Hem, hem, hem

Gillian played me a song
it was that day when everything was wrong
Gillian singing in my heart- in my ears
and tears running down
I was facing the ground

Gillian played me a song
I was so tired then
the music caressed my skin
just like when someone finally holds you and you can give in
this you´ve been avoiding
you think you´ll fall apart, but it´s just that new start.

Ane Brun, Gillian/Changing of the seasons


Ge upp, ge efter, släpp taget, låt gå, låt vara.
Du behöver inte spänna dig, skärpa dig, bättra dig.
Du är perfekt som du är.
Släpp taget.
Du är bra.

Släpp taget om allt du hoppas på, allt du fasar för, allt du önskar, allt du tror är sant, allt du någon gång trott på.
Släpp det. Det är inte ditt.
Det är inte du.
Du är inte dina tankar, du är inte dina känslor, du är inte din kropp.
Du är du.
Du är viljan, längtan, kraften, kärleken.
Du är hoppet, drömmen, drivet.

Sträck ut dina armar framför dig. Rakt ut i luften. Sträck dig efter allt det du tror att du vill ha. Och se att det inte är där.
Lägg sedan armarna omkring dig. Blunda. Och se att allt du nånsin drömt om finns just där.
Inuti.
Inuti dig.

Känn ditt hjärta som slår, känn andetaget som en lätt bris in och ut ur din kropp. Känn hur du har allt du behöver och allt du någonsin velat ha just nu, i detta ögonblick.
Detta är du.
Detta är kärleken.
Du är kärleken.

Känner du tårarna komma, låt dem rinna, känn sorgen, och när den gett vika, känn glädjen, tryggheten, värmen.
Du är hemma. Du är framme. Du är älskad.

Kram från Tinnitus, som är evigt tacksam för Guds små änglar

Ferryboat Serenade

Happy ever after..

Vad är det egentligen vi drömmer om? Evig lycka, evig trygghet, som en pensionsförsäkring med regelbundna utbetalningar. Men vi glömmer att pensionsförsäkringar kräver år efter år av insättningar. Vi tror att det räcker med några månaders svärmeri för att sedan kunna luta oss tillbaka och skörda det vi sått, år efter år efter år. Orimligt? Ja.

Så vad förväntar jag mig då? Jag undrar ju eftersom jag går och är missnöjd nu. Han åkte hem, vilket är många mil ifrån mitt hem. Och nu sitter jag här och känner det som att något har slitits ur min kropp. Märklig, men väldigt verklig känsla. Men ska kärleken alltid bara föra med sig glädje? Den är väl som allt annat här i livet, smakrikt? Sött och salt om vartannat. Vi är fantastiska tillsammans. Det gör ont att vara ifrån honom. Längre fram kommer det att bli fler konstigheter. Så är det, så funkar det. Som med allt annat. Först förälskelse, entusiasm, eufori, sen kommer de andra tonerna som gör verket till en hel, variationsrik symfoni.

Det har hänt andra saker så klart, som påverkar känslan av tomhet. Jag söker jobb och även om jag har saker på gång så är det ändå lätt att känna sig fritt svävande i universum, utan förpliktelser, men heller ingen som ser efter en. Frihet till priset av ensamhet.

Jag har svårt att skaka fram någon slags entusiasm idag, inför nånting. Jag tycker att jag borde, men jag hatar ju borden så strunt samma. Entusiasmen får vänta till en annan dag. Idag är jag sur, trött och missnöjd. Arg, bitter och full av saknad. Det känns ganska skönt att låta bli att försöka styra känslorna. Det skapar självdistans. Självdistans är skönt, det ger perspektiv. Då kan jag skratta åt min egen bitterfittighet och självömkan. Och så kan jag klappa mig själv deltagande på axeln, lägga huvudet på sned och säga: "Du ser lite ledsen ut Tinnitus, vill du ha lite varm choklad? Med vispgrädde?" Och så känns allt mycket bättre.

Sammansatta pussar från Tinnitus, som inte tänker lägga två strån i kors idag.

