Falling slowly

Hur hanterar man andras motstånd? Sitt eget motstånd? Andras välvilja och generositet? Sin egen givmildhet? Jag känner mig så tafatt ibland. Relationsskapandet är en finstämd konst, som visserligen ger utrymme för misstag, men som ändå kräver en viss känsla för det subtila. Det är inte ett svårspelat instrument per se, men det krävs en viss fingerfärdighet och känsla innan det börjar låta vackert.

Jag börjar inse hur mycket mitt arbete handlar om relationsskapande. Egentligen har jag vetat det från första stund, men väjt för det till förmån för den inpräntade neutraliteten. Härmed kastar jag ut den! Det går inte att vara neutral när du möter en annan människa, du måste vara dig själv! Vad är det att vara neutral? Att inte röja sina känslor? Då kommer det inte att bli något möte. Om du inte låter dig beröras av den andres upplevelse, vad förvandlas du då till? En maskin. Då kan klienten hellre få internetbaserad behandling som är både billigare och enklare rent praktiskt.

Jag vet inte varför jag envisats med att distansera mig. Jag tror att jag har missförstått psykologrollen, eller snarare missförstått vilken typ av psykolog jag vill vara. Det finns flera rekommenderade förhållningssätt och det är upp till var och en att hitta ett som passar dem. Jag trodde att jag hittat ett som passade mig, men inser nu att det är dags att byta. Jag har förändrats och med det mitt sätt att relatera och därmed arbeta.

Inom det dynamiska förhållningssättet finns det flera olika skolor och begreppsbilder med skilda preferenser. Från den interaktivt sparsmakade psykoanalysen, till den relationella psykoterapin. (Kanske var det för att de tidiga analytikerna var så sparsmakade med sitt känsloruttryck som de ofta hade relationer med sina adepter? De föll offer för sin egen uppladdade libido?)Mitt rättesnöre var tidigare begreppet neutralitet, ungefär att vara sparsmakad med vad man delger om sig själv så att klienten får möjlighet att fantisera. Fantasierna skapas utifrån tidigare relationsmönster och hur klienten förhåller sig till dig kommer därför att säga mycket om deras relationsmönster. Det jag har sett nu är att även om jag delar med mig av tankar och känslor, så kommer ändå dessa mönster fram. De hittar alltid utrymme. Det viktiga blir istället att hitta en balans mellan att vara personlig och privat.

Skillnaden mellan att vara personlig och privat ligger i att låta sig bli berörd, men inte låta de egna känslorna ta den största platsen. Den ligger också i att dela med sig av tankar och funderingar kring det som sker i terapin, men inte av ens egen historia. Kanske ligger skillnaden kort och gott i att dela med sig av sitt känsloregister, men inte av sin historia. Därmed stannar man också i nuet, vilket är en viktig aspekt av välbefinnande och något klienten kan ta till sig.

Jag tycker att det här är viktigt. Även om man ger utrymme för att vara en projektionsyta så ska man också visa att man är en medmänniska, att man är mänsklig. Gör man inte det blir klienten ensam igen, sviken ännu en gång. Vilken tro får de då på goda relationer, som trots allt är det vi lever för? Vi är inte ensamma, vi föds inte och dör inte ensamma. Vi är alltid en del av allt, vilket tack och lov äntligen visat sig vara sant även enligt den naturvetenskapliga forskningen. Tack för kvantfysiken!

Kram från Tinnitus, som håller på att växa in i livet.

Tack

Hej, jag heter Tinnitus. Jag ser mig själv som en olycklig människa som p g a dåliga uppväxtförhållande, karma, kalla det vad ni vill, har blivit splittrad, vilsen och rädd. Jag har en stark och enväldig röst inom mig som vi kan kalla Monstret. Monstret har olika humörlägen. En dag då monstret är lite trött så kan det ägna sin tid åt att kritisera mig. En annan dag då monstret har lite mer energi så kan det ägna sig åt att hata mig, smutskasta mig, skrika åt mig. Det är dåliga dagar.

Som ni som läser mina inlägg säkert sett, så har det uppstått en förändring i mig det senaste året. Monstret har stött på motstånd. Den långsamma utvecklingen fick en kick av en lång semester förra sommaren. Sedan träffade jag Mannen och så i december började orden försvinna. Mitt vanliga språk försvann. Jag tappade förmågan att uttrycka mig och har sedan dess inte riktigt kunnat uttala mig om någonting. Det är som att jag tappat alla åsikter, insikter, avsikter. Jag går omkring i en kokong vävd av frågetecken. Nej, det är inte ens frågetecken. Det är bara en tunn dimma som omger min hjärna. Tunna, mjuka silkestrådar som förhindrar saker att komma in och förhindrar saker från att komma ut.

