torsdag 2 juli 2009
måndag 29 juni 2009
Verklighet och kärna
Min yogalärare sa till mig en gång att om du plötsligt märker att du råkar ut för en massa missöden och motgångar, så betyder det att du är inne på den andliga vägen.
Jag har tänkt på det. Utifrån många olika perspektiv.
Då, när han sa det så handlade det ju om att jag just då hade drabbats av flera motgångar och det var skönt att höra att det fanns en mening med det som hände. Jag ville dessutom hemskt gärna vara inne på "den andliga vägen", det gav mig en riktning vilket jag verkligen hade behov av att ha just då. Det fick mig också att känna mig lite utvald, som att det var något speciellt med mig och att det var därför som jag drabbades. Det gjorde det lättare att stå ut med allt elände.
Nu ser jag lite annorlunda på det. Nu ser jag att alla drabbas av svårigheter, olyckor, motgångar, förluster hela tiden. Jag är inte utvald. Vi är alla vandrare på "den andliga vägen". Men min syn på vad som är den andliga vägen har också förändrats. Tidigare var den som ett test, en prövning för att nå fram till "Gud" eller vad man nu ska kalla det. Jag såg det som att jag vandrade på en stig beträdd av många sökare, studerande, elever före mig och på vägen skulle jag möta lärare som kunde lära mig det jag behövde för att komma vidare, uppåt, framåt.
Nu ser jag inte det som att jag ska upp längre. Jag ser inte det som att jag ska nå någon annan.
Nu ser jag det som att jag ska inåt. Och den jag ska nå är mig själv. I all min gudomlighet och förfärlighet. Och för varje ny sak jag ser i mig själv så ska jag lära mig att omfamna det för att till slut ha nått det tillstånd som jag tror är samma ställe som kallas Nirvana, Himlen eller Moksha- den totala självkärleken.
Med den totala självkärleken menar jag ett fullständigt accepterande av mig själv, förlåtelse, förståelse, uppskattning och respekt. Ett tillstånd utan skam, skuld, självhat, självförhärligande.
Jag har tänkt på det. Utifrån många olika perspektiv.
Då, när han sa det så handlade det ju om att jag just då hade drabbats av flera motgångar och det var skönt att höra att det fanns en mening med det som hände. Jag ville dessutom hemskt gärna vara inne på "den andliga vägen", det gav mig en riktning vilket jag verkligen hade behov av att ha just då. Det fick mig också att känna mig lite utvald, som att det var något speciellt med mig och att det var därför som jag drabbades. Det gjorde det lättare att stå ut med allt elände.
Nu ser jag lite annorlunda på det. Nu ser jag att alla drabbas av svårigheter, olyckor, motgångar, förluster hela tiden. Jag är inte utvald. Vi är alla vandrare på "den andliga vägen". Men min syn på vad som är den andliga vägen har också förändrats. Tidigare var den som ett test, en prövning för att nå fram till "Gud" eller vad man nu ska kalla det. Jag såg det som att jag vandrade på en stig beträdd av många sökare, studerande, elever före mig och på vägen skulle jag möta lärare som kunde lära mig det jag behövde för att komma vidare, uppåt, framåt.
Nu ser jag inte det som att jag ska upp längre. Jag ser inte det som att jag ska nå någon annan.
Nu ser jag det som att jag ska inåt. Och den jag ska nå är mig själv. I all min gudomlighet och förfärlighet. Och för varje ny sak jag ser i mig själv så ska jag lära mig att omfamna det för att till slut ha nått det tillstånd som jag tror är samma ställe som kallas Nirvana, Himlen eller Moksha- den totala självkärleken.
Med den totala självkärleken menar jag ett fullständigt accepterande av mig själv, förlåtelse, förståelse, uppskattning och respekt. Ett tillstånd utan skam, skuld, självhat, självförhärligande.
söndag 28 juni 2009
Konst=verklighetenx100
Jag läser om Symbolismen just nu, en konstnärlig strömning ursprungligen från Frankrike som uppkom i slutet av 1800-talet. Jag slås av likheten i den kamp som dessa konstnärer förde för att bevara drömvärlden, magin, det andliga planet och den kamp jag för idag för att hitta en väg som ger mig möjlighet att behålla min drömmarsida. Katolicismen förlorade inflytande till vetenskapen och positivismen, sekulariseringen möjliggjordes när feodalsamhället förlorade mot urbaniseringen och inom konsten fick symbolismen stryka på foten för realismen.
