Falla fritt

Tisdag eftermiddag och jag sitter hemma efter en morgon fylld av nya situationer och mina vanliga reaktioner. Tror ni att böcker kommer till en när man är redo för dem? Det tror jag. Jag tror på ödet. I mitt eget lilla skyddade liv tar jag mig rätten att tro på ödet, samtidigt som jag inte kan förstå hur världens orättvisor också skulle vara en produkt av samma öde. Det enda sättet att tro på det skulle vara reinkarnation och det har jag verkligen ingen kännedom om eller erfarenhet av. Inte så vitt jag kan komma ihåg i all fall. Ändå tror jag, för att det är det enda sättet att förstå det som det inte finns några svar på.

Boken som kom till mig igår är en bok som jag blivit rekommenderad att läsa flera gånger av människor jag mött. Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle. På engelska The Power of Now. Jag kände till dess engelska titel, men inte den svenska, så när jag var på biblioteket igår och letade efter böcker om stress så hittade jag den och tänkte: Hm, den här kan jag ha nytta av till stressföreläsningen.

När jag så idag satte mig för att läsa så hände det där som händer mig vid vissa specifika tillfällen, jag började storgråta. Jag vet inte varför jag gråter, det är som att något annat än jag själv som gråter. Det är som att en del av mig som jag inte kommunicerar så väl med, reagerar starkt på något och får mig att börja gråta. Sist det hände var när jag såg en liten film på nätet om en av Bars-metodens huvudförespråkare Dain Heer. Han berättade om sitt arbete och visade runt på en skola som han arbetade med och då satte det igång. Jag grät i en halvtimme.

Jag vet väldigt lite om Access Consciousnessmetoden/organisationen, jag vet bara att en del kallar det för sekteristiskt och att andra tycker att det dom gör är helt fantastiskt. Det jag är nyfiken på är varför vissa specifika människor/budbärare, Heer och Tolle, berör mig så djupt. Det är något som släpper inuti när jag lyssnar på deras budskap. Men jag har ingen aning om, om jag gråter av rädsla, eller av glädje, eller av sorg. Krishnamurti uppmanar sina åhörare att testa ha sina känslor/upplevelser utan att namnsätta dem. Jag testar.

Ett tomrum infinner sig. Om jag inte försöker förklara allt som händer, då blir min annars så pladdriga hjärna plötsligt tyst. Den som alltid ska ha svar på allt tittar sig om kring förvirrat, med frågan; Vad ska jag göra nu då?, lysande i ögonen. Ja, min hjärna har ögon och kan titta sig om kring. Den är en egen liten människa därinne. En ganska högljudd liten människa. Men nu är den tyst, har satt sig i ett hörn och börjat muttra protester som den alltid gör när den inte får hålla på som den brukar.

Det är som ett klassrum i min hjärna, med stökiga elever som blir tillrättavisade, tystnar, för att några minuter senare skriva något och visa för varandra i blocket, sen börja viska. Viskandet går över i småprat, till prat till utrop, skratt eller påhopp. Jag, mitt medvetande, är en stackars lärare som inte lärt sig hålla lugnet i klassrummet och därför får tysta klassen upprepade gånger, men det slutar alltid i upprörda toner.

Jag såg en dokumentär häromveckan, Vikarien, den ligger nog fortfarande på SVT Play. Den unge läraren får inte ordning på sin klass och ber om hjälp från sin egen gamla lärare. Mycket sevärd dokumentär, där man bl.a får lära sig vad det är som är den gamle lärarens magiska ingredienser för att skapa en bra stämning i klassen. Kärlek, nyfikenhet och omtanke.

Börja lektionen med att samla klassen och skapa lugn. Bjud på dig själv. Lär känna människorna framför dig. Hjälp dem att öppna sig och bli delaktiga.

Jag ska göra på samma sätt med min hjärna. Samla den i början av dagen för att skapa lugn, lyssna på och lära känna de olika upplevelserna. Hjälpa den att kommunicera. Behandla min hjärna med kärlek, nyfikenhet och omtanke. Men, det här innebär också ett maktskifte. Detta jag, som förut var en hunsad slav under hjärnan, ska nu inta en ledarposition inuti mig. Ett skifte av paradigmstorlek. Ett jag som knappt gett ett knyst ifrån sig ska nu vara den röst som hörs. Kanske är det därför det har varit så svårt för mig det här året att hitta orden. För att det är en ny del som talar..