Jag har inte blivit kataton, inte så. Jag gör saker, jag talar och interagerar, men jag gör det utan övertygelse, utan syfte, utan mål. Ord kommer ur mig, men jag vet inte om jag menar dem. Jag gör saker, men jag vet inte varför. Kort sagt, jag håller på att förändras. Jag tror mot det bättre, det är iallafall så det känns. Från att ha varit en people pleaser har jag nu förvandlats till en random pleaser. Förhoppningen är att jag ska landa i att vara en all pleaser, vilket inkluderar att pleasa mig själv. Min dröm är att få känna att jag har samma värde som alla andra och att handla i enlighet med det. Men förändringen sker inte som i böckerna eller filmerna, över en natt. Det är en segdragen process som tycks ha gått lite fortare de senaste nio månaderna, men jag har ingen aning om hur långt det är kvar.

Min yogalärare sa det i morse. Det är just det som är så speciellt med vägen mot upplysning, att man inte har en aning om hur nära eller hur långt ifrån den man är. Som döden (mitt tillägg).

Jesper Juul, dansk familjeterapeut och författare, har skrivit boken Ditt kompetenta barn som handlar om barnuppfostran. Häri skriver han bl a om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende.

Självkänsla kan förklaras som kunskapen vi har om oss själva och hur vi förhåller oss till det vi vet. Hög självkänsla beskrivs som kärleken vi känner inför oss själva bara för att vi finns till. God självkänsla är, enligt Juul, en existensiell kvalité, en grundkänsla, ett slags inre pelare.

Självförtroende är den känsla som vi har inför våra prestationer, det vi gör. Självförtroende är i hög grad beroende av självkänslan. Den som har bra självkänsla har sällan problem med självförtroendet, men den som har bra självförtroende behöver inte ha bra självkänsla och är dessutom mycket känslig för misslyckanden.

Han skriver vidare att den som har god självkänsla har utvecklat ett eget språk. Det betyder inte att man har skapat ett fikonspråk, utan att man har förmågan att sätta ord på sina känslor och kan därigenom kommunicera dem till andra. När jag läser det här börjar jag förstå vad det är som händer med mig. Jag håller på att utveckla mitt eget språk. Jag har använt andras ord tidigare, men jag tappade många av dem då, för nio månader sedan. De gamla, icke-mina, orden tvättas successivt bort av terapi, av yoga, av kärlek från min omgivning och nu, nu börjar mina egna komma.

Men rädslan är stor för att stiga in i livet. Jag läser Eckhart som uppmanar mig att uppleva nuet, nuet, hela tiden nuet. Jag som flytt det hela mitt liv. Som tioåring tröstade jag mig själv på morgnarna på väg till skolan med att tänka på vad jag skulle äta när jag kom hem. Mitt tänkande är uppbyggt på rädsla i nuet, trygghet har länge varit förknippat med ensamhet. Jag vet, inget kan vara mer fel och jag ska ta mig ur det. Men det är lätt för mig att hänge mig åt självömkan, självkritik och oro när jag ser bilder framför mig av ett berg i storleksordning K2 som ska bestigas.

När, när, när? Nu, nu, nu. Närvaro. Nu, diska som jag aldrig diskat förut;)

Kram från Tinnitus, som ger upp, accepterar och sen famlar efter halmstrån..

Falla fritt

Tisdag eftermiddag och jag sitter hemma efter en morgon fylld av nya situationer och mina vanliga reaktioner. Tror ni att böcker kommer till en när man är redo för dem? Det tror jag. Jag tror på ödet. I mitt eget lilla skyddade liv tar jag mig rätten att tro på ödet, samtidigt som jag inte kan förstå hur världens orättvisor också skulle vara en produkt av samma öde. Det enda sättet att tro på det skulle vara reinkarnation och det har jag verkligen ingen kännedom om eller erfarenhet av. Inte så vitt jag kan komma ihåg i all fall. Ändå tror jag, för att det är det enda sättet att förstå det som det inte finns några svar på.

Boken som kom till mig igår är en bok som jag blivit rekommenderad att läsa flera gånger av människor jag mött. Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle. På engelska The Power of Now. Jag kände till dess engelska titel, men inte den svenska, så när jag var på biblioteket igår och letade efter böcker om stress så hittade jag den och tänkte: Hm, den här kan jag ha nytta av till stressföreläsningen.