Drömmarna har fått stå tillbaka om och om igen under historiens lopp, som när Bibeln redigerades så att drömmarnas betydelse förminskades. Idag är det något av ett skällsord att vara en drömmare. Freud sa att drömmarna var kungsvägen till det omedvetna. Jag kan inte säga att jag står bakom alla hans tolkningar, men jag tror att drömmar, fantasi, religion, poesi, konst, musik, andlighet berör något viktigt inom oss, det där ogripbara, subtila som går utanför orden.
Kanske kommer alla dessa upplevelser att kunna kartläggas efterhand. Emil Jensen sjunger om det i "Hur lyckliga kan vi bli". Han menar att för mycket kunskap tar bort det magiska som gör livet värt att leva. Han tycks uttala en förbannelse över vetenskapen som tar bort möjligheten att drömma och fantisera, det som är livets byggstenar. Det är det oupptäckta som ger livet mening, det som ger plats för vår egen skaparkraft.
Jag vill skapa själv. Jag vill inte ha färdigpaketerade sanningar. Och jag vill inte luras och tro att vetenskapen är svaret på allt. Människan är mer än så. Vetenskapen är bara ett av våra verktyg för att göra det som vi verkligen är här för. Att leka, att utforska, upptäcka, ställa nya frågor, hitta nya problem, att använda oss av vår fulla potential- att skapa. Men jag tycker att vi oftast är för upptagna av att säga vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Vi vill ha små lådor att lägga alla våra upplevelser i, för utan ordning blir vi galna, tror vi. Men det är det tvångsmässiga sorterandet som gör oss galna, för ordningen lyser med sin frånvaro.
Av den här anledningen hatar jag debatter. Det enda jag hör är: -Min låda är den bästa. -Nej min! -Nej min! Osv i all oändlighet. Människor som försöker pådyvla andra sin världsbild har jag ingenting för. När ska de förstå? Det finns ingen sanning!
DET FINNS INGEN SANNING
Det finns åsikter, trosföreställningar, känslor, värderingar, kultur osv, osv. Allt det är människoskapat och allt som är skapat av människor är av naturen subjektivt. Mitt favoritordspråk är: Som man ropar i skogen får man svar. Något som tycks ha gått alla positivister förbi.
Om det finns en sanning så är den långt ifrån vad vi känner till nu. Eller så är den mitt framför ögonen på oss och därför kan vi inte se den. Hur det än är med den saken så tror jag, att sanningen kommer att vara något som vi alla kommer att kunna enas om att det är sant. Tills dess kommer jag att förhålla mig högst skeptisk till alla som säger att de vet sanningen. Tills dess kommer jag vara en drömmare och stolt. Och jag tänker hitta en väg, jag går faktiskt på den redan, även om jag tappar bort den ibland. Symboler led mig rätt!
Tinnitus (kärlekskrigare)
Drömmarna har fått stå tillbaka om och om igen under historiens lopp, som när Bibeln redigerades så att drömmarnas betydelse förminskades. Idag är det något av ett skällsord att vara en drömmare. Freud sa att drömmarna var kungsvägen till det omedvetna. Jag kan inte säga att jag står bakom alla hans tolkningar, men jag tror att drömmar, fantasi, religion, poesi, konst, musik, andlighet berör något viktigt inom oss, det där ogripbara, subtila som går utanför orden.
Kanske kommer alla dessa upplevelser att kunna kartläggas efterhand. Emil Jensen sjunger om det i "Hur lyckliga kan vi bli". Han menar att för mycket kunskap tar bort det magiska som gör livet värt att leva. Han tycks uttala en förbannelse över vetenskapen som tar bort möjligheten att drömma och fantisera, det som är livets byggstenar. Det är det oupptäckta som ger livet mening, det som ger plats för vår egen skaparkraft.
Jag vill skapa själv. Jag vill inte ha färdigpaketerade sanningar. Och jag vill inte luras och tro att vetenskapen är svaret på allt. Människan är mer än så. Vetenskapen är bara ett av våra verktyg för att göra det som vi verkligen är här för. Att leka, att utforska, upptäcka, ställa nya frågor, hitta nya problem, att använda oss av vår fulla potential- att skapa. Men jag tycker att vi oftast är för upptagna av att säga vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Vi vill ha små lådor att lägga alla våra upplevelser i, för utan ordning blir vi galna, tror vi. Men det är det tvångsmässiga sorterandet som gör oss galna, för ordningen lyser med sin frånvaro.
Av den här anledningen hatar jag debatter. Det enda jag hör är: -Min låda är den bästa. -Nej min! -Nej min! Osv i all oändlighet. Människor som försöker pådyvla andra sin världsbild har jag ingenting för. När ska de förstå? Det finns ingen sanning!
