Jag är en vampyr

Ja ja, tinnitus har hjärttinnitus och tårarna sitter där dom sitter. Så blir den här texten också märkligt torftig. Ibland är det som att det stora som händer inuti inte får ordbehandlas. Jag bara sitter här och känner och känner men jag kan inte foga samman bokstäverna som passar med insidan.

Mina händer är varma, mina fötter är kalla, jag har en rynka mellan ögonbrynen och medicinen gör påsar under ögon som glöder. Det står en vinare i köket och kroppen vill ha den. Min rygg är rak när jag tänker på det men glömmer jag rasar den samman och jag blir en pöl i min stol en slokande krok över tangentbord som inte kan ge några svar. Fejjan uppe, vänner som spelar och länkar och chattar och jag bara väntar. Läste om gudar idag, satt på biblioteket och var glad. Blev bjuden på fika, inte var dag, och ögon vände sig mot mig men jag fäste mig inte vid dom, hjärnan på högvarv och jag var glad att det fanns en himmel därute som var blå sen skulle vi gå. Hemma igen, vid datorn igen, skriver och sen. Hjärtat känns tomt igen.

kram från tinnitus (som är så nära som ingen får gå)

Far har lärt mig

Tinnitus ska på date... Så mycket för goda intentioner..

Mannen jag ska ut med, jag har inte träffat honom. Han säger att vi har träffats, men jag kommer inte ihåg det så då räknas det inte. Han verkar intressant, håller på med teater, reser... Han ser inte ut som min typ, men han är rolig. Om inte annat så får jag en trevlig kväll.

Vad ska man göra? Låta bli att leva? Kärlek, är inte det livet?

Mitt år, som skulle ge mig tid att läka.. Kanske är det fortfarande en bra idé. Kanske ska jag ställa in det här. Jag blir bara så nyfiken. Och har svårt att stå emot kicken, bekräftelsen, kittlingen.

Och så tänker jag att kanske behöver sår mer än tid för att läka, de behöver ju luft också. Eller så har jag redan läkt? Läkt från förra såret, från det förförra också. Kanske.

http://open.spotify.com/track/05TpSohLNpRTRyPiyLnQlV

Skrev precis till två gamla spöken. Stället jag är på nu vill att jag ska ge för att läka. Jag vill alltid ge för att läka. Kommer jag att bli sårad om jag inte får svar? Eller kommer jag att vara nöjd med att ha gett? Just nu känner jag mig lugn. Som att jag är min egen och full av kärlek. Nöjd.

Det verkar som att det är svårt för mig att ställa upp regler och sen följa dem. Men jag vet ju så lite om livet och jag tycker inte om begränsningar. Jag tycker om att möta varje dag med ett öppet sinne, varje människa som om den vore god och varje stund som full av möjligheter. Lidandet, kommer det av detta förhållningssätt eller av det faktum att jag ibland blir ledsen av konsekvenserna. Eller är det så att jag inte lyckas behålla öppenheten, blir fast i rädslan och skapar lidandet själv?

Jag tycker inte att livet är enkelt. Och jag tror inte på människor som försöker förenkla svåra saker. Jag tror på skapande, på att livet är precis så som vi tror att det är och att vi kommer att möta precis det vi föreställer oss och att det både är precis som det ska och kan förändras.

Vi får se hur det blir med dejten.. Jag har second thoughts...

Kram från Tinnitus (som tycker att komplexitet och ambivalens är livsviktigt:))

Round table conference

Det är ju också så att det känns väldigt fåfängt att tro att det kommer att komma män att säga nej till. Det är ju dessvärre inte så att de står på rad utanför min dörr och väntar ivrigt.
En vän sa till mig idag att jag är vacker och vis och att det kommer att komma in kärlek i mitt liv fortare än jag tror. Han trodde inte att det skulle hålla ett helt år.

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag längtar otroligt mycket efter kärlek, men att jag är så trött på att bli besviken, sviken, ratad, lämnad. Är det fel att ta paus? Är det bättre att fortsätta ta tjuren vid hornen och lära sig av misstagen? Mesar jag ur? Kommer det verkligen bli bättre för att jag väntar? Är det inte bara ett sätt att få ensamheten att verka självvald?

Det är förmodligen alla dom negativa sakerna och alla dom positiva sakerna på samma gång.. Beslut är ju bara beslut. De säger ingenting om livet och sanningen och verkligheten. De är bara en riktning, ett val, som man hoppas är det bästa, för någonstans måste man ju gå? Eller?

Den här känslan av att vara fast i ett dåligt mönster, jag försöker ju göra mig av med den. Som att det skulle gå att göra sig av med en känsla. Jag ÄR fast i ett dåligt mönster. Kanske. Eller så har jag just kommit ur det.

Under de här få timmarna efter att jag fattat beslutet så märker jag i alla fall att jag ser på män på ett annat sätt. De är mer intressanta än vad de är något som man ska försöka få bekräftelse av. Det finns liksom mer plats för lek och upptäckande nu är för några timmar sedan.

Det är ganska uppenbart att mitt liv kretsar kring kärlek. Jag skulle vilja att det kretsade kring andra saker också. Kanske kan det här beslutet hjälpa mig att få tid över till att kretsa kring annat. Om jag bara kunde bestämma mig för om beslutet är en flykt eller en utmaning. Men som sagt beslut säger ju inget om verkligheten, de är bara verktyg. Och det här verktyget tycks fungera. Hmm..

Kram från Tinnitus som önskar er en fantastisk lördag!