Kram från Tinnitus, som ska fortsätta strida mot drakar tills hon insett att dom inte finns.

Dogs

100 inlägg räknade jag till alldeles nyss! Detta det hundraförsta. Vilken grej. Hundra inlägg om skam och självkritik, om kamp för att känna existensberättigande och drömmen om självkärlek. Det ska firas!

Med en lista över sju intressanta saker om mig själv kanske?

Jag är grym på att dansa diskodans. Jag har tom blivit erbjuden att arbeta som dansare på klubb en gång, i min lite vildare ungdom. Tackade nej dock.

Mig får man se upp för i trafiken. Jag är en smått aggressiv cyklist som trotsar bilar, dock inte trafikregler.

Min dröm har alltid varit att starta ett band. Jag och en väninna började skriva låtar för en sisådär femton år sedan. Första låten vi skrev hette "Byahoran". Jag vet inte hur jag ska förklara det.. En annan gång.

En gång började jag skriva en bok, men huvudpersonen var så bitter och hemsk att jag inte vågade fortsätta skriva. Det var som om en del av mig fick eget liv och jag hade ingen aning om var det skulle sluta. Nån dag ska jag kanske fortsätta skriva på den.

Hm.. Det är svårt för mig som försöker värna om min anonymitet att avslöja personliga saker..

Jag blev utvald att delta en "skönhetstävling" en gång, på väldigt lokal nivå. Jag vann inte.

Jag är hopplös på att avsluta saker, får alltid prestationsångest, tröttnar eller ger upp innan det är klart.

Min lösning, om allt går åt helvete, är att gå i kloster. Jag har alltid vurmat lite för klosterlivet, jag tror att det finns mycket att hämta där.

Jaha gott folk, det var nog för avslöjanden idag.

Stor kram från Tinnitus som tipsar om dokumentär på SVT Play, om de kärleksfullla, icke genusorienterade männen från Tanna, en ö i Söderhavet, som
åker till England för att lära sig deras seder och för att hämta hem sin version av Jesus, prins Philip. Mänskliga möten över alla slags gränser, är fantastiska.

Kram från Tinnitus som ska sätta på sig förklädet och sköta sin kvinnliga köksplikt:)

Dancing on my own

Jag har skrivit två inlägg de senaste dagarna som jag inte publicerat. Om jag inte hinner skriva klart, eller inte gillar det jag skriver så lämnar jag dem i utkasthögen. Men de är ändå jag och jag vill att hela jag ska vara här, så jag tänker lägga upp dem. Varning för osammanhängande material..


Jag har varit på intervju idag. Och imorgon ska jag avsluta ett jobb som är bland det tuffaste jag gjort. Jag är inne på sömnlösa natt nummer två. Igår natt kunde jag inte somna och inatt vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om. Det är för mycket med jobbet nu. Jag sa själv idag, för första gången, att jag måste sänka min kravnivå på mig själv. Andra har sagt det förut.. Det blir också allt tydligare för mig att jag inte trivs med psykologarbetet, att det ofta känns övermäktigt och utarmande.

Det känns både naturligt och skrämmande att vara här. Jag har lagt så lång tid på den här utbildningen och nu när friheten är här att utforma mitt arbete som jag vill så har lusten försvunnit. Kanske är det tillfälligt, kanske behöver jag andra omständigheter för att känna trygghet och inspiration. Det enda jag vet är att sedan en tid tillbaka känns allt psykologarbete betungande och att det finns andra områden i mitt liv som får mig att lysa upp och känna glädje.

Jag vill vara där glädjen är. Jag är trött på att känna mig ett steg efter hela tiden, att jag inte hänger med, kan eller förstår. Samtidigt vet jag att mina otillräcklighetskänslor följer mig vart jag går. Men jag har en tendens att utge mig för att kunna mer, vea mer än jag kan och den förstärks i situationer där jag känner mig osäker. Och den kravnivå och ansvarsnivå som psykologyrket håller gör mig väldigt osäker. Jag har liksom glömt bort vad jag kan till förmån för alla undanglidande manövrar att ta till när jag inte kan.