DET FINNS INGEN SANNING
Det finns åsikter, trosföreställningar, känslor, värderingar, kultur osv, osv. Allt det är människoskapat och allt som är skapat av människor är av naturen subjektivt. Mitt favoritordspråk är: Som man ropar i skogen får man svar. Något som tycks ha gått alla positivister förbi.
Om det finns en sanning så är den långt ifrån vad vi känner till nu. Eller så är den mitt framför ögonen på oss och därför kan vi inte se den. Hur det än är med den saken så tror jag, att sanningen kommer att vara något som vi alla kommer att kunna enas om att det är sant. Tills dess kommer jag att förhålla mig högst skeptisk till alla som säger att de vet sanningen. Tills dess kommer jag vara en drömmare och stolt. Och jag tänker hitta en väg, jag går faktiskt på den redan, även om jag tappar bort den ibland. Symboler led mig rätt!
Tinnitus (kärlekskrigare)
lördag 27 juni 2009
Längtan
(skrivet med Van Morrisson Moondance i bakgrunden)
Jag brukade vara världsmästare i att längta. Jag älskade att känna längtan. Det var fullt av förväntan, förhoppningar, ouppfyllda önskningar och drömmar. Inget kunde gå fel i längtan, allt var bara möjlighet. Livet, glädjen, lyckan, det viktiga var alltid lite, lite längre fram i tiden. Där i landet imorgon så framstod allt så lovande. Inte alls så laddat och överväldigande som nuet. Imorgon, då, sen, var svalt, lockande och luftigt.
Sen helt plötsligt smällde det. Drömmar blev verklighet och jag stod helt oförberedd på hettan, svaveloset, blodsmaken i munnen. Jag sprang därifrån, smög tillbaka, flydde igen. Jag slogs för att hitta ordning i kaoset, men fick elden att brinna fortare med mina slag. Det glöder fortfarande, men bränslet är slut. Värmen kommer också att ta slut, bli till luft, rymd, kyla inget. Och nu framträder ordningen, tydligt och klart. Men nu är det försent.
Nu har jag smakat dem båda, både kylan och hettan. Dom är båda underbara, men bara en av dem är levande. Bara en av dem får mig att upptäcka nytt. Men jag blir alltid panikslagen när hettan kommer mot mig. Jag kan inte andas, tankarna far vilt i huvudet, jag kan inte se klart, kan inte tänka klart och känner mig till slut som om jag håller på att drunkna, att jag kämpar för mitt liv. Jag vill därifrån, upp, ut, vill ha luft eller något att hålla i, orkar inte bära kaoset. Och så börjar jag slå, gripa, pressa, fäkta, allt för att få fatt i något fast.
Det slutar alltid på samma sätt. Jag dödar elden. Och så blir det kallt och tyst och lugnt igen. Tid att drömma, vila, andas. Ensamt. Stilla. Hej längtan.
Men det håller på att förändras. Kanske har jag slungats in och ut ur elden tillräckligt många gånger nu för att jag ska förstå vad det är som händer, vad det är som går snett. Kanske börjar det också bli tydligare vad jag vill ha och vad jag vill vara utan. Jag hoppas att det är så, att jag håller på att lära mig av mina erfarenheter.
Idag saknar jag. Saknar en man som både var kyla och hetta och därför lättare att hantera. Men sedan tog hettan överhanden och jag fick panik ännu en gång. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra. Han var mer kyla än hetta och det jag drömmer om är en öppen, varm famn. Men jag längtar efter de stunder då han höll om mig, höll i mig och var en liten kärleksklump vid min sida, som tycktes söka skydd från den mörkaste storm. Men det jag längtar efter det skrämde mig också. Jag undrade om det var mig han höll i, eller sig själv. Nu undrar jag om sånt egentligen spelar någon roll. Ibland vet man inte själv vad det är man ser, om det är ens drömmar eller verkligheten. Och det gör kanske inget. Bara man behandlar varandra som det stjärnstoft vi är, med kärlek, tacksamhet, vördnad, ödmjukhet, förundran och respekt. Många vackra ord där. Men det är så jag hoppas att det blir, nästa gång.