Dirty Dancing

Har ni varit med om att känna att en dag är som ett helt universum?

Igår var vi åtskilda en hel dag, utan uppgjorda planer på när vi skulle ses härnäst. Till en början kändes det förfärligt, tomt och skrämmande.
Sen började det kännas skönt, jag tycker ju om att känna mig själv, och då blev det skrämmande istället. Han kändes långt borta och närhet i detta läge hade varit extremt påfrestande.
Sedan började jag undra hur det skulle gå, om jag skulle kunna hitta balans i närhet och avstånd. Jag behöver ju tiden för mig själv, men jag kan inte ta den. Jag har så svårt för att säga "nej" och "gå" och "vänta". Jag är rädd för att om jag är tydlig med vad jag behöver så kommer jag att bli straffad.

Dagen gick, jag byggde min värld, lekte, skapade och när kvällen kom var jag trött och nöjd, men tvivlet gnagde i mig. Varför har han inte ringt? Varför frågar han aldrig om jag vill följa med? När ska han ringa?

Har han ångrat sig?

Kvällen blev en kamp. Flera gånger under dagen hade jag tänkt på honom och velat skicka tramsiga sms. Men det var han som åkte ifrån mig. Och jag skickade meddelande till honom, på kvällen, efter att han åkt. Det var hans tur att höra av sig, så jag gjorde inget. Timmarna drygade sig förbi, oron växte sig större och större. Jag letade efter saker jag kunde gjort fel, sagt fel, som fått honom att ångra sig. Var jag tråkig? Var jag för mycket? Surgubben satt på min axel och hetsade, svettig och röd i ansiktet av upphetsning. Han spottade fram orden, salivet ramade in hans mun.

Till slut gick jag och la mig. Jag stängde av ljudet på telefonen, men lät displayen vara uppåtvänd så att jag kunde se ljusskenet om det ringde. Det gjorde det inte.
Sen vände jag displayen neråt. Och tittade på telefonen var femte minut. Inget meddelande. Jag vände upp displayen igen.

Jag försökte sova, men sömnen ville inte komma. Jag visste vad som väntade, vägen var utstakad och till slut kom det.
DSH.
Det svepte in över mitt själsliga lansdskap som en stor svart storm och lade allt i mörker. Jag tänkte: Det är så här det kommer att vara. Jag kommer att öppna mitt hjärta, om och om igen, men ingen kommer att vilja ha det. Någonsin.

Och med detta konstaterande blev framtiden outhärdlig och jag gav mig själv Flykten:
Om inte jag träffat någon som vill älska mig inom ett halvår så kommer jag att ge upp. Då låter jag Hatet vinna och gör slut på lidandet. Och så såg jag mig stå på bron, med den mörka horisonten och de glittrande lamporna och vinden som lyfte mig upp, upp, upp.
Ett leende spred sig över mitt ansikte.

Men något var annorlunda. Leendet var så tillfälligt, så påklistrat, som om det inte alls var mitt. Jag ryser av obehag nu, jag kan se det framför mig, det falskaste leende du kan tänka dig. En grimas, en mask, ovanpå, tryckt på, tvingad över smärtan, såret, sorgen. Jag log det här sjuka leendet och sen.
Sen hände något som aldrig hänt förut.
Jag grät.

Jag lutade mig mot mina ben och grät. Jag var chockad mitt i gråten. Jag vågade inte tro att det var sant. Att sorgen vunnit över hatet. Att det mjuka vunnit över det hårda. Jag slutade gråta. Men det hade hänt. Jag hade sett ljuset. Ni vet som i de där filmerna när man tror att allt hopp är ute och sen kommer den, vändningen. Först som en liten aning, men så växer den sig starkare och starkare tills allt tvivel är bortblåst.