När jag så idag satte mig för att läsa så hände det där som händer mig vid vissa specifika tillfällen, jag började storgråta. Jag vet inte varför jag gråter, det är som att något annat än jag själv som gråter. Det är som att en del av mig som jag inte kommunicerar så väl med, reagerar starkt på något och får mig att börja gråta. Sist det hände var när jag såg en liten film på nätet om en av Bars-metodens huvudförespråkare Dain Heer. Han berättade om sitt arbete och visade runt på en skola som han arbetade med och då satte det igång. Jag grät i en halvtimme.

Jag vet väldigt lite om Access Consciousnessmetoden/organisationen, jag vet bara att en del kallar det för sekteristiskt och att andra tycker att det dom gör är helt fantastiskt. Det jag är nyfiken på är varför vissa specifika människor/budbärare, Heer och Tolle, berör mig så djupt. Det är något som släpper inuti när jag lyssnar på deras budskap. Men jag har ingen aning om, om jag gråter av rädsla, eller av glädje, eller av sorg. Krishnamurti uppmanar sina åhörare att testa ha sina känslor/upplevelser utan att namnsätta dem. Jag testar.

Ett tomrum infinner sig. Om jag inte försöker förklara allt som händer, då blir min annars så pladdriga hjärna plötsligt tyst. Den som alltid ska ha svar på allt tittar sig om kring förvirrat, med frågan; Vad ska jag göra nu då?, lysande i ögonen. Ja, min hjärna har ögon och kan titta sig om kring. Den är en egen liten människa därinne. En ganska högljudd liten människa. Men nu är den tyst, har satt sig i ett hörn och börjat muttra protester som den alltid gör när den inte får hålla på som den brukar.

Det är som ett klassrum i min hjärna, med stökiga elever som blir tillrättavisade, tystnar, för att några minuter senare skriva något och visa för varandra i blocket, sen börja viska. Viskandet går över i småprat, till prat till utrop, skratt eller påhopp. Jag, mitt medvetande, är en stackars lärare som inte lärt sig hålla lugnet i klassrummet och därför får tysta klassen upprepade gånger, men det slutar alltid i upprörda toner.

Jag såg en dokumentär häromveckan, Vikarien, den ligger nog fortfarande på SVT Play. Den unge läraren får inte ordning på sin klass och ber om hjälp från sin egen gamla lärare. Mycket sevärd dokumentär, där man bl.a får lära sig vad det är som är den gamle lärarens magiska ingredienser för att skapa en bra stämning i klassen. Kärlek, nyfikenhet och omtanke.

Börja lektionen med att samla klassen och skapa lugn. Bjud på dig själv. Lär känna människorna framför dig. Hjälp dem att öppna sig och bli delaktiga.

Jag ska göra på samma sätt med min hjärna. Samla den i början av dagen för att skapa lugn, lyssna på och lära känna de olika upplevelserna. Hjälpa den att kommunicera. Behandla min hjärna med kärlek, nyfikenhet och omtanke. Men, det här innebär också ett maktskifte. Detta jag, som förut var en hunsad slav under hjärnan, ska nu inta en ledarposition inuti mig. Ett skifte av paradigmstorlek. Ett jag som knappt gett ett knyst ifrån sig ska nu vara den röst som hörs. Kanske är det därför det har varit så svårt för mig det här året att hitta orden. För att det är en ny del som talar..

Kram från Tinnitus, som ska fortsätta strida mot drakar tills hon insett att dom inte finns.

Dogs

100 inlägg räknade jag till alldeles nyss! Detta det hundraförsta. Vilken grej. Hundra inlägg om skam och självkritik, om kamp för att känna existensberättigande och drömmen om självkärlek. Det ska firas!

Med en lista över sju intressanta saker om mig själv kanske?

Jag är grym på att dansa diskodans. Jag har tom blivit erbjuden att arbeta som dansare på klubb en gång, i min lite vildare ungdom. Tackade nej dock.

Mig får man se upp för i trafiken. Jag är en smått aggressiv cyklist som trotsar bilar, dock inte trafikregler.

Min dröm har alltid varit att starta ett band. Jag och en väninna började skriva låtar för en sisådär femton år sedan. Första låten vi skrev hette "Byahoran". Jag vet inte hur jag ska förklara det.. En annan gång.

En gång började jag skriva en bok, men huvudpersonen var så bitter och hemsk att jag inte vågade fortsätta skriva. Det var som om en del av mig fick eget liv och jag hade ingen aning om var det skulle sluta. Nån dag ska jag kanske fortsätta skriva på den.

Hm.. Det är svårt för mig som försöker värna om min anonymitet att avslöja personliga saker..

