I found her on a night of fire and noise
Wild bells rang in a wild sky
I knew from that moment on
I'll love her till the day that I died
And I kissed away a thousand tears
My lady of the Various Sorrows
Some begged, some borowed, some stolen
Some kept safe for tomorrow
On and endless night, silver star spangled
The bells from the chapel went jingle-jangle
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?
She was given to me to put things right
And I stacked all my accomplishments beside her
Still I seemed so obselete and small
I found God and all His devils inside her
In my bed she cast the blizzard out
A mock sun blazed upon her head
So completely filled with light she was
Her shadow fanged and hairy and mad
Our love-lines grew hopelessly tangled
And the bells from the chapel went jingle-jangle
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?
She had a heartful of love and devotion
She had a mindful of tyranny and terror
Well, I try, I do, I really try
But I just err, baby, I do, I error
So come find me, my darling one
I'm down to the grounds, the very dregs
Ah, here she comes, blocking the sun
Blood running down the inside of her legs
The moon in the sky is battered and mangled
bAnd the bells from the chapel go jingle-jangle
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?
All things move toward their end
I knew before I met her that I would lose her
I swear I made every effort to be good to her
I made every effort not to abuse her
Crazy bracelets on her wrists and her ankles
And the bells from the chapel go jingle-jangle
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?
Nick Cave and the Bad seeds
Jag måste sluta, jag vet att jag måste sluta, men det är så svårt. Dom sårade pojkarna, jag vill ta in dem, hela dem med min kärlek. De kuvade hundarna, jag vill ge dem styrkan tillbaka. Men jag kan inte. Det går inte. De hatar mig för att jag försöker ta olyckan ifrån dem. De vill ha bekräftelse på det de alltid fått höra, att de inget är värda, att de förtjänar allt ont som sker dem och att de aldrig, aldrig ska få någon kärlek för de är inte värda den.
Jag vill ringa honom, jag vill jag vill jag vill. Jag vill ha honom framför mig, sittande vid mitt rangliga köksbord med sitt olyckliga ansikte och sina glidande ord. Jag längtar efter hans smärta, hans avvisande och den lilla, lilla glimten av kärlek som skrämmer oss båda till tystnad.
Jag vill ta väven och repa upp den, vill ofatta mina beslut, vill pilla på skorpan så att blodet tränger fram igen.
"Nu ska blodet flyta!"
(A.Lindgren, ur Ronja Rövardotter)
En vildvittra har jag varit, och ondsintheten vill in i mig igen. Jag saknar honom. Men jag vet bättre. Jag vet bättre. Jag har förstått att det finns annat, att jag kan få kärlek, men den lyser med sin frånvaro just nu och tryggheten i skammen och underläget lockar. Att återigen få offra sig på kärlekens altare,denna ljuva, svarta dröm som varit min godnattsaga så långt jag kan minnas..
Han kommer aldrig att kunna älska mig, jag kan inte frälsa honom. Han vill inte. Han vill inte! Jag måste inse det!
"Nej. Bestämt nej. Skräddaren säger nej."
(Varanteatern)
Nej. han älskar inte mig, han kan inte älska, och jag kan inte lära honom, ska inte lära honom, för jag vill ha mer. Jag tänker inte upprepa eländet jag växt upp med, det räcker med villkorlig kärlek för min del. Jag vill inte låta min kärlek gå obesvarad längre, jag har så mycket att ge. Och plats inuti att ta emot.
I fredags satt jag i handledningen och hade en fantasi om att få krypa upp i min handledares knä. Det var så mysigt, jag kunde precis komma ihåg känslan av värme och trygghet som infann sig i knät på någon större när man var liten. Den känslan har jag väckt upp inom mig flera gånger den här helgen. Den är full av tillit och mjukhet och får mig att känna som om jag satt i knät på livet..
Hälsningar Tinnitus
(som inte tänker låta någon tro att hon inte är värd kärlek igen!)
söndag 6 september 2009
lördag 5 september 2009
"Jag känner livet i mig!"
