Tinnitus har haft en helvetesvecka kan jag meddela, ifall ni inte har märkt det. Idag har helvetet börjat lätta, som svarta dimmor som täckt marken sakta lyfter mot himlen och lämnar sikten klar.
Saker faller på plats.
Imorse mediterade jag efter yogan. jag var besviken efteråt. Jag hade på känn att underverk skulle ske under meditationen, det gjorde det inte. Men något hände. Det tog ett litet tag, men sen smög sig något annat på. Försiktiga små glimtar av Lugn. Sinnesro. Stillhet.
Yogan, meditationen, psykologsamtalen, alla hjälps dom åt att skapa det där lilla glappet mellan mig, mina tankar och mina känslor. Andrum. Utrymme för reflektion. Insikt om att känslorna är känslor, tankarna är tankar och jag är jag.
Vad nu jag är. Men jag är inte mina tankar eller mina känslor i alla fall. Jag är både dem och så mycket mer. Inom yogan kallas tankarna och känslorna för maya, illusion. Sinnets spratt för att dölja vår sanna natur för oss. Varför sinnet nu skulle vilja göra det. Men det funkar så. Bortom känslorna och tankarna finns något annat, som är fritt från rädsla och oro, ilska och hat.
Min gode vän R var nyss på besök, vi drack te och pratade. Vi gick en promenad och pratade. Han är en vis man. Han vet inte om det själv, men han är otroligt klok. Som en gammal man, som levt livet och smakat på sött och salt och sett bortom kaos och förvirring.
Ni vet hur gamla kan vara. Lugna, trygga, godmodiga, tålmodiga. R är just så, när han inte är nere i en svacka dvs. Men nu när jag tänker efter så är dessa egenskaper inte begränsade till gamla,dom kloka finns i alla åldrar. Jag såg en dokumentär häromdagen om en gata i en förort till London. Med i den var bla en liten kille som var precis sådär enkel och klok, som om han levat i tusen år och sett allt och uppnått det där tillståndet av.. Jämvikt.
Equanamity. Detta gäckande tillstånd som när jag är i det får mig att känna mig ett med världen. Det varar itne dock, det kommer alltid någon förändring som skakar om och skakar mig ur denna lilla hängmatta av lycka. Som nu, när jag står inför utmaningar av alla de slag, med kärlek och arbete och familj. Jag har inget arbete, ingen trygghet, akassan trilskas och pengarna är slut.
Jag tänker på pengar hela tiden. På att jag inte har dom, på att jag vill ha dom, på om jag nånsin kommer att få dom, på om jag egentligen har förmågan att skaffa dem, osv. Kärleken granskas under lupp för att upptäcka minsta trassel som skulle kunna växa till en ogenomtränglig härva. Syster som sviker när nöden är som störst skapar ytterligare sprickor i fundamentet. Mitt hus svajar, kommer det att rasa och jag bli hemlös?
Allt jag vill är att vara mig själv, i mig själv, omfamna mig själv helt och fullt och aldrig släppa taget. Men självtvivlet har gnagat på mig natt och dag, fått mig att drömma om dumpade lik på nätterna och misstänka annalkande katastrofer runt varje hörn på dagarna.
Nu fredag. Jag. Min dator. Och tankar som stillats. Tvivel som stillats. Tillit som växer i bröstet. Kärlek, hopp, tilltro. R sa att varje gång vi står inför en utmaning så är det som att vi går tillbaka ett steg i vår utveckling innan vi kan gå framåt. Ja. Just det. tack R. Jag borde ju veta. Men jag kunde inte se det så. Jag såg det som en svacka utan slut. inte som en fas utan som något slutgiltigt. Jag förändras, utvecklas, varje dag. Jag går framåt, även om jag dras bakåt ibland.
Utmaningarna finns kvar, men jag ligger inte ner inför dem. Inte just nu i alla fall. Mitt liv fick perspektiv och jag förstod plötsligt min ordlöshet efter att jag uttryckt mina tankar för R. Jag växer in i något nytt och ut ur något annat. Och jag kommer att behöva ett nytt språk i det nya. Nytt språk, nya tankar och nya känslor. Nu är jag i tomrummet mellan det gamla och det nya, det är luddigt och ordlöst där. Det får vara så. Det går över.
Kram från Tinnitus, som önskar att hon kunde ta med alla på den här resan.
fredag 12 februari 2010
torsdag 11 februari 2010
Lika barn leka bra
Jag sa det idag till min psykolog: Det här handlar inte om mig. Det här handlar inte om honom. Det här är mina minnen, min historia. Min väg, kantad av svek, övergrepp och avvisande. Jag måste släppa taget om den, om det som varit. Jag måste börja leva nu. Just nu. Jag har mitt liv, jag bygger på det varje dag. Skapar, utforskar, upptäcker.
