Jag har inte skrivit på länge. Jag tvekar inför att uttrycka mig. Alla tankar känns oavslutade, som att de bara rinner ut i intet. I mitt huvud flyter meningar utan slut omkring. Som när man börjar säga något, men sedan ändrar sig halvvägs och låter orden övergå till ett mummel för att sedan tystna. Fadade idéer, åsikter, synpunkter och omdömen, jag är en hopplös samtalspartner i detta tillstånd.
Det är med mina tankar som med allt annat i mitt liv. Ofärdigt, oavslutat, ogenomtänkt och oklart. Jag lever insvept i tvivlets och undrans mystiska dimma och jagar ibland efter skuggfigurer jag tror är räddare i nöden, men som upplöses när jag närmar mig.
Jag vet vad felet är på min hjärna; min hippothalamus har tagit skada av min livslånga depression och jag lider av dissociation pga anknytningstrauman som också kan tolkas som neuropsykologisk dysfunktion i form av ADD, men jag har börjat sluta se det som fel. Det har skett en stillsam revolution i mitt inre, den som jag arbetat för så länge.
Den inre diktaturen har ersatts av en demokrati och jag väljer numera en aning mer medvetet vilka tankar jag lyssnar på. Numera går det att tänka sig att min hjärna är som den är och duger ändå. (Dessvärre, som vi alla vet, är gamla vanor svåra att ändra och det händer ännu att jag låter exdiktatorn göra sin röst hörd.)
Jag tänker ibland att mitt diffusa inre beror på detta paradigmskifte, men har svårt att avgöra om denna lycksaliga tanke bara är produkten av en önskan. Hur det än är så har jag hittat mitt mål för 2011. Eller snarare, det hittade mig. I en konversation med en vän dök orden upp som satte huvudet på spiken på min längtan.
Det är inget nyårslöfte, eftersom löften är så svåra att hålla. Det är snarare en vision, en fruktansvärd, disharmonisk, nästan vedervärdig vision som är tänkt att skaka min tidigare makthavare i grunden. Hur skakar man då någon i grunden? Och vad händer när någon blir skakad i grunden? Jag tänker mig att en skakad grund innebär att huset som grunden byggts på rasar och det som ska rivas är min falska självbild. Hur det går till? Det börjar i alla fall så här, med ett meddelande till min trogne men ack så kallsinnige tyrann:
Käre tyrann!
Jag har härmed det stora nöjet att delge er denna världsnyhet:
2011 kommer att bli ett år av ett slag ni aldrig tidigare skådat!
- Ut med höga ambitioner, prestige och bekräftelsejakt!
- Bort med känslor av tillkortakommande, otillräcklighet och livsleda!
Härmed deklareras stolt: 2011 är medelmåttans år!
Ja, kära diktator, ni läste rätt! Jag, Tinnitus, låter härmed ridån falla. Beskåda min nya skapelse, är den inte motbjudande så säg? I denna tid av framgångshysteri har jag kommit till insikt om att eftersom jag inte håller mitt eget mått så är det hög tid att hitta ett mer passande mått, nämligen:
Medelmåttet!
Länge har vi gått runt, du och jag, och trott att världen som vi känner den skulle gå under om vi inte strävade efter perfektion. Vi har matats med denna idealiserade strävan sedan bröstmjölken tog slut. Men nu, nu är det slut med den. Efter år ut och år in med stressen jagandes i vår kropp är det dags för oss att ta ett nytt steg ut i det okända. Även om vi lärt oss saker av det som varit, så finns det inget mer att hämta. Piskan har svängt över vår rygg för sista gången, nu väntar silkesvantarna.
Så håll i hatten, kära diktator, nu tar vi steget ut i en rosendoftande tillvaro, fylld av mjuka ord och eftertänksamhet. Färga mustaschen rosa, släng dina stövlar och spring barfota med mig på mjukt gräs till smäktande toner. Nya tider råder, låt oss möta dem som barn, storögda och nyfikna!
Eder otrogne tjänare
Tinnitus
Det har alltid varit en fråga inuti, är piskan bra för mig, eller för den mig längre från mig själv, men jag tycks vänta förgäves på svar. Så jag tänker prova. Sänka kraven, sänka ambitionen och se vart det tar mig. I förhoppning om att det leder mig till nyfikenhet, lust och glädje. Handen på hjärta, jag är livrädd! Som vanligt tvivlar jag på mig själv, på mina beslut, men nu har jag bestämt detta så nu ska jag. Basta!
Steg ett: Nya yrken ska utforskas. Det känns fel att fortsätta som psykolog just nu, för mig är det ett yrke som kräver passion och vetgirighet. Jag innehar ingen av dessa kvalitéer. Jag känner mig inte passionerad över någonting. Livet brände ut mig, elden har slocknat och jag tappade glöden för länge, länge sedan. Ny eld ska antändas och den ska hållas vid liv. Så inget mer hyperventilerande. Det är dags att dra ner på takten, söka baktakten och låta livet föra mig dit jag inte kunnat ta mig själv.
Kära vänner, välkomna med på färden och håll tummarna för att det håller!
Kram från en skräckslagen Tinnitus som tror att världen kommer att vända sig från henne för att hon slutar hata sig själv.