- citat ur Madicken, Astrid Lindgren, som stämmer på pricken in på hur jag känner mig denna morgon. Ännu en arbetsvecka har passerat och jag är full av förundran över det yrke jag valt, de upplevelser som yrket för med sig och alla människor som jag arbetar med, både kollegor och klienter. Clarence Craaford har skrivit en bok med titeln "Människan är en berättelse" och nu går det upp för mig tydligare än någonsin vad han menar.
Om man som jag varit en rädd liten mus som sprungit runt hel livet och varit orolig för vad andra tycker och hur andra ska reagera på en själv så vet man vilket fängelse denna extrema självmedvetenhet och faromedvetenhet är. Och när jag nu lyckas släppa dessa skygglappar, denna rustning med speglar i och för första gången i mitt liv verkligen ser min omgivning är det som att ta ett steg ut i en fantastisk saga. En saga som innehåller alla de essentiella beståndsdelarna magi, sorg, kärlek, smärta, hjältemod, rädsla, avundsjuka, hat, längtan och så vidare.
Jag som älskar att läsa böcker upptäcker nu att jag är omgiven av levande, vandrande berättelser och jag är så fascinerad att jag bara går runt och tittar, tittar, tittar. Jag vill berätta för alla jag ser att de är fantastiska, vackra och underbara, att de är fulländade precis som de är, att vi alla är fulländade i all vår bristfällighet. Och min glädje när de sakta men säkert får syn på det jag ser är (nu börjar jag gråta..) överväldigande.
Det var det här jag ville när jag började plugga. Det här var mitt mål. Som fotograf kunde jag hjälpa folk att se hur vackra de är på utsidan. Som psykolog kan jag hjälpa dem att se hur vackra de är på insidan. Förstår ni? Jag uppfyller min dröm!! Jag har så många att tacka för det här och jag hoppas att de vaknar idag och känner hur min tacksamhet och kärlek till dem värmer deras fötter när de sätter ner dem på det kalla golvet, hur den får morgonkaffet att smaka lite extra fylligt, hur de plötsligt känner sina hjärtan öppnas för allt det vackra omkring dem, kärleken i deras partners ögon och styrkan i den friska morgonluften när de går ut ur sina hus. Jag älskar er!
Nu måste jag gå och ta en dusch för att svalka ner mig lite:)
Många stärkande kramar och uppmuntrande hejarop från Tinnitus
(som tycker att alla ska ta steget och satsa på att nå sina mål, hur lång och otillgänglig vägen än tycks vara. All the power to you!)
Om man som jag varit en rädd liten mus som sprungit runt hel livet och varit orolig för vad andra tycker och hur andra ska reagera på en själv så vet man vilket fängelse denna extrema självmedvetenhet och faromedvetenhet är. Och när jag nu lyckas släppa dessa skygglappar, denna rustning med speglar i och för första gången i mitt liv verkligen ser min omgivning är det som att ta ett steg ut i en fantastisk saga. En saga som innehåller alla de essentiella beståndsdelarna magi, sorg, kärlek, smärta, hjältemod, rädsla, avundsjuka, hat, längtan och så vidare.
Jag som älskar att läsa böcker upptäcker nu att jag är omgiven av levande, vandrande berättelser och jag är så fascinerad att jag bara går runt och tittar, tittar, tittar. Jag vill berätta för alla jag ser att de är fantastiska, vackra och underbara, att de är fulländade precis som de är, att vi alla är fulländade i all vår bristfällighet. Och min glädje när de sakta men säkert får syn på det jag ser är (nu börjar jag gråta..) överväldigande.
Det var det här jag ville när jag började plugga. Det här var mitt mål. Som fotograf kunde jag hjälpa folk att se hur vackra de är på utsidan. Som psykolog kan jag hjälpa dem att se hur vackra de är på insidan. Förstår ni? Jag uppfyller min dröm!! Jag har så många att tacka för det här och jag hoppas att de vaknar idag och känner hur min tacksamhet och kärlek till dem värmer deras fötter när de sätter ner dem på det kalla golvet, hur den får morgonkaffet att smaka lite extra fylligt, hur de plötsligt känner sina hjärtan öppnas för allt det vackra omkring dem, kärleken i deras partners ögon och styrkan i den friska morgonluften när de går ut ur sina hus. Jag älskar er!