Jag måste släppa taget om framtiden också, om drömmar, förhoppningar och rädsla för misslyckande. det är bara jag. Jag. Jag här och nu. Jag, i mitt liv, jag som andas, mina händer som trycker mot tangenterna på tangentbordet framför mig. Vänster pekfinger som alltid pekar upp mot himlen. Vad skulle Liselott, min gamla skrivmaskinslärarinna säga om det?
Mitt hjärta som slår i min bröstkorg, mitt andetag som susar in och ut. Mina läppar som vilar mot varandra, min lugg som åker ner i ögonen. trycket över bröstet, det är också mitt. Tankarna, dom är också mina. Nu ska dom ut. jag är rädd för: Att ha berättat för alla om honom och sen behöva säga att det gick åt pepparn. En gång till. Och så efter jag skrivit det så kände jag kärleken för honom, han som låtit mig komma nära. Han den mjuka. Han som hårdnat nu?
Och igen kom rädslan, dolde kärleken. Hur ska de se mig. hur ska jag se mig? Förlorad självaktning. Ett misslyckande till, brister det då? Egentligen borde jag vara tacksam för alla vackra män som landat i mitt liv, även de som inte stannat så länge. Men de har sårat mig, allihop. Vissa för att dom inte älskat mig, andra för att dom älskat mig. Livet sårar mig. Allt river i mig. Ibland kan jag känna hur mitt hjärta möter livet som om det sakta drogs mot ett rivjärn.
Och igen, min bröstkorg. Mina öron som lyssnar på Melissas sorg. Och så undrar jag, finns det kärlek för mig därute? Får jag vara en av dem som får leva mitt liv älskad? Får jag behålla detta vackra som jag fått? Jag målar en bild i mitt huvud av mina fötter på en äng, lätta steg, lycka som åtföljs av lycka. Eller kommer stegen att fortsätta ut över kanten?
Jag är en trasig människa. Och olycka dras till olycka. Kommer lyckan att dras till mig? Den här veckan har varit ett helvete, är ett helvete. Det här hålet, jag trodde det var borta, dom här demonerna, jag trodde dom var ute ur mig.
J, min hjälte i lövbyxor. Avståndet, telefonsamtalen, de river upp mig inuti. Jag vill ringa dig nu, men det hjälper inte. Det blir nya missförstånd var gång vi pratar. Först hör jag din röst och mitt hjärta värms. Sen kommer orden, de skiftande stämningslägena och jag kan inte läsa dig. Jag förstår inte taggarna. Osäkerheten lägger ridåer emellan, gräver diken, rullar upp taggtråden.
Jag har gjort den här resan förut och den slutade illa. Hur ska jag förhindra att den går illa igen? Kan jag, kunde jag? Kommer livet att hjälpa mig? Att du inte skickade ett sms imorse, är det ett tecken? Om det är det så kan jag inte göra något. Jag gör mitt bästa, jag kan inte göra mer. Om du är besviken, vad ska jag göra åt det?
Du sa att du ville se mina dåliga sidor. Här är dom. Vill du fortfarande se? Vill du se mer? Vill du se den lilla trasiga? Hon är inte vacker att skåda. Hämtad ur en skräckfilm, ett plågat slaget barn, ansiktet vridet, blod överallt, stora, sorgtunga ögon. Varför vill du se? Vad vill du ha? Sanningen? Är du säker på det? Varför?
Kram från Tinnitus, som hoppas på mirakel..
Jag måste släppa taget om framtiden också, om drömmar, förhoppningar och rädsla för misslyckande. det är bara jag. Jag. Jag här och nu. Jag, i mitt liv, jag som andas, mina händer som trycker mot tangenterna på tangentbordet framför mig. Vänster pekfinger som alltid pekar upp mot himlen. Vad skulle Liselott, min gamla skrivmaskinslärarinna säga om det?
Mitt hjärta som slår i min bröstkorg, mitt andetag som susar in och ut. Mina läppar som vilar mot varandra, min lugg som åker ner i ögonen. trycket över bröstet, det är också mitt. Tankarna, dom är också mina. Nu ska dom ut. jag är rädd för: Att ha berättat för alla om honom och sen behöva säga att det gick åt pepparn. En gång till. Och så efter jag skrivit det så kände jag kärleken för honom, han som låtit mig komma nära. Han den mjuka. Han som hårdnat nu?
