These words

Läser hinduistisk filosofi, samkhya filosofi, och fattar inte mycket. Förstår att det alltid finns en motsats till allting, att någonting inte kan komma ut ingenting och att jag är fast i samma tankar som jag varit sen jag tappade tron på kärleken vid fem års ålder.

Jag läser och läser, men ingenting fastnar. Ord rinner genom mig som vatten och jag undrar när något någon gång ska börja fastna. Varför är jag så löst kopplad till livet att allt bara halkar av? Jag vill ha en annan hjärna, en mindre emotionell hjärna. En fri hjärna som kan vara i världen utan oro och ångest, utan ständiga nära-döden-upplevelser. Det går inte att tycka att små ord som bildar små meningar är viktiga när livet hela tiden tycks vara på upphällningen. En katastrofhjärna. Och jag halkar runt och försöker fästa mig vid något, trots att stigen är gjord av is och vinden har nått orkanstyrka. Jag har inget att hålla i! Vad är viktigt?

Överlevnad och kärlek, fika, mat, film, sånt tycker jag om. Att skriva, fundera, det gillar jag också. Men det är stora saker.
Alla dom små sakerna då? Som orden i en jobbansökan, som orden i en marknadsföringskampanj, som orden som strömmar ut ur tv:n, ut ur böckerna. Hur är dom viktiga? Dom är medlen för att nå målen, dvs överlevnad, kärlek, fika och skriva. Men jag behärskar dem inte. Dom vill mig inte väl och jag lyckas inte fånga dem. Jag borde ta dem på allvar, men dom är för många och jag tappar bort dem.

Jag behöver riktning och jag väntar på att den ska visa sig, men det syns inget, finns inget. Överallt jag ser är bara misslyckanden och oro. Har jag valt det här?
Urusla föräldrar, inte en stabil person i sikte som kunde vårda en liten skärrad varelse. Bara saker att oförstå runtom mig. Jag oförstår fortfarande. Saker känns fortfarande över min förståelsehorisont. Jag har aldrig hittat min nivå. Antingen har jag känt mig smartast av alla, eller den dummaste du någonsin skådat. Narcissist, javisst.

Alla ansatser jag gör präglas av vrede, skyddet mot misslyckande. Och med den fientligheten spottas orden ut innan de ens har hunnit ta av sig skorna och se sig omkring. Det är inte lönt, det är inte lönt! skriker den hysteriska vreden och kastar ut dem igen. Smäller igen dörren bakom dem och kasar sig sen på golvet högljutt snyftande. Det är inte lönt!

Men jag vill ha dem. Jag vill ha orden, jag vill ha riktingen, jag är trött på oron och rädslan och vreden och hopplösheten. Trött! Jag är trött på att jämföra mig med andra som inte dras med samma lass som jag. Hur skulle det vara att inte vara orolig, att inte bli skrämd av varenda människa? Vem synar mina livsvillkor, vad ska jag lära dem som aldrig trampat i detta träsklandskap? Hur ska jag kunna förklara för dem med mina ord formade av mina erfarenheter? Bara den som ändlöst trampat förstår och få av dem sitter i beslutsposition.

Men jag kan inte arbeta med vreden. Endast yogan kan användas för arbete, för den är ordlös och väcker ingen vrede. Men nu, när den ska stöpas i en aptitlig ordform, då hotar även den och Hysteriska Vreden sätter igång med sitt ylande så arbetsron går förlorad.
-Det är inte lönt! det är inte lööööööööööööönt, skriker vreden!
Jag har en teaterpjäs här, en inre trialog. Men vreden skriker:
-Det är inte löööööööönt!
Och jag orkar inte med den! Den är som ett otröstligt barn som sakta äter upp all ens energi och till sist är man bara ett skal kvar.