Nu måste jag gå och ta en dusch för att svalka ner mig lite:)
Många stärkande kramar och uppmuntrande hejarop från Tinnitus
(som tycker att alla ska ta steget och satsa på att nå sina mål, hur lång och otillgänglig vägen än tycks vara. All the power to you!)
onsdag 2 september 2009
Att vara sig själv är att förlora sig själv
En vän lånade mig en bok av Horace Engdahl, Meteorer. I den skriver Horace sk aforismer som är korta stycken, lösryckta tankar och funderingar. För det mesta är det tänkvärda, kloka saker men ibland är hans åsikter en aning för dömande för min smak. Det mesta som händer, både inuti och utanför går att se på med förståelse och kärlek. I synnerhet det som händer inuti har man mycket större nytta av att se på med värme. Allt går att förstå. Ibland behöver man kanske lite (eller mycket) hjälp för att förstå det. Och det går att förändra om man nu inte tycker om konsekvenserna av det.
Och det är väldigt mycket lättare att förändra något om man närmar sig det med kärlek istället för med hat.
Ett exempel på detta är ett inslag som jag hörde på radion, om en kvinna som gått fram till en man hon såg slå till sitt barn. Hon satte sig ner och frågade honom om det var något hon kunde hjälpa till med. Först blev han defensiv, men när hon förklarade att hon inte dömde honom utan bara ville hjälpa så ändrade han inställning och det resulterade i att de satt och pratade i en timme. När samtalet var slut hade han bestämt sig för att söka det stöd han så väl behövde...
Det är en vacker, och sann, historia och det gör den ännu vackrare att det var kvinnans make som ringde in och berättade den i ett inslag som kallades: vem är din Vardagshjälte? (Christer, P3). Människor kan vara så underbara..
Nu måste jag gå till jobbet, och försöka praktisera det jag predikar.. Men för att återknyta till rubriken och inledningen så vill jag avsluta med ett citat av min nye vän Horace:
Framgångar och bakslag är egentligen lika motbjudande. De stör den förunderliga jämvikt och klarhet som beror på glömskan av den egna personen.
(Horace Engdahl, Meteorer)
Vänliga hälsningar Tinnitus (som lyssnar på Damien Rice, "Dogs" och Peter Jöback, "Guldet blev till sand" Ja, ja gillar smörig musik:))
Och det är väldigt mycket lättare att förändra något om man närmar sig det med kärlek istället för med hat.
Ett exempel på detta är ett inslag som jag hörde på radion, om en kvinna som gått fram till en man hon såg slå till sitt barn. Hon satte sig ner och frågade honom om det var något hon kunde hjälpa till med. Först blev han defensiv, men när hon förklarade att hon inte dömde honom utan bara ville hjälpa så ändrade han inställning och det resulterade i att de satt och pratade i en timme. När samtalet var slut hade han bestämt sig för att söka det stöd han så väl behövde...
Det är en vacker, och sann, historia och det gör den ännu vackrare att det var kvinnans make som ringde in och berättade den i ett inslag som kallades: vem är din Vardagshjälte? (Christer, P3). Människor kan vara så underbara..
Nu måste jag gå till jobbet, och försöka praktisera det jag predikar.. Men för att återknyta till rubriken och inledningen så vill jag avsluta med ett citat av min nye vän Horace:
Framgångar och bakslag är egentligen lika motbjudande. De stör den förunderliga jämvikt och klarhet som beror på glömskan av den egna personen.
(Horace Engdahl, Meteorer)
Vänliga hälsningar Tinnitus (som lyssnar på Damien Rice, "Dogs" och Peter Jöback, "Guldet blev till sand" Ja, ja gillar smörig musik:))
torsdag 20 augusti 2009
DÖDEN
Idag har jag umgåtts med döden.
Det var obehagligt. Det gjorde ont någonstans inuti mig, som att något var nära att brista.