Och igen kom rädslan, dolde kärleken. Hur ska de se mig. hur ska jag se mig? Förlorad självaktning. Ett misslyckande till, brister det då? Egentligen borde jag vara tacksam för alla vackra män som landat i mitt liv, även de som inte stannat så länge. Men de har sårat mig, allihop. Vissa för att dom inte älskat mig, andra för att dom älskat mig. Livet sårar mig. Allt river i mig. Ibland kan jag känna hur mitt hjärta möter livet som om det sakta drogs mot ett rivjärn.
Och igen, min bröstkorg. Mina öron som lyssnar på Melissas sorg. Och så undrar jag, finns det kärlek för mig därute? Får jag vara en av dem som får leva mitt liv älskad? Får jag behålla detta vackra som jag fått? Jag målar en bild i mitt huvud av mina fötter på en äng, lätta steg, lycka som åtföljs av lycka. Eller kommer stegen att fortsätta ut över kanten?
Jag är en trasig människa. Och olycka dras till olycka. Kommer lyckan att dras till mig? Den här veckan har varit ett helvete, är ett helvete. Det här hålet, jag trodde det var borta, dom här demonerna, jag trodde dom var ute ur mig.
J, min hjälte i lövbyxor. Avståndet, telefonsamtalen, de river upp mig inuti. Jag vill ringa dig nu, men det hjälper inte. Det blir nya missförstånd var gång vi pratar. Först hör jag din röst och mitt hjärta värms. Sen kommer orden, de skiftande stämningslägena och jag kan inte läsa dig. Jag förstår inte taggarna. Osäkerheten lägger ridåer emellan, gräver diken, rullar upp taggtråden.
Jag har gjort den här resan förut och den slutade illa. Hur ska jag förhindra att den går illa igen? Kan jag, kunde jag? Kommer livet att hjälpa mig? Att du inte skickade ett sms imorse, är det ett tecken? Om det är det så kan jag inte göra något. Jag gör mitt bästa, jag kan inte göra mer. Om du är besviken, vad ska jag göra åt det?
Du sa att du ville se mina dåliga sidor. Här är dom. Vill du fortfarande se? Vill du se mer? Vill du se den lilla trasiga? Hon är inte vacker att skåda. Hämtad ur en skräckfilm, ett plågat slaget barn, ansiktet vridet, blod överallt, stora, sorgtunga ögon. Varför vill du se? Vad vill du ha? Sanningen? Är du säker på det? Varför?
Kram från Tinnitus, som hoppas på mirakel..
Den som dör får se
Nu letar jag bara. Letar tecken på att han tröttnat på mig. Nu har han upptäckt bluffen, nu ser han att det inte finns något mer än hans egna drömmar. Jag är tom. Varför fattar ingen det? Allt som rör sig i mig är bara luft, vind, fragment, brottstycken, inget sitter samman, jag är ett skal med lite människa i. Väldigt lite människa.
Hur ska jag komma bort från dom här tankarna? Dom känns så sanna, som det enda som finns. Jag är under ytan, på väg mot min egen undergång med en målmedvetenhet som skulle kunna flytta Kebnekaise, minst. Om jag kunde sträva mot mina mål med samma envishet skulle de finnas i min hand innan jag hann säga citronfjäril, skulle jag springa över målsnören så många att jag trasslade in fötterna i dem.
När vemodet kommer över mig så lyssnar jag på Melissa Horn- Lät du henne komma närmre, om och om igen. Så omöjligt, så tilltrasslat, så fast i sina tankar, precis som jag. Det hugger till i bröstet av plågsam igenkänning när hon sjunger: Vissa dagar tänker jag mer på henne än på dig.
Precis så där är det. Jag tål inte när han blir hård i rösten. han har varit det flera gånger nu. Avslutat samtalet, inte skickat morgonsms. Jag bara väntar nu, väntar på domen. Nu har jag snärjt in mig i tvånget. Nu slutar det med en rygg, en dörr som stängs, ett hjärta som brister.
Jag vill inte tänka så här. Jag vill lita på hans ord. Jag vill inte vara så sårbar. Jag vill inte vara så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar inte berätta för honom. Orkar han höra?
Kram från Tinnitus, som ska dansa ut sitt vemod..
Hur ska jag komma bort från dom här tankarna? Dom känns så sanna, som det enda som finns. Jag är under ytan, på väg mot min egen undergång med en målmedvetenhet som skulle kunna flytta Kebnekaise, minst. Om jag kunde sträva mot mina mål med samma envishet skulle de finnas i min hand innan jag hann säga citronfjäril, skulle jag springa över målsnören så många att jag trasslade in fötterna i dem.