Jag, ett skal. Det är inte lätt att försöka ta sig ur narcissismen. När allt som funnits är ord och yta, utan substans, utan innehåll, då är det svårt när man börjar inse att ens praktfulla boning är ett luftslott. Hade jag haft större nytta av att bo kvar? I drömmarna och aldrig kommit ner?

Jag kan inte bestämma mig. Finns det något i mig, eller är det tomt. Jag har något, säger andra. Jag är tom, säger jag själv. Något, inget, något, inget. Dom är lurade. och jag med. Det finns något, men det är inte det inget jag trott och det är inte det något som dom trott. Det är en varlese, en ordlös varelse, ett barn som håller på att födas och jag förstår skräcken och frustrationen i att inte ha orden.

Dom smäktande, tröstande orden. Dom glädjande, sprudlande orden, som flödar ur denandres mun, som ett livgivande vatten som jag andas in och kvävs av. Avundsjuka. Avundas orden, kommer de att bli mina en dag, eller ska jag stå kvar och stamma?

Lögnen är en del av mig, jag har byggt på den hela mitt liv. Det som finns inuti, det känner ingen till och det känner inget annat än sig själv. Det ordlösa som saknar orden och vill fånga dem, men avunden är så stark att den vill skapa ett eget språk. Kan själv.

Kram från tinnitus som måste lägga sig på soffan och oförstå allt.

.

Warm heart of Africa

Jag håller på och utforskar mitt navelchakra. Navelchakrat styr personligheten och din relation till dig själv. Obalans ger dig osäkerhet, bristande tillit till din egen förmåga, svårigheter att sortera och systematisera saker, svårigheter att kommunicera till andra vem du är. Överaktivt navelchakra ger dig prestationsångest och övertro på din förmåga eftersom du inte är grundad i de två andra chakrana som är bas, jord och substans.

Allt det här stämmer in på mig. Dessutom har jag ofta problem med magen. Vilken slump då att chakrat är beläget i ryggrden där bröstbenet går ihop med ryggraden. Energi från chakrat strömmar ut från detta centra och påverkar matsmältningen, diafragman, bukspottskörteln, gallan mm. Min mamma dog av cancer i gallgångarna. Det spred sig till hela hennes mage innan man hann upptäcka det. Hon led av samma psykiska problem som jag, osäkerhet som överkompenserades med hjälp av prestationer. Jag tror att det hänger ihop.

Jag tänker inte gå samma öde till mötes. Jag ska gå till botten med det här och rensa ut all skit inuti. Jag är på god väg, men det är svårt. All respekt åt kroppen, den förändrar sig inte i första taget. Men jag tänker inte ge mig.

Kram från Tinnitus, som har ett möte med döden

Vår bästa tid är nu

Det var längesen jag skrev. Tror jag. Varje dag är som ett helt universum, varje timme känns stor och uppfyllande. Det får mig att känna mig isolerad, det får mig att vilja isolera mig. Som att jag inte har eller inte vill ha någon koppling till varken det förflutna eller framtiden. Allt är bara, bara nu.

Jag är som alltid full av starka känslor. Som drar i mig. Vill få mig att gå åt olika håll. Idag har de velat slå sönder allt. Det har varit mycket hat idag. Hat, och så ibland sorg. Jag försöker låta dem vara där. Jag tänker att ingenting ju har förändrats. Att allt är likadant som igår och därför är det bara mitt inre som förändrats. Jag börjar misstänka att p-pillerna påverkar mig. Jag började för en vecka sedan och barnmorskan sa att det skulle bli mycket hormoner i kroppen nu, innan den ställt om sig till p-pillerna. I värsta fall skulle jag ha pms i två månader. Jag trodde ju såklart inte henne. Vaddå, skulle min kropp, som är så stark och frisk låta sig gå överstyr sådär? Nä, nä, det kan jag inte föreställa mig.