Jag har gått runt och lurat mig själv att jag inte är rädd för döden, men jag tror inte på mina lögner längre. Jag har insett att jag faktiskt varit övertygad om att jag är odödlig. Jag har värjt mig med hjälp av diverse religiösa övertygelser och trossatser. Men idag fick jag nosa på den, döden, och den luktade illa. Den luktade ångest och fördärv och ensamhet och desperation. Det var bland det mest fruktansvärda jag varit med om, det påminde om när jag såg bubblan komma ur min mammas mun, och ändå var det inte min egen död jag var nära.
Ibland känns det som att jag står ensam och försöker kämpa mot en rasande flod av skuld och skam. Som att jag står själv mot denna lavin av smärta som härjar bland människorna. Såklart känns det som att jag kommer att drunkna, krossas under massorna.
Döden, döden, döden, döden. Så nära och så långt borta. Som en främling man lever med varje dag men aldrig kommer nära och man vet aldrig om främlingen vill en väl eller illa. Den bara är där, står lutad nonchalant mot ett hörn, i en skugga, otydliga konturer, som en skiss på väg att bli något men ändå väldigt verklig. En teori som varje minut blir verklighet. Kostym, hatt, cigarett och ett snett tvetydigt leende på smala läppar...
Jag kunde inte ens gråta, i allt det här eländet. gråten fastnade i halsen. Istället blev jag rasande, ville döda, mörda, sarga, förstöra. det var nästan det värsta, detta hat. Detta bottenlösa urskri som inte vill födas men tvingas ut i det skarpa ljuset och växer sig starkt och skrämmande.
Döden.
Det var obehagligt. Det gjorde ont någonstans inuti mig, som att något var nära att brista.
Jag har gått runt och lurat mig själv att jag inte är rädd för döden, men jag tror inte på mina lögner längre. Jag har insett att jag faktiskt varit övertygad om att jag är odödlig. Jag har värjt mig med hjälp av diverse religiösa övertygelser och trossatser. Men idag fick jag nosa på den, döden, och den luktade illa. Den luktade ångest och fördärv och ensamhet och desperation. Det var bland det mest fruktansvärda jag varit med om, det påminde om när jag såg bubblan komma ur min mammas mun, och ändå var det inte min egen död jag var nära.
Ibland känns det som att jag står ensam och försöker kämpa mot en rasande flod av skuld och skam. Som att jag står själv mot denna lavin av smärta som härjar bland människorna. Såklart känns det som att jag kommer att drunkna, krossas under massorna.
Döden, döden, döden, döden. Så nära och så långt borta. Som en främling man lever med varje dag men aldrig kommer nära och man vet aldrig om främlingen vill en väl eller illa. Den bara är där, står lutad nonchalant mot ett hörn, i en skugga, otydliga konturer, som en skiss på väg att bli något men ändå väldigt verklig. En teori som varje minut blir verklighet. Kostym, hatt, cigarett och ett snett tvetydigt leende på smala läppar...
Jag kunde inte ens gråta, i allt det här eländet. gråten fastnade i halsen. Istället blev jag rasande, ville döda, mörda, sarga, förstöra. det var nästan det värsta, detta hat. Detta bottenlösa urskri som inte vill födas men tvingas ut i det skarpa ljuset och växer sig starkt och skrämmande.
Döden.
måndag 17 augusti 2009
Jag är förlorad igen
Tryck över bröstet. Sugande känsla i magen och jag tänker på honom hela, hela tiden. Honom. Som inte ser, inte förstår, som letar efter troféer, objekt, piedestalprinsessor, så han kan titta upp och de ner och aldrig ska dom mötas.. Jag står i kulisserna och väntar, fåfängt. En liten mus i sammanhanget, en liten råtta, en liten höna, ett djur utan betydelse, inget man fäster sig vid, helst vill man bli av med. Ohyra.
Jag brukade inte vara såhär. Jag brukade släppa pojkarna fortare än de hann blinka, jag brukade inta deras liv som en osalig ande, eller var det Alladin, som uppfyllde önskningar? De hann inte se, luften var fylld av deras förhoppningar, de kunde inte se igenom dem. Och jag flög, flög, stannade aldrig, flöt som ett vatten genom deras liv, svalkade, kylde, lämnade att torka ut. Drog med mig näring och lämnade dem med drömmar.