Jag blev utvald att delta en "skönhetstävling" en gång, på väldigt lokal nivå. Jag vann inte.

Jag är hopplös på att avsluta saker, får alltid prestationsångest, tröttnar eller ger upp innan det är klart.

Min lösning, om allt går åt helvete, är att gå i kloster. Jag har alltid vurmat lite för klosterlivet, jag tror att det finns mycket att hämta där.

Jaha gott folk, det var nog för avslöjanden idag.

Stor kram från Tinnitus som tipsar om dokumentär på SVT Play, om de kärleksfullla, icke genusorienterade männen från Tanna, en ö i Söderhavet, som
åker till England för att lära sig deras seder och för att hämta hem sin version av Jesus, prins Philip. Mänskliga möten över alla slags gränser, är fantastiska.

Kram från Tinnitus som ska sätta på sig förklädet och sköta sin kvinnliga köksplikt:)

Dancing on my own

Jag har skrivit två inlägg de senaste dagarna som jag inte publicerat. Om jag inte hinner skriva klart, eller inte gillar det jag skriver så lämnar jag dem i utkasthögen. Men de är ändå jag och jag vill att hela jag ska vara här, så jag tänker lägga upp dem. Varning för osammanhängande material..


Jag har varit på intervju idag. Och imorgon ska jag avsluta ett jobb som är bland det tuffaste jag gjort. Jag är inne på sömnlösa natt nummer två. Igår natt kunde jag inte somna och inatt vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om. Det är för mycket med jobbet nu. Jag sa själv idag, för första gången, att jag måste sänka min kravnivå på mig själv. Andra har sagt det förut.. Det blir också allt tydligare för mig att jag inte trivs med psykologarbetet, att det ofta känns övermäktigt och utarmande.

Det känns både naturligt och skrämmande att vara här. Jag har lagt så lång tid på den här utbildningen och nu när friheten är här att utforma mitt arbete som jag vill så har lusten försvunnit. Kanske är det tillfälligt, kanske behöver jag andra omständigheter för att känna trygghet och inspiration. Det enda jag vet är att sedan en tid tillbaka känns allt psykologarbete betungande och att det finns andra områden i mitt liv som får mig att lysa upp och känna glädje.

Jag vill vara där glädjen är. Jag är trött på att känna mig ett steg efter hela tiden, att jag inte hänger med, kan eller förstår. Samtidigt vet jag att mina otillräcklighetskänslor följer mig vart jag går. Men jag har en tendens att utge mig för att kunna mer, vea mer än jag kan och den förstärks i situationer där jag känner mig osäker. Och den kravnivå och ansvarsnivå som psykologyrket håller gör mig väldigt osäker. Jag har liksom glömt bort vad jag kan till förmån för alla undanglidande manövrar att ta till när jag inte kan.

Usch, det är jobbigt att skriva det här. Den brutala sanningen. Eller är det mina hjärnspöken som vill få mig att fly från ännu ett yrke? Fly för att dölja skammen över att inte kunna allt, över att ha brister, vara mänslig, misslyckas. Jag vet inte vad det är som talar inom mig, skammen eller det sunda. Att inte veta vad som styr ens handlande, om något, är skrämmande.

Jag har fantasier om hur mindre ansvar skulle ge större känsla av frihet. Jag eftersträvar inte ansvarslöshet, bara inte ansvar i den utsträckningen som jag har nu, dvs ansvar över människors liv. Min handledare säger till mig att jag tar för mycket ansvar, försöker få mig att se att allt inte står och faller med mig, men jag har svårt att ta in det. Ansvar är just det som man utger sig för att ta som psykolog, det är det som ligger till grund för vår professionella auktoritet.

Jag tänkte plötsligt på hur det är att vara förälder. Då har man ju just det, ansvar över en annan människas liv. Så skrämmande det måste vara. Hur orkar man, hur orkar ni föräldrar? Det är kanske lättare när man inte har något val. Samtidigt så har man ju ett val, uppenbarligen, eftersom vissa föräldrar inte tar ansvar för sina barn.

Ibland i filmernas värld så lämnar en förälder hemmet med ursäkten (övertygelsen?) att de gör det i barnets bästa. Undras om jag skulle bli en sån förälder. En sån där, som man alltid tycker är avskyvärd, som inte står ut med sina brister och hellre flyr än att se konsekvenserna av dem. Det tror jag inte egentligen, men det finns som sagt flykttendenser i mig. Uppenbarligen tycker jag att det är viktigt att ta ansvar för sina handlingar och ser hårt på dem som misslyckas. Kanske är det pga den hårdheten som jag själv skyr ansvaret.