Som i Sagan om Konungens Återkomst, när hästriddarna kommer.
Man hör deras horn först och hoppet tänds.
Sen kommer dom.
En här som sprider ut sig, ändlös, längs horisonten.
Och då vet man, att nu vänder det. Nu vinner det goda. Förlusterna kommer bli fler, men striden är vunnen. Just där.
(Scenen blir ju inte mindre bra av att det är en kvinna som dödar Sauron:))

Så nu har det vänt. Hatet finns kvar och kommer att skörda fler offer, men det kommer inte att vinna. Tinnitus har, med hjälp av sig själv och alla andra i sitt liv och utanför det, vunnit över Det Stora Hatet. Sauron är död. Resten är bara transport in i mål. Nästan.

Sen ringde han. Var alldels glad och aningslös om det stora slag som nyss utkämpats. Full av lycka, hade utkämpat egna slag och vunnit. Det var svårt att släppa taget om rädslan. Det tog mig ett tag att släppa in honom igen. Jag blev förvånad när jag klarade det. När ilskan gav vika och glädjen började spritta inuti.

Jag vet inte om jag ska berätta för honom om slaget. Om rädslan och ångesten. Jag är rädd för att det ska smitta av sig. Varför ska jag berätta? För att han ska förstå mig, ta hand om mig, värna om det mjuka. Men jag är rädd att effekten blir det motsatta, att han också blir rädd och nervös. Jag vet inte vad som är bäst, för mig, för oss.

Idag ska vi ses. Jag längtar efter min lille hob. Jag frågade honom vilken som var hans favoritfigur i Sagan om Ringen-trilogin. Han dissade dem alla. Han tyckte att de var tråkiga hela bunten. Tråkiga.. De kämpar ju för sitt liv! Men jag förstår vad han menar, det är mycket melodrama. Men till slut kom han fram till att den mest sympatiska var Samwise Gamgee. Det var roligt, då log jag.

Pussar från Tinnitus som njuter av förändring, kärlek och att kasta sig ut i det okända med kroppen darrande av rädsla.

Outside your window

Livet.. Jag visste att stora saker var på gång, men så här stora kunde jag inte föreställa mig.
Vad ska hända härnäst?
Vad ska toppa det här? Vad toppar kärleken?
Inget. Ni vet det och jag vet det. Inget är större än kärleken.

Så är det. Tinnitus är kär.
Berätta det inte för honom. Inte än.
Jag vill spara på orden, ge dem när allt landat och fått sin plats.

Jag är livrädd. För att bli sviken och sårad. För att såren ska rivas upp på nytt och självförtroendet rämna. Jag utsätter mig för risker. Stora risker.

Lustigt. Vartenda steg känns som ett slag på en gong-gong in i framtiden. Det är stort, dramatiskt, ödesmättat. Vad är vi? En man och en kvinna som mötts. Inget mer.
Men det är inte så det känns. Det känns som något mycket mer, som att historia blir levande och att generationers ögon följer våra rörelser.

Men som nu, när jag skickat meddelande, och inte omedelbart får svar, då är det som att Döden ligger under sängen och väntar på att jag ska somna. Som att ligga i giljotinen, stå med ögonbindel med ryggen mot en vägg, spännas fast för injektion, hela min kropp blir till en pulsåder synlig under tunt lager hud, ömtålig, livsbärande. Ett stort sår öppnas på framsidan av kropp och jag känner mig avskalad, rå. Det är inte rimligt. Men det är så det är. Det är så jag är. Sårbar.

Den finaste mening jag någonsin läst är denna:
Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
Björn Ranelid skrev den, titeln på en av hans böcker. Jag har inte läst boken, tror inte att jag skulle tycka om det han skriver. Men meningen. Orden. Den tar mig. Det är så jag behöver älskas. Jag hoppas han förstår det. Jag hoppas han klarar det. Det är så jag vill älska honom.

Kärleken. Den kommer som om det var det mest självklara i världen. Kanske vet den om att den aldrig är en objuden gäst. Den tar sig in i mitt hem, i mitt hus, i mitt liv med en hemtamhet som chockar mig. Som om den redan kände mig. Som att en del av mig gjort upp planer med kärleken i smyg, och nu är tiden för överraskningen här.