Men nu. Nu är det jag som är blind, som stannar kvar med förtorkade drömmar som träd som blixten slagit ner i, kraftfulla men utan liv, kan inte växa. Döda. Hur blev det såhär? Hur får jag kraften tillbaka? Jag gav bort den, ett annat vatten tog den. Måste söka källan. Hitta mitt eget vatten, sluta ge bort. Sluta hoppas, sluta drömma, bara gå, gå, gå tills vägen tar slut, vildmark tar över och jag är ensam med djuren, tystnaden och målet bakom alla träden. Jag ska inte sluta gå förrän jag hittar. Hittar livet, hittar min källa och dyker djupt, djupt neri den, lämnar den sen och vet för alltid var den är.
Världens bästa Karin Boye vet vad jag pratar om:
Du ska tacka
Du ska tacka dina gudar
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar
när de bryter bort ditt skal.
verklighet och kärna
blir ditt enda val.
ur "Gömda land"
Så tack, gudarna för att ni bryter bort mitt skal. Jag är öppen, så öppen och känner varenda känsla som om det vore den första. Jag är vaken, levande och jag njuter av allt, tom smärtan. Min yogalärare säger, att om man stöter på problem och motstånd i sitt lev så är man på rätt vaäg, det är så man vet att man är på den andliga vägen. Vi är alla på den isåfall och det stämmer ju såklart, men det känns skönt att tänka så, att det finns en anledning till olyckan.
Idag tackar jag speciellt min mamma, som lämnade mig och alla andra som älskade henne för snart fem år sedan. Hon var en stark kvinna som dolde den mjukaste, rosa, hudlösa själ som aldrig skådat dagens ljus. Så mycket sorg i en människa och jag älskade, älskade, älskade henne. Hon övergav mig gång på gång, vågade inte vara nära den lilla med storögon blå som himlen och fjärran som världsrymden. Påminde för mycket om det mjuka inuti som oupphörligen skavdes sönder av livet, stötte i överallt och skrapades i fallen.
Snart är alla skal uppbrutna, snart är jag bara kärna. Jag hoppas att det finns en plats för mig sån här, för jag kan inte stanna på min gamla plats. Jag stöts bort av blixtar och vindar. Nya tider. Det är nya tider, mamma. Och jag önskar du var här och upplevde dem med mig. Att vi kunde färdas tillsammans mot sanningen, friheten och kärleken. Nu får jag gå ensam. Inte ensam, jag har vänner som vandrar med mig. Men du fattas, mamma. Du fattas mig.
Tack gudar, för uppbrutna skal, tack för kärlek som blir möjlig när hjärtat öppnas. Jag ber er, vaka över min mamma, låt henne gå resten av vägen i frid, bespara henne fler sorger, hon har lidit nog. Tack.
Tinnitus
(som hoppas att fler får göra den här resan hon är på och som vill påminna er om att kärleken finns över, överallt)
Jag brukade inte vara såhär. Jag brukade släppa pojkarna fortare än de hann blinka, jag brukade inta deras liv som en osalig ande, eller var det Alladin, som uppfyllde önskningar? De hann inte se, luften var fylld av deras förhoppningar, de kunde inte se igenom dem. Och jag flög, flög, stannade aldrig, flöt som ett vatten genom deras liv, svalkade, kylde, lämnade att torka ut. Drog med mig näring och lämnade dem med drömmar.
Men nu. Nu är det jag som är blind, som stannar kvar med förtorkade drömmar som träd som blixten slagit ner i, kraftfulla men utan liv, kan inte växa. Döda. Hur blev det såhär? Hur får jag kraften tillbaka? Jag gav bort den, ett annat vatten tog den. Måste söka källan. Hitta mitt eget vatten, sluta ge bort. Sluta hoppas, sluta drömma, bara gå, gå, gå tills vägen tar slut, vildmark tar över och jag är ensam med djuren, tystnaden och målet bakom alla träden. Jag ska inte sluta gå förrän jag hittar. Hittar livet, hittar min källa och dyker djupt, djupt neri den, lämnar den sen och vet för alltid var den är.