Om jag misslyckades med något så skulle jag vara min hårdaste domare. En väninna sa till mig idag: Varför är du så hård mot dig själv? Jag kunde svara på det, det är för att jag är så rädd för att misslyckas. Jag vet att om jag misslyckas så kommer självkritiken inte att ha några gränser. Och självkritik gör ont. Den är som en främmande makt som tar över mitt inre och skapar en våldsregim, fylld av tortyr, förföljelse, försvinnanden, hot och avrättningar. Jag vill inte bo och leva där.

Just nu råder diktatur inuti, med en gammal diktator som suttit länge vid makten. Diktatorn är grym, men han har pga ålder och maktblindhet tappat den fullständiga kontroll han tidigare åtnjutit. Stunder av lycka flyter ibland förbi obemärkta och därmed ostraffade. Jag vill inte se honom bli utbytt mot någon ny, ung, blodtörstig tyrann. Jag inväntar diktatorns åldersverkningar (se död) eller folkets uppror, men det är en känslig tid eftersom det aldrig någonsin rått demokrati inuti.

Nu kommer äntligen tröttheten. Klockan är fem och jag ska återgå till min sköna, mjuka säng.

Kram på er alla i nattmörkret!

Skinny Love (ofärdigt nr 1)

Jag vaknade upp från mitt yogapass idag och tänkte att jag så desperat söker lyckan. Att jag kanske skulle acceptera det som fanns istället, depressionen.



Jag kämpar emot hela tiden, kämpar emot, kämpar emot. Står på min pool og pain och doppar foten och tar tillbaka den. Jag kan inte stå emot längre, jag måste sjunka ner i den och jag vet inte ens vad det betyder. Jag vet bara att jag är en liten männsika bland alla andra som haft alldeles för lite kärlek och stöd i mitt liv. Jag lämnades ensam med allt. Jag skulle bära min mammas smärta, min pappas svek och min egen förvirring och jag klarade det bara genom att alltid leta ljuspunkter, att alltid vara duktig.



Jag har sagt det tusen gånger, jag vet det, men ändå släpper inte smärtan av det. Jag känner mig så ensam när jag tänker på det och det gör så ont. Så kommer jag aldrig att göra mot mina barn. Dom ska inte behöva trycka undan sina känslor för att jag inte orkar med dem. Och ändå är jag livrädd för att det är just så det kommer att bli. Att jag fortfarande inte lärt mig att ta hand om mig själv tills dess så att min rädsla och sorg får komma till uttryck inte genom att jag stänger av allt inom mig och allt utanför mig.



Jag är fortfarande så rädd för att ta steget, att prata med mina vänner när jag mår dåligt. Jag är också rädd för att överge ensamheten och sorgen, som om jag skulle förlora en del av mig själv, kankse min mamma om jag inte sörjde. Är det henne jag håller fast om?



Jag vet inte vad jag håller på med. Jag vet inte vad det här är, den här sorgen, desperationen, skammen, otillräckligheteskänslorna, skräcken, smärtan. Det är så eländigt allt.

Beautiful (ofärdigt inlägg nr 2)

Jag har fått ett pris. Tack kloka och kärleksfulla Mrs S A Sunday Kind of Love som gav mig denna angenäma utmärkelse. Det känns lite grand som att jag fått inbjudningskort till Klubben för inbördes beundran. Jag brukade förakta den typen av internkotteri (läs avundsjuka), men nu känner jag mig upptagen i ett brokigt och vackert sällskap som jag gärna vill vara en del av.

Det finns dock regler för deltagandet. Så klart, annars hade det inte varit trovärdigt. Reglerna är som följer:

Som Award winner ska jag/du klistra in bilden i din/min blogg för att visa att du/jag fått den.

Tacka och länka tillbaka till den du fick bloggen av. http://sundayloveforme.blogspot.com/

Ge awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder.

Skriv sju intressanta saker om dig/mig själv.



Jag måste berätta något.. Jag är, som ni som läser mina inlägg kanske förstått, något av en enstöring. Detta återspeglas även i antalet bloggar som jag följer.. Dom är tre. Men jag uppskattar två av dessa väldigt mycket och tänker därför fördela mina sju gånger på dem. De får alltså 3,5 awards var!



Gratulerar:

Mrs S : http://sundayloveforme.blogspot.com/

och

Oroshjärta : http://hornsgatanminauorta.blogspot.com/

Ni sätter guldkant på min tillvaro och får mig att känna samhörighet och kärlek, det är stort!

Listan på sju intressanta saker om mig är under arbete. Jag återkommer på den punkten..
Tack än en gång för denna fina utmärkelse!