Jag hade fel. Mina bröst har varit spända i en vecka nu, precis som när jag har pms. Jag har kraftiga humörsvängningar, är trött och känslig. Precis som när jag har pms. Mitt hjärta frågade mig hur jag mådde för en stund sedan. Vad skulle jag svara? Jag kände mig ju bara sur. Utan anledning. Precis som när jag har pms. Det är bara att inse, barnmorskan visste vad hon pratade om.

Två månader! Ska jag ha pms i två månader! Herre min skapare, vem ska stå ut med mig? Hur ska jag stå ut med mig? Jag får bara låta bli att bry mig om det, fortsätta som vanligt, men inte förvänta några stordåd av mig själv. Men om man kunde vaddera hela världen under tiden skulle det vara bra.

Min yogalärare sa igår att meditation (och andra goda vanor) är som att ha ett stort myggbett som man inte får klia, men som aldrig slutar klia. Har man väl börjat klia så är det kört, då fortsätter man tills armen är blodig. Och ju längre man väntar med att klia, desto härligare blir det när man väl kliar. Vilket innebär att när man väl faller så faller man hårt. Usch. Det lät jobbigt. Han sa också att det blir lättare och lättare att återhämta sig från ett återfall. Det kändes bra, det känner jag ju igen.

Längtan efter att vara i yogan hela tiden är stark nu. Jag vill inte göra något annat än utforska mitt inre, dyka djupt ner i det svarta hålet och se vad som gömmer sig där. Jag står på kanten hela tiden och hålls fast av gummiband, jag lutar mig fram men dras upp igen. Fall Tinnitus, fall! Friheten väntar!

kram till er alla från en sliten Tinnitus

All shook up

http://www.youtube.com/watch?v=AqsX7xQWRoU

Jag vill inte inordna mig. Det är det som min inre strid handlar om. Jag tycker inte om att inordna mig. System är begränsande. de är skapade av människor och således bristfälliga. Inget system kan passa mig perfekt. Det måste ha en enorm flexibilitet för att kunna appellera till mig.

Ayurvedan är ett system som jag kan relatera till. Där finns både komplexitet och enkelhet. Naturvetenskapen, Humanioran, där finns det för mycket strider. Jag tycker inte om strider. I så fall endast för att riva ner broar mellan människor. Det kan jag tänka mig att strida för.
jag ska riva alla mina broar inom mig. Sen ska jag riva alla era.

Ayurvedan tar upp inre konflikter på att sätt som är väldigt typiskt för andan i traditionen. Där menar man att vi vill alla ha mer av det som vi naturligt dras till och att för mycket av det goda får oss ur balans. Alltsåborde jag strukturera mig och inte sitta här och kaosa.. Är ett sätt att tolka det på. Men kanske är det skillnad på form och innehåll. Kanske kan jag kaosa på ett strukturerat sätt? Oh, det här är flummigt men bra, hoppas jag kan bringa klarhet i vad jag menar..

kram från Tinnitus, som inte riktigt kan släppa taget om det som gnager inuti.

Wuthering Heights

Jag läser.

Hela mitt liv har jag läst.
Läst, läst, läst och lyssnat.
Jag är beläst.

Men vad är det jag har läst?
Och hur mycket har stannat kvar?
Har jag förstått det jag har läst?
Har jag hållt med om det jag har läst?
Har jag kunnat relatera till det jag har läst?

Jag läser och det är som att dyka, djupt in i någon annans sinne. Någon annans fantasi, någon annans liv och lärdomar. Men vad säger det jag läser egentligen om mig?

I fem och ett halvt år har jag läst psykologi. Har jag någon gång stannat upp och funderat över vad jag har läst? Nej. För mig var psykologprogrammet som att höra ens föräldrar bråka.
"Så här ska man göra, så här funkar det."
"Nej, nej, nej, så här är det. Det här är den bästa vägen."
"Du har ju inte förstått någonting, det här är det enda sättet!"
"Amen alltså, har du tänkt på det här och det här och det här då? Hur ska du lösa det?"
Och så vidare.