Världens bästa Karin Boye vet vad jag pratar om:
Du ska tacka
Du ska tacka dina gudar
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar
när de bryter bort ditt skal.
verklighet och kärna
blir ditt enda val.
ur "Gömda land"
Så tack, gudarna för att ni bryter bort mitt skal. Jag är öppen, så öppen och känner varenda känsla som om det vore den första. Jag är vaken, levande och jag njuter av allt, tom smärtan. Min yogalärare säger, att om man stöter på problem och motstånd i sitt lev så är man på rätt vaäg, det är så man vet att man är på den andliga vägen. Vi är alla på den isåfall och det stämmer ju såklart, men det känns skönt att tänka så, att det finns en anledning till olyckan.
Idag tackar jag speciellt min mamma, som lämnade mig och alla andra som älskade henne för snart fem år sedan. Hon var en stark kvinna som dolde den mjukaste, rosa, hudlösa själ som aldrig skådat dagens ljus. Så mycket sorg i en människa och jag älskade, älskade, älskade henne. Hon övergav mig gång på gång, vågade inte vara nära den lilla med storögon blå som himlen och fjärran som världsrymden. Påminde för mycket om det mjuka inuti som oupphörligen skavdes sönder av livet, stötte i överallt och skrapades i fallen.
Snart är alla skal uppbrutna, snart är jag bara kärna. Jag hoppas att det finns en plats för mig sån här, för jag kan inte stanna på min gamla plats. Jag stöts bort av blixtar och vindar. Nya tider. Det är nya tider, mamma. Och jag önskar du var här och upplevde dem med mig. Att vi kunde färdas tillsammans mot sanningen, friheten och kärleken. Nu får jag gå ensam. Inte ensam, jag har vänner som vandrar med mig. Men du fattas, mamma. Du fattas mig.
Tack gudar, för uppbrutna skal, tack för kärlek som blir möjlig när hjärtat öppnas. Jag ber er, vaka över min mamma, låt henne gå resten av vägen i frid, bespara henne fler sorger, hon har lidit nog. Tack.
Tinnitus
(som hoppas att fler får göra den här resan hon är på och som vill påminna er om att kärleken finns över, överallt)
söndag 9 augusti 2009
Vändpunkt
Och så svängde pendeln över till lycklig igen och jag befinner mig på en plats jag aldrig bevistat förut. Jag är singel, jag tycker om mig själv och jag är inte desperat. I lördags mötte jag en man som jag blev väldigt attraherad av och det var tydligt att känslan var ömsesidig. Men det var inte som det brukar vara för mig. Jag brukar tappa bort mig själv helt, bli nervös och ängslig och fullt upptagen med att få personen i fråga att tycka om mig. Så blev det inte den här gången. När gnistan tändes så njöt jag av det, men jag hade också sinnesro nog att ta mig en ordentlig titt på honom, istället för att som tidigare gå upp i att granska mig själv.
Vad jag såg var detta: En vacker man ( i mitt tycke) med mjuka läppar, skämtsam attityd och ett sug i blicken. Men jag såg också osäkerheten, det dåliga självförtroendet som fick honom att sväva runt i rummet som en fladdrig fjäril och som höll honom från att komma ner på jorden, nära människorna och kärleken. Jag insåg meddetsamma att han tillhörde precis den kategori av killar jag brukar falla för. De är vackra, osäkra och jag vill hjälpa dem att bli sitt bästa jag men det slutar med att de drar. Ingen vill vara med någon som vill ändra på en och de här killarna vill inte vara nära någon i vilket fall som helst.
Det jag också såg, som jag inte registrerat tidigare, är att dessa killar uppskattar att bli hunsade. Jag förstod något som en massa kvinnor redan vet. En del av oss har det i ryggmärgen, andra lär sig det i lågstadiet, livets hårdaste kärleksskola. Mig har tyvärr denna kunskap gått förbi. Fram tills nu. Överallt jag går ser jag killar gå runt med en sur tjej vid sin sida. De vill ha prinsessor som de måste underkasta sig. På det viset kan de få daglig bekräftelse på det egna självhatet. Dag ut och dag in kan de jobba på att bli bättre människor.