Idag har jag också tänkt på min största kärlek hitintills. Sedan i förrgår har jag kunnat tänka på honom med genuin värme och tacksamhet för första gången sen det tog slut. Det tog mig tre år att komma hit. Det känns bra att vara här. Jag önskar att jag kunde tala om för honom hur mycket jag uppskattar vår tid tillsammans, men det går inte. Det finns något oavslutat mellan oss som väcks till liv så fort vi har någon form av kontakt. Och det slutar alltid illa. Så jag nöjer mig med att skicka vackra tankar till honom och hoppas att han känner dem som små varma vindpustar mot sin kind. Och kanske tänker han på mig just då och får för sig att slå mig en signal och så svarar jag och så kanske han säger, jag har tänkt på dig och så smälter mitt hjärta och så... Ja. Nej. Jag har inte släppt drömmen. Men jag har fler drömmar nu. Och det räcker långt.
Hetta-kyla-mannen får inga varma vindpustar. Han får ett medlidsamt leende. Än så länge.
Tinnitus (vars influensa nu gör sig påmind och tvingar henne att återgå till soffan)
Jag brukade vara världsmästare i att längta. Jag älskade att känna längtan. Det var fullt av förväntan, förhoppningar, ouppfyllda önskningar och drömmar. Inget kunde gå fel i längtan, allt var bara möjlighet. Livet, glädjen, lyckan, det viktiga var alltid lite, lite längre fram i tiden. Där i landet imorgon så framstod allt så lovande. Inte alls så laddat och överväldigande som nuet. Imorgon, då, sen, var svalt, lockande och luftigt.
Sen helt plötsligt smällde det. Drömmar blev verklighet och jag stod helt oförberedd på hettan, svaveloset, blodsmaken i munnen. Jag sprang därifrån, smög tillbaka, flydde igen. Jag slogs för att hitta ordning i kaoset, men fick elden att brinna fortare med mina slag. Det glöder fortfarande, men bränslet är slut. Värmen kommer också att ta slut, bli till luft, rymd, kyla inget. Och nu framträder ordningen, tydligt och klart. Men nu är det försent.
Nu har jag smakat dem båda, både kylan och hettan. Dom är båda underbara, men bara en av dem är levande. Bara en av dem får mig att upptäcka nytt. Men jag blir alltid panikslagen när hettan kommer mot mig. Jag kan inte andas, tankarna far vilt i huvudet, jag kan inte se klart, kan inte tänka klart och känner mig till slut som om jag håller på att drunkna, att jag kämpar för mitt liv. Jag vill därifrån, upp, ut, vill ha luft eller något att hålla i, orkar inte bära kaoset. Och så börjar jag slå, gripa, pressa, fäkta, allt för att få fatt i något fast.
Det slutar alltid på samma sätt. Jag dödar elden. Och så blir det kallt och tyst och lugnt igen. Tid att drömma, vila, andas. Ensamt. Stilla. Hej längtan.
Men det håller på att förändras. Kanske har jag slungats in och ut ur elden tillräckligt många gånger nu för att jag ska förstå vad det är som händer, vad det är som går snett. Kanske börjar det också bli tydligare vad jag vill ha och vad jag vill vara utan. Jag hoppas att det är så, att jag håller på att lära mig av mina erfarenheter.
Idag saknar jag. Saknar en man som både var kyla och hetta och därför lättare att hantera. Men sedan tog hettan överhanden och jag fick panik ännu en gång. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra. Han var mer kyla än hetta och det jag drömmer om är en öppen, varm famn. Men jag längtar efter de stunder då han höll om mig, höll i mig och var en liten kärleksklump vid min sida, som tycktes söka skydd från den mörkaste storm. Men det jag längtar efter det skrämde mig också. Jag undrade om det var mig han höll i, eller sig själv. Nu undrar jag om sånt egentligen spelar någon roll. Ibland vet man inte själv vad det är man ser, om det är ens drömmar eller verkligheten. Och det gör kanske inget. Bara man behandlar varandra som det stjärnstoft vi är, med kärlek, tacksamhet, vördnad, ödmjukhet, förundran och respekt. Många vackra ord där. Men det är så jag hoppas att det blir, nästa gång.
Idag har jag också tänkt på min största kärlek hitintills. Sedan i förrgår har jag kunnat tänka på honom med genuin värme och tacksamhet för första gången sen det tog slut. Det tog mig tre år att komma hit. Det känns bra att vara här. Jag önskar att jag kunde tala om för honom hur mycket jag uppskattar vår tid tillsammans, men det går inte. Det finns något oavslutat mellan oss som väcks till liv så fort vi har någon form av kontakt. Och det slutar alltid illa. Så jag nöjer mig med att skicka vackra tankar till honom och hoppas att han känner dem som små varma vindpustar mot sin kind. Och kanske tänker han på mig just då och får för sig att slå mig en signal och så svarar jag och så kanske han säger, jag har tänkt på dig och så smälter mitt hjärta och så... Ja. Nej. Jag har inte släppt drömmen. Men jag har fler drömmar nu. Och det räcker långt.