Jag är trött på att lyssna på deras gnabb. Jag är trött på att lyssna på vad någon annan tror är rätt och bra. Jag vill formulera min egen världsbild.

Läkarna kallar det ADHD, bristande förmåga till uppmärksamhet. Endast starka stimuli kan fånga och bevara uppmärksamheten. ADHD är en diagnos, det betecknas som en biologisk dysfunktion i hjärnan. Varför dysfunktion? Att kalla bristande förmåga till uppmärksamhet ett funktionshinder är att fokusera på en sida av saken.

Jag har svårt att bevara uppmärksamhet över tid. Jag tappar snabbt fokus om jag inte tycker att det jag läser är spännande. Är det en dysfunktion? Kanske är det bara min hjärna som högljutt talar om för mig vad jag gillar. Varför ska jag slösa mitt liv på att göra saker som är tråkiga?

Under hela utbildningen har jag återkommit till en tanke. Alla teorier är skapade av människor. Läs en teori. Läs sedan en biografi om den person som skrivit teorin och du kommer att förstå varför just den personen har formulerat just den teorin.

Det här är min teori:

Jag tror att det finns mer i den här världen än vad våra sinnen kan uppfatta. Jag tror att det är ett antagande som både vetenskapsivrare och troende kan gå med på.

Som jag ser det så upptäcker vi människor kontinuerligt nya saker om vår värld, vilket får mig att dra slutsatsen att det fortfarande finns saker kvar att upptäcka. Utifrån detta kan jag också anta att vi inte har en aning om hur mycket eller lite det finns kvar att upptäcka, vilket jag anser säger en hel del om det vi redan vet. Eller tror att vi vet. Egentligen har vi ingen riktig aning om, om det vi vet är delvis sant, hela sanningen eller falskt.

Jag ser också att vetenskap bygger på att flera människor håller med om att en sak är sant, utifrån deras sätt att undersöka saken. Jag vet också att historiskt sett så har majoriteten inte alltid rätt.

Baserat på dessa ståndpunkter menar jag att jag är i min fulla rätt att uttala mig om och tro på min teori och det som känns sant för mig.

Jag är trött på att läsa om vad andra har kommit fram till. Jag vill komma fram till något själv. Jag är trött på att vidarebefordra någon annans åsikter. Jag vill förmedla det jag tycker. Nu är jag inne på osäker mark. Inget av dessa sista påståenden skulle varken en vetenskapsman/kvinna gå med på.

Jag inser att det är svårt. Det finns en massa information om världen som ansamlats genom årtusenden. Mänskliga betraktelser av vårt universum. Jag har inte tillgång till alla dessa. Jag har stött på en del av dem och jag har känt igen mina egna upplevelser i några av dem, men de flesta har gått mig förbi eller glömts bort av mig. Min hjärna behåller väldigt lite av den information jag tar in. Eller så har jag svårt att hitta den därinne i virrvarret. Kanske har jag en undermålig systematisering av kunskap i min hjärna. Men måste det vara något negativt. Kan inte det vara ett sätt för min hjärna att hålla sig fri från annat än det rena upplevandet?

Det är ett välkänt fakta att systematisering av kunskap är viktig för inlärningen, att det är viktigt att göra sammafattningar för att minnas det man lärt sig.

Samtidigt läser jag att man inom mindfulness, buddhism, psykoanalytisk mysticism, pratar om beginner´s mind, att man ska förhålla sig till patienten som om det var första gången man träffades. Kanske är min hjärna den ultimata mindfulnesshjärnan? Jag bär inte med mig en massa info in i en situation, varje situation är ny, ett utforskande och jag har ett inneboende motstånd mot att styra en situation utifrån ett på förhand uttänkt koncept. Jag vill ta emot och möta och utforska.