Kärleken han ser inte ut som de andra. Jag har bytt mina alver mot en hob. Han är min Samwise Gamgee. Han känns inte som de andra heller. Han känns inuti mig så som mitt skogsrå kändes, men utan smärtan, utan besattheten, utan skammen. Jag vill bara hålla hans lilla hand och känna det mjuka men starka. Han kallar mina händer för dasslock. Och det gör mig inget. Han får skämta om mig. För mig är det stort. Jag blir inte ledsen, jag bara daskar honom i rumpan med ett av locken.

Systrar, vänner, älska er själva. Ta hand om er. Bär er själva som den sista droppen vatten. Ni är gjorda av kärlek, ni är kärlek. Ni är stjärnstoft, drömmar, längtan och hopp, ni är allt det vackra i livet. Ni är ögonen som kan se miraklen, hjärtana som kan känna kärleken, kropparna som kan uppleva undret. Ni är universum, världsrymder och galaxer.

Snart är 2009 över, snart börjar ett nytt år. Dröm om det, dröm om det nya. Dröm era vackraste drömmar och känn hur marken bär er när ni sätter ner fötterna på golvet i gryningen.

Kramar från Tinnitus, som är tacksam över alla systrar därute och för att undrens tid inte är förbi.

Emil, anställ mig!

Jag är i och för sig osäker på om den här bloggen skulle imponera på en potentiell arbetsgivare. Som tur är så är jag inte ute efter att imponera. Snarare att sänka förväntningarna så till den milda grad att de nästan försvinner och allt jag gör kommer att framstå som genialiskt, jovialiskt, alkaliskt.

Jag skojade bara. Jag kan inte sluta försöka imponera på andra, jag gör det lika omedvetet som att andas in när luften i lungorna är slut. Behovet har varit starkt alltsedan unga år. Värst var gången då 14-åriga Tinnitus skulle imponera på snyggaste killen i gatan.

Snyggaste killen i gatan hette Peter Strand. Han hade nyss flyttat in, var två år äldre än mig, hade hår som Simon Le Bon och var det snyggaste jag nånsin sett. Han blev snabbt efter inflyttningen ihop med snyggaste tjejen i gatan, men ack nej, mitt unga hjärta gav inte upp sin dröm så lätt. Jag tog varje tillfälle i akt att visa min förträfflighet för Peter Strand.

Denna ödesdigra vintermorgon använde jag min rosasvarta Crescent och mina välutvecklade cyklingskunskaper för att få honom att förstå vem han egentligen borde vara med. Jag cyklade om kärleksparet, de hade så klart alltid sällskap till skolan, i hög fart med ett snabbt -Hej!. På isbelagd gata. När svängen kom skulle jag minsann visa dem hur en sväng skulle tas. Jag var minsann något annat än den späda lilla tjejtjej han hade valt, jag var minsann både våghalsig och en jäkel på att cykla.

Ja, ni förstår ju alla hur det gick. Svängen svängde, men inte jag. Istället vek min cykel av under mig, med mig och jag landade på sidan halvvägs ut i gatan. Tänk er: Jag ligger där, i snömodden, på gatan, hjälplös och insnärjd i min fina Crescent, och vad gör gulliga kärleksparet? Dom tittar på mig, småler och.. cyklar förbi.

Det blev aldrig jag och Peter Strand. Flera år senare korsades våra vägar än en gång, och han hamnade av en slump på fest hemma hos mig. Vi var sex år äldre och han hade fortfarande samma frisyr som Simon le Bon. Han hade dessutom börjat med body building. Peter Strand var numera stor som ett hus. Jag gillar inte muskler så mycket, men Peter Strand bara skulle jag ha. För revansch.

Det var inte så svårt att få Peter Strand längre. Han åt ur min hand. Och jag kysste honom och ringde honom aldrig. Han berättade den kvällen att han aldrig glömt mig. Att han aldrig sett en tjej hantera en Crescent som jag.