Jag vill inte var en prinsessa. Jag vill inte bekräfta någon annans dåliga självkänsla. Men i lördags så glimtade elakheten till i mig. Jag tänkte för en kort stund att det skulle vara kul att hunsa honom, bara för att se honom komma springande till min tjänst, se honom kämpa för att få den kärlek han ändå inte tycker att han förtjänar.
Det finns en amerikansk forskare, Philip Zimbardo, som forskat i mer än ett decennium på vad som gör människor onda (se www.thelucifereffect.com). Jag lovar att en av sakerna som gör människor onda är tillfället, möjligheten att göra det. Så var det för mig i alla fall. Tillfället fanns där och någonting glimmade till inom mig, som Saurons ring på botten av floden. Vi bär alla på den, ondskan; driften att förstöra, förgöra och härska.
Jag vill inte heller vara elak. Jag hoppas att jag kommer att hitta ett annat sorts förhållande, som inte bygger på maktspel, intriger och lögner utan på kärlek, tillit och ömsesidighet. (Vi får se hur det blir med det, jag börjar undra om de finns..) Dessvärre är jag rädd för att om tillfället skulle presentera sig igen så kanske jag skulle ta det i beaktande.. Det verkar som om jag gått från att vara osäker och deprimerad till att vara självsäker och aggressiv. Det känns lite märkligt, ovant, som att ha fel sko på fel fot, man kan gå men det är inte helt bekvämt och det känns just bakvänt. I och för sig så är en av mina övertygelser att om man varit i obalans länge, t.ex. hamnat för långt ut på skalan snäll och befunnit sig i zonen självutplånande lite för länge, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma tillrätta någonstans i mittzonen igen. Alltså måste man ut i andra änden av skalan, ut till zonen elak och stanna där ett tag för att hamna rätt igen.
Jag hoppas att det räcker med att tänka elaka tankar, men som det känns nu så är det tveksamt. Just nu känns det som att någon borde få lida.;) Men mest av allt känns det skönt att inte falla i känsloträsket igen så fort jag blir attraherad av en man= Undras vad han tyckte om mig? Undras om han kommer att försöka få tag på mig, han fick ju aldrig mitt nummer? Undras om han pratar om mig, frågar efter mig, osv, osv...
Usch och fy, där har jag varit alltför många gånger. Jag är äntligen min egen och jag tänker inte släppa in någon annan än en man som tycker om sig själv och är redo för kärlek, så det så!
Kram Tinnitus
(som också känner på sig att fortsättning följer på det här inlägget..)
Vad jag såg var detta: En vacker man ( i mitt tycke) med mjuka läppar, skämtsam attityd och ett sug i blicken. Men jag såg också osäkerheten, det dåliga självförtroendet som fick honom att sväva runt i rummet som en fladdrig fjäril och som höll honom från att komma ner på jorden, nära människorna och kärleken. Jag insåg meddetsamma att han tillhörde precis den kategori av killar jag brukar falla för. De är vackra, osäkra och jag vill hjälpa dem att bli sitt bästa jag men det slutar med att de drar. Ingen vill vara med någon som vill ändra på en och de här killarna vill inte vara nära någon i vilket fall som helst.
Det jag också såg, som jag inte registrerat tidigare, är att dessa killar uppskattar att bli hunsade. Jag förstod något som en massa kvinnor redan vet. En del av oss har det i ryggmärgen, andra lär sig det i lågstadiet, livets hårdaste kärleksskola. Mig har tyvärr denna kunskap gått förbi. Fram tills nu. Överallt jag går ser jag killar gå runt med en sur tjej vid sin sida. De vill ha prinsessor som de måste underkasta sig. På det viset kan de få daglig bekräftelse på det egna självhatet. Dag ut och dag in kan de jobba på att bli bättre människor.