Detta inlägg blir ett rörigt inlägg. Jag vet inte vad jag vill säga, jag vet inte vad jag vill åstadkomma. Jag söker något ordlöst och jag gör det med ord. Det finns en sanning inom mig som väntar på att få komma ut, men jag kan inte formulera den.

Det är min övertyglese att det finns mer i livet än det vi ser. Och jag vill förhålla mig till alla situationer med den ödmjukheten. Men det är svårt i vårt samhälle där vi förväntas ha svar på alla frågor, inte komma med nya.

Jag tror på frågor, inte svar. Där är den. Sanningen.

kram från Tinnitus, som tänker att det finns mer konkreta problem och kanske mer konkreta lösningar, men det är såhär jag pratar, det här är mitt språk. Word!

Let´s dance

Så många funderingar som mynnar ut i vad..?

Kommer jag någonstans med alla min tankar? När livet passerat och jag står inför min egen död, kommer jag då att tycka att det var ett bra val att hela mitt liv ifrågasätta meningen med det? Kommer jag även då att undra vad meningen är? Eller vill jag bara ha mer? Mer av det som var gott, mer av det som fick mig att känna mig levande?

Jag läste ett kapitel ur boken "Mamma och meningen med livet" igår. Boken är skriven av Irvin Yalom, psykoanalytiker, och innehåller beskrivningar av terapier han bedrivit, vars teman har varit just livets mening. Kapitlet hade ett namn; " Sju lektioner i sörjandets svåra konst", Irvin skildrar en terapi med en kvinna vars man går bort i hjärncancer 45 år gammal.

I sammanhanget bör nämnas att Irvin berättar naket om hur han bedriver sina terapier. Han tycks vara väldigt öppen mot sina klienter och dela med sig väldigt mycket av sig själv. Jag har inte läst många psykoanalytiska terapibeskrivningar, men dom jag läst har skilt sig från den här i just hur mycket analytikern delat med sig av sitt eget inre. Det var sinnesvidgande läsning för mig. Hur mycket en psykolog ska berätta om sig själv för sina klienter finns det många åsikter om. Neutralitetsbegreppet är omtvistat och fyllt med föreställningar och fantasier om vad det innebär och vad det syftar till. Irvins förhållningssätt sträcker sig långt utanför gängse ramar, åtminstone så vitt jag vet. Boken är läsvärd, inte minst som en ärlig beskrivning av vad det innebär att arbeta som psykoterapeut.

Kvinnan vägrar släppa taget om sin man. Hon för långa samtal med honom varje dag, fortfarande, tre år efter hans död. Hon vill inte gå vidare utan honom och lever endast vidare för sin dotters skull. Kvinnan är svårt plågad av skuld, hon känner att det på något sätt är hennes fel att människor omkring henne dör. Hennes bror gick bort när hon var tjugo är gammal och flera av hennes närstående har avlidit. Skulden avtäcks senare och visar sig vara ett försök att återfå kontroll över livet. Om det är hon som är skuld till all död, så är hon också den som kan få stopp på den.

Men, det som fångade mig allra mest var, att det stora genombrottet kom när hennes egen dödsångest till slut kom fram i ljuset. Anledningen till att hon förvägrade sig själv att gå vidare var inte bara skulden över att lämna sin man bakom sig, det var också rädslan för att känna sig levande igen, med den starka vetskapen om livets förgänglighet.

Jag brukade skryta med att jag inte var rädd för döden. Mamma hade kraftig, ibland överväldigande dödsångest. Hon var rädd för att flyga, rädd för höjder och rädd för mörkret. Jag, däremot, har alltid tagit stolthet i att vara modig, att utmana elementen och mig själv, fysiskt. Känslomässigt däremot har jag hållt tillbaka. Nu är det som att jag vaknat ur en lång dröm där känslorna alltid funnits hos andra, men aldrig hos mig.