Nä. Det sa han inte. Men jag är säker på att han tänkte det när han slöt ögonen och böjde sig fram för att nå mina läppar. Han tackade sin lyckliga stjärna för att han fått en ny chans, nu när ungdomens dårskap flytt hans kropp och han insett vilken sorts kvinna han nästan gått miste om. Därför, och endast för detta, har jag aldrig slutat försöka imponera. För jag vet, att det kommer att ge resultat.

Jag har en bild av att detta beteende inte är så normalt för en kvinna. Det vanliga är väl att det är män som försöker imponera? Fast kanske inte ändå, vi har väl bara olika normanpassade sätt att göra det på. Men jag skulle vilja sluta. Jag tror inte att det är bra för mig att hålla på sådär. Varför försöka vara någon annan än den man är?

Eller? Ska man försöka visa sig från sin bästa sida, söka bli en bättre, mer fantastisk människa, nå över sin inbillade gränser, sträva efter stjärnorna och nå lite längre än rännstenen? Det är ju något vackert i det också.

Sluta, börja, börja sluta, sluta börja och och och och.. Släppa taget. Bara vara. Vi är human beings, inte human doings, brukar min yogalärare säga. Själv är han den mest intensiva människa jag nånsin mött.
Paradoxer, jag älskar dom.

kram från Tinnitus, som tycker det är så skönt att vara hemma.

Christmas Wine

Morgonen efter en natt full av drömmar.. Mina drömmar är så nära mig, jag kan känna dem i kroppen, som omfamningar, viskade ord och fingertoppar mot min kind.

Julafton, min familj. Och jag. Jag är vaken med dem, och inser att jag aldrig varit så nära.

Allt är bara närhet och öppenhet och jag undrar hur det ska bli om jag fortsätter så här. Kan man välkomna allt som kommer ens väg? Jag har ingen visshet, det finns bara välvilja och nyfikenhet. Och en upprymdhet inför de storheter som lurar inuti. Framtiden är återigen öppen. Målet år ånyo oklart. Jag älskar så att vara just här. I ovissheten, i drömmarna, i fantasin om framtiden och alla dess möjligheter. Jag kan välja mitt liv, min nya riktning, men jag vill låta den välja mig. Jag vet att min tur är väntan och jag ska njuta min tid i detta drömska rum.

Jag drömmer om honom. Jag trodde att kärleken tagit slut, men jag återförstår att han alltid kommer att finnas där, på sin tron av drömmar och längtan, i benhård emalj. Jag undrar om han, som jag får kämpa för att hålla minnena borta. Jag tror det, med dårens övertygelse om sin inre sanning. Vi har varit varandras och jag undrar om något kan söndra ett sådant band. Vi har förhållanden, men hur ofta älskar vi utan förbehåll?

Jag drömmer om honom och det är verklighet. Min kropp bär honom med sig och när jag sover är han där. Min kropp vill påminna mig, den vill väcka min galna längtan och få mig att korsa Atlanten. Allt för att den åter ska få känna begäret. Den lurar mig, kroppen min, tror att lyckan bor i njutningen, trots att hjärtat lider och själen dräneras, tappas på all sin kraft. Han vill inte ha mig och jag vet det och förstår det, men när jag sover bestämmer kroppen.

Jag förstår att jag levt en dröm, och när jag sover vill min kropp tillbaka till drömmen. Men det är inte dags att springa. Det är dags att vänta. Mitt könummer har inte kommit upp, och ödet har massor att ta itu med innan det är min tur.

En kram full av universum, från Tinnitus som ligger överst i en våningssäng och väntar på livet. Eller frukost.

Running up that hill

En dag kvar på jobbet. Sen är sex års kamp avklarad. Och jag avslutar med en rykande succé. Man kan inte säga något annat. Det senaste året har jag gått från klarhet till klarhet. Tack mina fantastiska lärare!

http://open.spotify.com/track/3MhXUcqzPp0DRHKkFIRGqS

Kraaaam!!