Jag vill inte var en prinsessa. Jag vill inte bekräfta någon annans dåliga självkänsla. Men i lördags så glimtade elakheten till i mig. Jag tänkte för en kort stund att det skulle vara kul att hunsa honom, bara för att se honom komma springande till min tjänst, se honom kämpa för att få den kärlek han ändå inte tycker att han förtjänar.
Det finns en amerikansk forskare, Philip Zimbardo, som forskat i mer än ett decennium på vad som gör människor onda (se www.thelucifereffect.com). Jag lovar att en av sakerna som gör människor onda är tillfället, möjligheten att göra det. Så var det för mig i alla fall. Tillfället fanns där och någonting glimmade till inom mig, som Saurons ring på botten av floden. Vi bär alla på den, ondskan; driften att förstöra, förgöra och härska.
Jag vill inte heller vara elak. Jag hoppas att jag kommer att hitta ett annat sorts förhållande, som inte bygger på maktspel, intriger och lögner utan på kärlek, tillit och ömsesidighet. (Vi får se hur det blir med det, jag börjar undra om de finns..) Dessvärre är jag rädd för att om tillfället skulle presentera sig igen så kanske jag skulle ta det i beaktande.. Det verkar som om jag gått från att vara osäker och deprimerad till att vara självsäker och aggressiv. Det känns lite märkligt, ovant, som att ha fel sko på fel fot, man kan gå men det är inte helt bekvämt och det känns just bakvänt. I och för sig så är en av mina övertygelser att om man varit i obalans länge, t.ex. hamnat för långt ut på skalan snäll och befunnit sig i zonen självutplånande lite för länge, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma tillrätta någonstans i mittzonen igen. Alltså måste man ut i andra änden av skalan, ut till zonen elak och stanna där ett tag för att hamna rätt igen.
Jag hoppas att det räcker med att tänka elaka tankar, men som det känns nu så är det tveksamt. Just nu känns det som att någon borde få lida.;) Men mest av allt känns det skönt att inte falla i känsloträsket igen så fort jag blir attraherad av en man= Undras vad han tyckte om mig? Undras om han kommer att försöka få tag på mig, han fick ju aldrig mitt nummer? Undras om han pratar om mig, frågar efter mig, osv, osv...
Usch och fy, där har jag varit alltför många gånger. Jag är äntligen min egen och jag tänker inte släppa in någon annan än en man som tycker om sig själv och är redo för kärlek, så det så!
Kram Tinnitus
(som också känner på sig att fortsättning följer på det här inlägget..)
måndag 3 augusti 2009
Kärlek...
Vad är det som händer? Plötsligt är alla mina vänner tokkära och jag har plötsligt blivit enda singeln. Folk tycks bli förälskade på löpande band och jag bara står och tittar på. Det är inte lätt. När är det min tur? Det är så länge sedan nu? Så länge sedan det kändes rätt, sa klick, stämde.
Detta plus att jag ska börja jobba efter en månads semester gör att jag mår som en mosad bananfluga. Det är inget roligt. Ingen inspiration, det är bara tomt inuti. Jag observerar livet, jag är inte i det. Jag står på en plats ovanför eller utanför men inte i det som händer. Det finns väldigt mycket plats inuti mig just nu. Förut när jag sagt att jag kände mig tom så var jag snarare proppfull av känslor, nu är jag verkligen tom. Alla känslor kommer och går som små torra vindpustar. Trist. Det känns trist. Och skönt. Men mest trist. Och jag då????- skulle jag vilja skrika till Gud. När ska jag träffa Mannen i mitt liv???
Detta plus att jag ska börja jobba efter en månads semester gör att jag mår som en mosad bananfluga. Det är inget roligt. Ingen inspiration, det är bara tomt inuti. Jag observerar livet, jag är inte i det. Jag står på en plats ovanför eller utanför men inte i det som händer. Det finns väldigt mycket plats inuti mig just nu. Förut när jag sagt att jag kände mig tom så var jag snarare proppfull av känslor, nu är jag verkligen tom. Alla känslor kommer och går som små torra vindpustar. Trist. Det känns trist. Och skönt. Men mest trist. Och jag då????- skulle jag vilja skrika till Gud. När ska jag träffa Mannen i mitt liv???
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