När mamma dog drabbades jag av insikten om att människor kan och kommer att försvinna. Hur påverkade det mig? Jag blev medveten om vad som var viktigt, att älska och att berätta för dem man älskar att de är viktiga och älskade. Men, den varade inte så länge denna insikt. Livet gick vidare och jag stängde igen över allt det som öppnats upp. Insikten om att jag själv var dödlig gick mig helt förbi.

Irvin skriver att han sett i sin forskning att det är en viktigt del i läkningsprocessen att möta sin egen dödlighet. Jag förstår inte hur man gör. Han berättar om en dröm han haft sen han var liten, om ett monster som jagar honom och anfaller honom. Som vuxen insåg han att det var dödsångesten som härjade i hans drömmar.

Jag måste möta den. Det är det jag har kvar. Jag måste se döden i vitögat och ändå våga leva. Att gömma mig för döden kommer att hålla mig från livet. Mina självmordstankar, mitt självhat, mina depressioner, jag tror dom var ett sätt att skydda sig från rädslan för min egen död. Jag ville ha kontrollen, jag ville bestämma över mitt liv. Döden skulle inte komma som en chock, som ett hugg i ryggen, eller smyga sig på mig som mördaren i en skräckfilm. Jag vägrade helt enkelt att vara rädd. Men jag vägrade också att leva.

Det går inte att leva utan att vara rädd. Utan rädsla, inget mod och vi vet ju att rädslan kan få oss att verkligen känna att vi lever. Min yogalärare berättade om ett möte han haft med döden. Han hade backat och han berättade det med sådan ånger i rösten. Jag vill inte ångra mig, jag vill inte låta tillfället gå förbi. För att jag ska förstå meningen med livet så måste jag förstå livets villkor. Villkor nummer ett: Det kommer att ta slut.

"Döden, döden, döden." Det brukade Astrid Lindgren och hennes systrar börja alla sina telefonsamtal med. När de hade avklarat sin dödsångest så kunde de prata om det som var viktigt i deras liv. Så nu, min dödlighet, jag ska möta den och jag tror faktiskt att jag vet var den är.. Leta där ditt hjärta snörps ihop, där har du den.

Mängder av kramar från en snuvig och kanske lite modigare Tinnitus.

Inte vackrast i världen

Jag tittar i Platsbankens träfflista. Det är nedslående läsning. KBT-inriktning önskvärt. KBT-inriktning meriterande. KTB-inriktad psykolog sökes. KBT, KBT, KBT. Trender. Barnsliga önskningar om trollspö som får människor att ignorera fakta och komplexitet. Vi vill att det ska vara enkelt. Vi vill att det ska finnas genvägar till lyckan. Vi vill komma dit på snabbaste, bekvämaste, smärtfriaste sätt och varför inte? Går det så är det ju fantastiskt. Men som alltid när grupptrycket blir för stort förvandlas ivern till hets och om det uppkommer motsägande fakta som riskerar att rasera förhoppningarna om det lyckliga livet så kan reaktionerna bli destruktiva. Se Die Welle, tysk verklighetsbaserad film om en lärare som i ett skolprojekt om diktaturer skapar en minidiktatur med katastrofal utgång. Bra film om destruktiva processer i grupper.

Jag var hos en jobbcoach i veckan. Vi kom överens om att det vi skulle fokusera på var att plocka fram det jag var bra på och öka förutsättningarna för att mina talanger skulle tas tillvara på bästa sätt. Hm. Jag har idéer nu. Inspirationen börjar återvända. Snart är världen min igen.

Mina talanger och svårigheter stämmer inte riktigt ihop med delar av mitt yrke. Jag har svårt att fokusera på en sak vilket gör att jag har svårt att sätta mig in i stora mängder information. Jag har svårt att komma ihåg det jag har lärt mig vilket gör det svårt för mig att vidareförmedla det jag en gång läst in. Jag blir lätt uttråkad och jag blir väldigt modfälld när jag stöter på motgång vilket gör att jag ofta fastnar i problem.