Bilden i mitt huvud

Drömmen... Drömmen. Hans blick. Hans värme. Hans hud. Allt var mjukt, skimrande, rörelserna långsamma, ögonblicken oändliga, allting var värme, ingen kyla, bara öppet. Kom in, sa hans blick, jag är öppen för dig. Jag älskar dig. Vi var öppna för varandra, inga hinder emellan, bara öppenhet, mottaglighet, förståelse och acceptans. Ingen rädsla, inget avstånd, som att simma i vatten, följsamt, omsluten, ett helt.

Ett år utan män

Drömde om kärlek i natt. Drömde att jag var tillsammans med en kille jag dejtade i våras. I verkligheten gick det åt pipan i rasande fart, men i drömmen var vi djupt förälskade. Vi låg och gosade, vi sprang runt på stan med vänner, vi träffade hans mamma. Han var lika förälskad i mig som jag i honom och han var stolt över mig för jag vunnit en prestigefylld frågetävling om konst (Han är konstnär). Det var som i Slumdog Millionaire, jag minns att jag tänkte i drömmen att jag hade otrolig tur med frågorna. Men jag vann och det var huvudsaken. Då kunde i alla fall andra tro att jag var smart och påläst... Jag vann över honom också, med en poäng, men han var en bra förlorare, gladdes åt min vinst och lyste av stolthet över sin kloka flickvän(jag).

Jag tror att drömmen inspirerades bl.a. av att jag umgicks med mina fina nyförälskade vänner igår. Kärleken fullkomligt bubblar i och omkring dem. Det kommer kaskader av endorfiner över en om man står nära. Det är vackert. Det är en fantastisk känsla att se sin bästa vän, som kämpat så länge för att få ordning på sitt liv och som letat efter kärlek länge, länge, få uppleva både framgång och kärlek.

Men det svider ju också så klart. Det väcker längtan efter närhet och ömhet, efter den där mjukheten i kontakten, intimiteten. Drömmen var så levande, och han var så mjuk och kärleksfull.

Igår bestämde jag mig. Det är en klyscha, men jag ska ta ett killfritt år. Samtidigt som det känns tramsigt och menlöst så känns det också otroligt skrämmande och det tyder på att det är rätt väg att gå. Jag behöver skapa ett nytt sätt att förhålla mig till män och relationer. Jag har så bråttom att etablera en relation, att jag inte tar mig tid att lära känna personen jag involverar mig med. Jag är kär i känslorna och har någon idé om att man kan uppleva dem med vem som helst. Men det är verkligen inte sant och det har jag fått erfara flertalet gånger de senaste två åren.

En ettårsregel ger mig paus och gräns. Den skyddar mig mot brådskan.
En väninna föreslog detta för mig för månader sen, men jag tyckte bara att det lät löjligt.
Det är löjeväckande att försöka kontrollera livet, och att tro att man skulle kunna hålla emot om det kom in en riktig Man i ens liv. Det känns också fånigt att erkänna att man har så stora problem med relationer att man måste göra något så extremt som att skapa regler. Jag tycker fortfarande att det låter löjligt, men det känns bra. Jag förstår poängen. Man skulle kunna jämföra det med att bestämma sig för att ta hand om sin kropp. Att erkänna för sig själv att man har dåliga kostvanor (eller obefintliga träningsvanor), att man måste göra något åt det och sen göra det.

Det är ett statement och jag tror på att göra statements, eller affirmationer, eller vad man vill kalla det. Mål. Mål är viktiga. Mål och målmedvetenhet. Mitt mål är att skapa en välfungerande och kärleksfull relation med en man som är omtänksam,ansvarsfull, intelligent, sensuell och rolig. Jag tror att denna regel kommer att vara en hjälp för att uppnå detta mål.

Så nu, nu börjar det. De tionde oktober 2009. Ett år utan män. Välkommen att följa med på resan.

Kram från Tinnitus (som nu ska ta en promenad och rysa vid tanken på den regel hon just nu satt upp för sig själv..)

Obsession

Jag är besatt. Jag gillar det inte. Men jag kan inte låta bli. Jag ger efter. En indisk avatar (halvgud) har sagt att det enda sättet att bli av med ett behov är att tillfredsställa det. Jag hoppas att det är så.

Kram från Tinnitus (som lyssnar på Falling out of love med Marie Gauthier och önskar att hon kunde sitta hemma och skriva hela dan..)

Shame, shame, shame

Läste mitt förra inlägg och insåg att jag presenterat ännu en paradox.

Min första paradox var att börja skriva en blogg för att acceptera mig själv, men jag valde att vara anonym. Om jag accepterar mig själv borde jag väl kunna stå för mitt inre även för andra, non? Men jag tänker låta det gå i min egen takt. Kanske hade det gått fortare om jag slutade gömma mig, men jag är inte redo för att låta det gå fort. Jag är inte redo för att låta det gå långsamt heller..

Min andra paradox var att konstatera att jag hatar att känna ensamhet, men att jag också hatar när någon kommer för nära. Borderline skulle en del kalla det. Men egentligen handlar det om samma sak. Om någon kommer för nära så känner man sig ännu mer ensam om man förlorar dem. Dessutom kan man känna sig sjukt ensam tillsammans med någon. Så jag måste möta dem, både ensamheten och närheten. Och ensamheten kanske är som värst tillsammans med någon.

Hmm, Tinnitus har saker att fundera på..

Stor kram till alla er som liksom jag kämpar mot skammen, vi kommer att besegra den!