allt som händer som bara är samma saker, om och om igen med vissa variationer. Att jag redan upplevt de känslor som finnas att uppleva. Jag har sett mörkt och ljust, känt varmt och kallt, smakat sött och salt, hört skarpt och mjukt, luktat förföriskt och förfärligt.
Vad mer finns det att göra?
Jag vet att det är depressionen som talar, att sorgen och alla förluster slagit ett fast grepp om mitt hjärta. Men ibland, bara ibland, är det skönt att tänka på flykt.
Jag lovade mig själv att jag inte skulle leva på smulor längre. Han erbjöd aldrig något annat. Han vet inte vad något annat är. Det vet knappt jag heller. Jag vet bara att smulor är smulor (eller droppar om jag ska hålla mig till metaforen) och det blir man inte mätt på. Alltså måste det finnas något annat för jag hör människor tala om annat. Jag ser filmer om annat. Jag läser böcker om annat. Om kärlek. Oceaner av kärlek. Som uppfyller dem och får dem att känna sig mindre ensamma.
Jag försöker stå ut med ensamheten. Jag vet att den är ett levnadsvillkor och lika oundviklig som andetaget. Kanske måste jag in i den, vältra mig i den, täcka hela min kropp med den, äta den tills jag spyr. Låta den uppfylla mig helt. Kanske finns det sedan tomhet nog att låta kärleken flytta in.
Jag känner mig oftast trängd. Om det fanns en diagnos som hette affektiv klaustrofobi så skulle jag få den. Jag tycker inte om när människor kommer mig för nära, varken fysiskt eller känslomässigt. Jag tycker inte om när människor tar upp för mycket av min tid. Jag måste ha min tid, mina tankar, min vilja, annars får jag ångest. Ångest får jag ändå, men om jag får vara ensam så lägger ångesten sig.
Många vill bli fria, de har sett vad fångenskapen kan leda till. Men de flesta av oss har aldrig behövt stå inför döden och välja friheten eller lögnen. De anar, men blundar. Vi som tvingats ner på knä av livet, vi vet att det enda som betyder något är kärleken och fastän vi är livrädda söker vi oss mot den. Mot sanningen och livet, med en klump i halsen och blicken riktad mot horisonten i våra älskades ögon.
Ner på knä. Döden. Livet. Kärleken. En dag imorgon och jag vill ta emot den som vore det den första. Om jag har ett hål i hjärtat och såret inte går att läka, så borde det vara enklare att släppa in saker. Inte svårare. There´s more room in a broken heart, sjunger Carly Simon. Jag får väl tro henne. Och börja älska utan förbehåll, utan agenda. Glömma läkning och smulor och stenar och liv och död och kontroll och förlust. Bara ta det, ha det och låta det finnas. Håll i mig..
Godnattkramar från Tinnitus (som tycker att Lady Gaga är det mest intressanta som hänt musikbranschen på väldigt länge)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