Jag är däremot bra på att komma med idéer och blir lätt inspirerad vilket gör mig till ett utmärkt bollplank och en inspirationskälla. Jag är entusiastisk vilket smittar av sig och kan sätta igång positiva skeenden. Jag är nyfiken på människor vilket gör att jag är öppen och lätt att samarbeta med. Jag är empatisk och kan möta människor i deras svåraste stunder. Jag är väldigt bra på att se och plocka fram det goda i människor, det tror jag är min största styrka.

Så vad kan jag göra med det här? Det framgår ganska tydligt att jag behöver ett sammanhang, att jag inte är en enmansshow. Jag behöver mycket trygghet för att kunna dela med mig av mitt goda. Med en trygg bas kan jag uträtta stora saker tror jag.

Äh, det här låter mer som ett personligt brev till en arbetsgivare än något sant och äkta. Jag får ge det ett nytt försök senare.. Det är lustigt vad svårt det är för mig att behålla äktheten när jag pratar om mig själv i termer av bra och dåligt. Undras vad det beror på.

Jag läste en artikel idag av Heidi Avellan som skriver i Sydsvenskan. Hon framstår ofta som en intelligent och analytiskt begåvad kvinna som kan se komplexitet och värna om den. Men idag skrev hon om liberalismen och där gick våra vägar isär. Hon resonerade om det nya begreppet latteliberaler och att dessa i själva verket var socialister med vissa liberala idéer, därför att de trodde på att värna om det sociala skyddsnätet. Hon skrev om detta på ett märkligt sätt, som om det låg något fel i att integera olika idéer, oberoende av vilken politisk gruppering som lagt beslag på dessa och kallar dem sina, i sitt tänkande kring hur samhället skulle fungera optimalt. Som om det var ett uttryck för någon slags kunskapsbrist eller integritetsbrist att vara idémässigt flexibel. Så Heidi gick från att värna om komplexitet till att bli väldigt ensidig och fanatisk och tycktes sätta oerhörd stolthet i detta.

Artikeln slutade med en slagkraftig men intelligensbefriad liknelse av hennes ställningstagande med hur hon dricker sitt kaffe. "Latte, nej tack. Jag tar en grön te, eller dricker mitt kaffe nattsvart." (Jag vet, citatet är inte helt korrekt, men tidningen ligger i köket och andemeningen är den samma.) Ha, ha. Nattsvart som i högerns historia av utrensning av de som anses vara en belastning för samhället (se Hitler)? Förlåt, det är svårt att inte hamna på samma resonemangsnivå. Som alltid när någon blir kategorisk leder det bara till smutskastning och konflikt.

Resultatet av att ha läst artikeln var att jag konstaterade för mig själv att för att vara liberal måste man lida av en viss grad av empatibrist. Liberaler är vad jag skulle kalla lightsociopater. Det går inte att tro på individens suveränitet om man någon gång hotats av social utslagning och hamnat i en situation där man varit helt i händerna på andra. Liberal kan bara den vara som aldrig fått sin tillvaro hotad av förlorad anställning, sjukdom eller olyckor och inte haft en familj som kunnat gå in och hjälpa till ekonomiskt eller känslomässigt. Liberaler vet inte vad det är att vara ensam.

Med det avslutar jag det här något politiska inlägget och känner mig lite besviken över att jag inte kunde skriva om mig själv och mina talanger utan att hänfalla till klichéer. Kanske drabbades jag av samma åkomma som Heidi. Vi kom för nära något inom oss som upplevdes som hotfullt och försvaren mot det satte i gång. För min del handlade det om att se på mig själv med positiva ögon. För Heidi handlade det om att grupptillhörigheten hotades av uppluckring. Förhoppningsvis får Heidi också möjlighet att se sina rädslor i vitögat nån dag, för att förhindra ökad fanatism.

Kram från Tinnitus, som nu ska meditera och lägga undan det världsliga en liten stund.