Usch, det är jobbigt att skriva det här. Den brutala sanningen. Eller är det mina hjärnspöken som vill få mig att fly från ännu ett yrke? Fly för att dölja skammen över att inte kunna allt, över att ha brister, vara mänslig, misslyckas. Jag vet inte vad det är som talar inom mig, skammen eller det sunda. Att inte veta vad som styr ens handlande, om något, är skrämmande.

Jag har fantasier om hur mindre ansvar skulle ge större känsla av frihet. Jag eftersträvar inte ansvarslöshet, bara inte ansvar i den utsträckningen som jag har nu, dvs ansvar över människors liv. Min handledare säger till mig att jag tar för mycket ansvar, försöker få mig att se att allt inte står och faller med mig, men jag har svårt att ta in det. Ansvar är just det som man utger sig för att ta som psykolog, det är det som ligger till grund för vår professionella auktoritet.

Jag tänkte plötsligt på hur det är att vara förälder. Då har man ju just det, ansvar över en annan människas liv. Så skrämmande det måste vara. Hur orkar man, hur orkar ni föräldrar? Det är kanske lättare när man inte har något val. Samtidigt så har man ju ett val, uppenbarligen, eftersom vissa föräldrar inte tar ansvar för sina barn.

Ibland i filmernas värld så lämnar en förälder hemmet med ursäkten (övertygelsen?) att de gör det i barnets bästa. Undras om jag skulle bli en sån förälder. En sån där, som man alltid tycker är avskyvärd, som inte står ut med sina brister och hellre flyr än att se konsekvenserna av dem. Det tror jag inte egentligen, men det finns som sagt flykttendenser i mig. Uppenbarligen tycker jag att det är viktigt att ta ansvar för sina handlingar och ser hårt på dem som misslyckas. Kanske är det pga den hårdheten som jag själv skyr ansvaret.

Om jag misslyckades med något så skulle jag vara min hårdaste domare. En väninna sa till mig idag: Varför är du så hård mot dig själv? Jag kunde svara på det, det är för att jag är så rädd för att misslyckas. Jag vet att om jag misslyckas så kommer självkritiken inte att ha några gränser. Och självkritik gör ont. Den är som en främmande makt som tar över mitt inre och skapar en våldsregim, fylld av tortyr, förföljelse, försvinnanden, hot och avrättningar. Jag vill inte bo och leva där.

Just nu råder diktatur inuti, med en gammal diktator som suttit länge vid makten. Diktatorn är grym, men han har pga ålder och maktblindhet tappat den fullständiga kontroll han tidigare åtnjutit. Stunder av lycka flyter ibland förbi obemärkta och därmed ostraffade. Jag vill inte se honom bli utbytt mot någon ny, ung, blodtörstig tyrann. Jag inväntar diktatorns åldersverkningar (se död) eller folkets uppror, men det är en känslig tid eftersom det aldrig någonsin rått demokrati inuti.

Nu kommer äntligen tröttheten. Klockan är fem och jag ska återgå till min sköna, mjuka säng.

Kram på er alla i nattmörkret!

Skinny Love (ofärdigt nr 1)

Jag vaknade upp från mitt yogapass idag och tänkte att jag så desperat söker lyckan. Att jag kanske skulle acceptera det som fanns istället, depressionen.



Jag kämpar emot hela tiden, kämpar emot, kämpar emot. Står på min pool og pain och doppar foten och tar tillbaka den. Jag kan inte stå emot längre, jag måste sjunka ner i den och jag vet inte ens vad det betyder. Jag vet bara att jag är en liten männsika bland alla andra som haft alldeles för lite kärlek och stöd i mitt liv. Jag lämnades ensam med allt. Jag skulle bära min mammas smärta, min pappas svek och min egen förvirring och jag klarade det bara genom att alltid leta ljuspunkter, att alltid vara duktig.