Hetta-kyla-mannen får inga varma vindpustar. Han får ett medlidsamt leende. Än så länge.
Tinnitus (vars influensa nu gör sig påmind och tvingar henne att återgå till soffan)
fredag 26 juni 2009
Michael Jackson
Han var min första stora idol. När han slet av sig tröjan i Dirty Diana så slog mitt lilla ungdomshjärta hårt, hårt. Jag köpte skivor, lyssnade, dansade och avgudade. Jag gillade allt han gjorde, även det senare. Men de senaste åren har jag distanserat mig från honom. Vi var väl alla förfärade av anklagelserna om pedofili, och de intervjuer man såg med honom gav verkligen bilden av en galen man. Men vi var ju också någonstans medvetna om tragiken som låg bakom. Även om det var svårt att förstå hur det kunde bli så galet som det faktiskt blev.
Det som alltid gjort mig illa berörd när jag tänkte på honom, var att han verkade så oerhört ensam. Jag tänkte ofta att han verkligen skulle behöva en vän och att jag skulle kunna vara den vännen. Han kunde få ringa till mig när han kände sig lite hängig och beklaga sig över stressen och pressen, eller gråta en skvätt över all skit han varit med om. Och ibland kunde vi hitta på roliga saker, han kunde hämta upp mig i sin jet och så kunde vi åka till Liseberg så att han fick prova på ett svenskt nöjesfält. Men jag tänkte alltid att han inte skulle ha trott mig, att han skulle trott att jag var ännu en gold-digger som bara ville åt hans pengar eller berömmelse.
Det verkar vara svårt att få vänner efter att man blivit berömd. Det är många kändisar som verkar ensamma. Jag tänker t.ex. på Anna Nicole Smith. Doku-såpan om hennes liv var nog bland det mest tragiska jag sett. Misär, elände, yta, ensamhet. Usch. Jag ångrar nu att jag inte skrev det där brevet till Michael. Kanske hade han blivit glad. Även om vi inte hade blivit vänner så kanske mitt brev hade tänt en liten gnista av hopp i hans bröst. Att det faktiskt fanns människor som såg och förstod. Eller så hade det bara hamnat i en stor hög med beundrarpost och glömts bort och eldat upp. Och det hade också varit tragiskt. Men kanske ändå lite mer hoppfullt.
Det är som de säger, de kloka, det är bäst att uttala sig, visa vad man tycker, känner, tänker, står för. Fram med det bara! Det är när vi förblir tysta som vi tillåter hemska saker att hända.
Tinnitus (som ska öva på civilkurage)
Det som alltid gjort mig illa berörd när jag tänkte på honom, var att han verkade så oerhört ensam. Jag tänkte ofta att han verkligen skulle behöva en vän och att jag skulle kunna vara den vännen. Han kunde få ringa till mig när han kände sig lite hängig och beklaga sig över stressen och pressen, eller gråta en skvätt över all skit han varit med om. Och ibland kunde vi hitta på roliga saker, han kunde hämta upp mig i sin jet och så kunde vi åka till Liseberg så att han fick prova på ett svenskt nöjesfält. Men jag tänkte alltid att han inte skulle ha trott mig, att han skulle trott att jag var ännu en gold-digger som bara ville åt hans pengar eller berömmelse.
Det verkar vara svårt att få vänner efter att man blivit berömd. Det är många kändisar som verkar ensamma. Jag tänker t.ex. på Anna Nicole Smith. Doku-såpan om hennes liv var nog bland det mest tragiska jag sett. Misär, elände, yta, ensamhet. Usch. Jag ångrar nu att jag inte skrev det där brevet till Michael. Kanske hade han blivit glad. Även om vi inte hade blivit vänner så kanske mitt brev hade tänt en liten gnista av hopp i hans bröst. Att det faktiskt fanns människor som såg och förstod. Eller så hade det bara hamnat i en stor hög med beundrarpost och glömts bort och eldat upp. Och det hade också varit tragiskt. Men kanske ändå lite mer hoppfullt.
Det är som de säger, de kloka, det är bäst att uttala sig, visa vad man tycker, känner, tänker, står för. Fram med det bara! Det är när vi förblir tysta som vi tillåter hemska saker att hända.
Tinnitus (som ska öva på civilkurage)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