Jag har sagt det tusen gånger, jag vet det, men ändå släpper inte smärtan av det. Jag känner mig så ensam när jag tänker på det och det gör så ont. Så kommer jag aldrig att göra mot mina barn. Dom ska inte behöva trycka undan sina känslor för att jag inte orkar med dem. Och ändå är jag livrädd för att det är just så det kommer att bli. Att jag fortfarande inte lärt mig att ta hand om mig själv tills dess så att min rädsla och sorg får komma till uttryck inte genom att jag stänger av allt inom mig och allt utanför mig.



Jag är fortfarande så rädd för att ta steget, att prata med mina vänner när jag mår dåligt. Jag är också rädd för att överge ensamheten och sorgen, som om jag skulle förlora en del av mig själv, kankse min mamma om jag inte sörjde. Är det henne jag håller fast om?



Jag vet inte vad jag håller på med. Jag vet inte vad det här är, den här sorgen, desperationen, skammen, otillräckligheteskänslorna, skräcken, smärtan. Det är så eländigt allt.

Beautiful (ofärdigt inlägg nr 2)

Jag har fått ett pris. Tack kloka och kärleksfulla Mrs S A Sunday Kind of Love som gav mig denna angenäma utmärkelse. Det känns lite grand som att jag fått inbjudningskort till Klubben för inbördes beundran. Jag brukade förakta den typen av internkotteri (läs avundsjuka), men nu känner jag mig upptagen i ett brokigt och vackert sällskap som jag gärna vill vara en del av.

Det finns dock regler för deltagandet. Så klart, annars hade det inte varit trovärdigt. Reglerna är som följer:

Som Award winner ska jag/du klistra in bilden i din/min blogg för att visa att du/jag fått den.

Tacka och länka tillbaka till den du fick bloggen av. http://sundayloveforme.blogspot.com/

Ge awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder.

Skriv sju intressanta saker om dig/mig själv.



Jag måste berätta något.. Jag är, som ni som läser mina inlägg kanske förstått, något av en enstöring. Detta återspeglas även i antalet bloggar som jag följer.. Dom är tre. Men jag uppskattar två av dessa väldigt mycket och tänker därför fördela mina sju gånger på dem. De får alltså 3,5 awards var!



Gratulerar:

Mrs S : http://sundayloveforme.blogspot.com/

och

Oroshjärta : http://hornsgatanminauorta.blogspot.com/

Ni sätter guldkant på min tillvaro och får mig att känna samhörighet och kärlek, det är stort!

Listan på sju intressanta saker om mig är under arbete. Jag återkommer på den punkten..
Tack än en gång för denna fina utmärkelse!

Young at heart

Jag slutade med tabletterna. Jag tog dem i sex dagar, sen ville jag inte mer. Jag blev trött, varje dag, hela eftermiddagen var jag helt groggy. Jag vill inte ha det så. Så jag slutade. Istället har jag bestämt mig för att inte lyssna på mina negativa tankar. Efter massor av år i terapi, observera psykodynamisk sådan, så har jag äntligen uppnått en grad av självacceptans som gör att jag kan skilja ut mitt självhat från mitt sanna jag. Jag har inte gått kognitiv terapi och jag tycker inte om monopolet de tagit på att uttala sig om tankar. Även om man går i psykodynamisk terapi så kan man prata om tankar. Och mina tankar går fortfarande på autopilot fastån jag gör mitt bästa för att ta tillbaka rodret.

För att uttrycka vad psykodynamisk terapi har åstadkommit: Mitt självomhändertagande har ökat, jag har mer tillgång till mina känslor, jag använder färre försvar, jag har förbättrat mina relationer, jag kan uttrycka vad jag känner i ord. Allt det här gör att jag känner mig lite tryggare i mig själv. Det finns mer än hat inuti nu. Ett litet utrymme har smugit sig in mellan mig och mina negativa tankar . Det som förut var jagsyntont har nu blivit jag dystont som man skulle uttrycka sig på psykologiska.

Men, det är en kamp nu mellan mig och autopiloten. Den har inte lust att släppa över kontrollen till mig. Det är smärtsamt att vara medveten om vad jag tänker om mig själv. Förut var det som en ström av utskällningar och okvädesord som bildade ett jämnt bakgrundsbrus, en vass ljudmatta som dock var jämn och därför hamnade någonstans precis bortom det medvetna. Nu däremot, har denna spikmatta fått ett asymmetriskt mönster där vissa spikar är längre än andra. Trycket blir ojämnt, smärtan blir skarpare och pockar på uppmärksamhet och jag blir medveten.

Kanske är det för att fler goda tankar har smugit sig in som de onda framstår som så mycket starkare. Det skapar en kontrast som inte funnits där förut. Det mörka blir mycket mörkare i närheten av ljus, som skuggor i en upplyst gränd. Jag visste faktiskt inte att jag hatade mig själv med en sådan intensitet. Tydligen tycker en del av mig att jag inte är värd jorden jag går på. Det gör mig ont. Jag är som ett mobboffer som aldrig får vara ifred. Det finns ingen toalett att gömma sig på, inga flyktvägar eller skyddsänglar. Det finns bara en skolgård i mitt huvud, utan rastvakter. Och det är alltid rast.

Ok, jag dränker ibland flödet i film, böcker eller med choklad. Inget av det är egentligen bra för mig. Chokladen kommer att ge mig diabetes, eller hjärtproblem och det känns inte bra att göra saker bara för att fly, men å andra sidan vill jag ge mig själv lite vila ibland. Jag måste ha usel karma. Jag tänkte häromdagen att jag började mitt liv på minus. Jag vill må bra och kunna ge till andra, men jag är så back i min personliga utveckling. Jag har kämpat i många år bara för att bli någorlunda normal. Ätstörning, depression, självdestruktiva handlingar av olika slag, ger minst femtio minus på skalan. Egentligen borde jag inte ha ett människovårdande yrke, jag har ju inte lärt mig att ta hand om mig själv ordentligt än. Men vad ska jag göra? Jag gör nog mest nytta när jag gör något jag tycker om att göra.

Jag går en yogainstruktörsutbildning nu. Den började i fredags. Jag försöker lyssna på undervisningen, men jag hamnar ofta i att observera mina egna tankar, negativa tankar.

Här är ett smakprov:

Hur dålig jag är i jämförelse med de andra, hur friska, glada och obekymrade de verkar. Hur avundsjuk jag är på de andra för allt de har upplevt, fått, har. Hur jag inte har något att ge, att jag borde ge upp, gå därifrån, lägga ner. Att jag inte duger någonting till.

Dessa tankar kanske alla haft någon gång, men för mig är de inte något som inträffar lite då och då. De är den enda reaktion jag har på allt som händer, allt. Bara när jag är själv och uppslukad av något så att jag inte tänker på mig själv, hör jag inte dem. Jag undrar uppriktigt om och i så fall vad jag har gjort för att förtjäna detta ständiga inre tillintetgörande av mig själv. Var jag fåfäng och självsvåldig, vårdslös, i ett tidigare liv? Vad är det för mening med att ha det så här? Finns det någon poäng med det som jag har missat?

Jag undrar också hur länge det som pågår nu ska fortsätta. Nu har jag blivit medveten om eländet inuti, men vad händer sen? Jo, visst, det har inneburit att jag har lite större förståelse för mig själv. Detta har i sin tur lett till att jag ibland kan acceptera att jag inte orkar med lika mycket som alla andra, att jag inte tycker samma saker är roliga som alla andra och att jag behöver mer tid för mig själv än vad andra behöver. Men jag vill ju inte att detta ska fortsätta.

Krishnamurti säger att man ska sluta försöka bli något annat än den man är. Att det i själva ansträngningen ligger ett fördömande och ickeaccepterande som bara leder till våld och hat. Vilket då innebär att jag är fast i det här tillståndet? Att min strävan att nå någon annanstans gör mig hänsynslös? Jag tror inte att jag förstår fullt ut vad han menar. Jag tror inte heller att jag förstår fullt ut vem jag är. Eller vad livet är. Eller döden.

Min pojkvän säger till mig; Var dig själv! och: Våga misslyckas! Hur ska jag våga det när reaktionen på ett misslyckande skruvar upp självhatet till orkanstyrka? Jag vill ju bara dö när jag misslyckas. Inte dö, jag vill döda mig. Det är ingen rolig känsla kan jag tala om, den är sjukt skrämmande. Det hat som finns inom mig skrämmer mig med sin styrka.

Det finns så mycket i en människa. Det hat jag bär inom mig bär vi nog alla inom oss, men det är mer eller mindre aktivt. Det är en potential, på samma sätt som kärleken är en potential. Jag hoppas min kärlekspotential någon dag blir större och starkare än min hatpotential.

Massor av kärlek till er, mina följeslagare. Nu ska jag göra min läxa.

Kram från Tinnitus

Aldrig ensam

Jag läste en ungdomsbok för ett par är sedan, Vykort från ingemansland av Aidan Chambers, där författaren skriver att uppmärksamhet är kärlek. Han skriver om hur en känd konstnär (var det da Vinci?) målade av sin far upprepade gånger. Det var ett sätt för dem att komma nära varandra, för unge da Vinvi att visa sin kärlek för den äldre. Uppmärksamhet=kärlek, visst är det sant. Och vackert. Så att odla sin uppmärksamhet, sin närvaro i nuet- som ni mitt ressällskap tipsar mig om- vare sig det är genom andning, kloka ord eller genom att stötta varandra på olika sätt, är nog det klokaste vi alla kan göra. Det är en kärlekshandling, till en själv, till livet, till kärleken.

Jag började ta piller igen. För några dagar sedan. Jag vill inte, men jag kände mig tvungen. Jag känner mig fortfarande tvungen. För min egen skull, för min pojkväns skull, för min framtids skull. Men det klingar falskt inom mig. jag vet att det är ett stöd, men det är ett stöd som också är en belastning. Som alla stöd.. Egentligen vill jag ta striden med mitt självhat och inte ge mig förrän en av oss har gått under. Strida. Leva ett liv inte vinna ett krig, en boktitel som gjort intryck på mig. Anna Kåver skriver om acceptans, och även om jag inte känner mig träffad i det allra mjukaste av det hon skriver i boken, det liksom glider lite ovanpå, så har titeln gjort ett viktigt intryck.

Pillrena innebär att jag hamnar i trötthetskoma ca tre timmar om dagen och att jag är avsevärt mycket långsammare än jag annars är, i tanke och handling. Jag vet inte hur mycket stöd de är för mig. Jag hämtar så mycket kraft ur de nyvunna insikterna. I insikten om att jag bara kan leva livet så som jag vill leva det. I insikten om att det går att lita på universum, att önskningar slår in. I insikten att jag är som jag är. Och att jag är som jag är pga. det jag har gått igenom. Och att det är ok. Jag duger. Jag kommer att hitta rätt.

Men jag tar emot piller-stödet, även om det är tveksamt. Jag behöver allt stöd jag kan få i min kamp för att vinna mig själv. Där var det igen. Ordet kamp. Kamp som i strid, som i krig, som i vinna eller förlora. Jag behöver inte krig, jag behöver skapa fred. Men det är delar av mig som är motsträviga, som inte vill släppa taget. Vissa av dem är där för att skydda mig, det vet jag, men det är andra delar därinne som jag inte ännu lyckats sluta fred med. Det är dom delarna som påminner mig om min mammas framfart med mig.

Min mamma, som jag älskade högt och dyrt, var en väldigt otålig mamma. Hon tyckte att barn var besvärliga, påfrestande och långsamma. Detta innebar att jag fick vänja mig vid att låta henne ta över om jag gjorde fel, vara så lite i vägen som möjligt och skynda mig allt vad jag kunde i allt jag gjorde, om det så var talade, tänkte eller handlade. Nu när jag är vuxen har jag ingen nytta av att bete mig sådär, men det är så hårt inpräglat i mig att jag gör det per automatik. Och automatiken, eller autopiloten, har blivit ordinarie pilot som om hela livet var ett nödfall och jag var svårt skadad. Närvaro, medvetenhet, deltagande, nu, nu, nu. Älska, lev, nu!

Nu kallar kroppen, mitt hjärta vill ha blod. Jag lämnar med värme i hjärtat över alla er som ser och förstår och delar. Jag tror också jag har alla nycklar, det är nu dom ska användas.

Kärlek!