När vemodet kommer över mig så lyssnar jag på Melissa Horn- Lät du henne komma närmre, om och om igen. Så omöjligt, så tilltrasslat, så fast i sina tankar, precis som jag. Det hugger till i bröstet av plågsam igenkänning när hon sjunger: Vissa dagar tänker jag mer på henne än på dig.
Precis så där är det. Jag tål inte när han blir hård i rösten. han har varit det flera gånger nu. Avslutat samtalet, inte skickat morgonsms. Jag bara väntar nu, väntar på domen. Nu har jag snärjt in mig i tvånget. Nu slutar det med en rygg, en dörr som stängs, ett hjärta som brister.
Jag vill inte tänka så här. Jag vill lita på hans ord. Jag vill inte vara så sårbar. Jag vill inte vara så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar inte berätta för honom. Orkar han höra?
Kram från Tinnitus, som ska dansa ut sitt vemod..
tisdag 9 februari 2010
Ett inlägg till min rädsla
Han håller på att ta sig in. Allt håller på att ta sig in, livet, känslorna, sanningen allt bankar på med fullaste kraft och jag kan inte hålla ställningarna längre.
Förlåt mig rädslan, jag måste överge dig. Jag är livrädd för att göra det, men jag kan inte ha dig på min vaktpost längre. Jag måste riva mitt vakttorn och du kommer inte att ha någonstans att bo när det är borta. jag vet, vi har varit vänner så länge. Eller vänner, vi har varit beroende av varandra rättare sagt. Jag av dig för min överlevnad och du av mig för uppehälle. Men nu står du i vägen för min överlevnad. jag håller på att förtorka härinne, jag svälter ihjäl av tomhet och ensamhet.
Det kanske känns orättvist, att du tjänat mig så länge för att sedan bli avskedad utan förvarning. Kanske kan vi ordna något slags avgångsvederlag. Vill du ha en fallskärm? jag vet inte riktigt vad den ska bestå av bara. Du har ju livnärt dig på mitt kött och blod och om du flyttar ut så kommer det att bli svårt att få tillgång till det. Jag tänker inte be dig om din nya adress eftersom jag inte vill att du skaffar någon.
Jag vet, du har inte velat mig illa, du har bara menat väl. Jag hade mycket jag behövde skydd från och hade stor nytta av din vakenhet och observans. Men vi släppte in för få och för sällan och om sanningen ska fram så har jag börjt betvivla ditt omdöme. Du har släppt in människor som absolut inte borde fått komma in, samtidigt som du varit väldigt styvmoderlig mot de som verkligen hörde hemma innanför murarna.
Kanske är det dags för dig att ta lite semester? Jag vet att du jobbat dag och natt under många år. det mår ingen bra av. Kanske är du rentav utbränd? Kanske är sjukpension det bästa alternativet?
Snälla, låt inte det här bli en utdragen process. Det finns inget att vinna på en kamp. Mitt beslut står fast. Jag måste göra det här. Det är inte mot dig, det är för mig. Kan vi inte skiljas åt som vänner? Förlåta varandra för tillkortakommanden och snedstag? Kanske kan du komma på besök ibland? På natten, i mina drömmar, och skrämma mig som du brukade. Ropa högt: Fara! Fara! Stäng grindarna, ta skydd, spring och göm dig! Nu! Och så vaknar jag fylld av fasa, för att sedan inse att det bara vara en dröm och skaka på huvudet. Jag ler ett snett leende av igenkänning och tänker: For old times sake..
Ska vi säga så? Deal?
Kram från Tinnitus, som tänker att det nog kommer en fortsättning på det här inlägget..
Förlåt mig rädslan, jag måste överge dig. Jag är livrädd för att göra det, men jag kan inte ha dig på min vaktpost längre. Jag måste riva mitt vakttorn och du kommer inte att ha någonstans att bo när det är borta. jag vet, vi har varit vänner så länge. Eller vänner, vi har varit beroende av varandra rättare sagt. Jag av dig för min överlevnad och du av mig för uppehälle. Men nu står du i vägen för min överlevnad. jag håller på att förtorka härinne, jag svälter ihjäl av tomhet och ensamhet.
Det kanske känns orättvist, att du tjänat mig så länge för att sedan bli avskedad utan förvarning. Kanske kan vi ordna något slags avgångsvederlag. Vill du ha en fallskärm? jag vet inte riktigt vad den ska bestå av bara. Du har ju livnärt dig på mitt kött och blod och om du flyttar ut så kommer det att bli svårt att få tillgång till det. Jag tänker inte be dig om din nya adress eftersom jag inte vill att du skaffar någon.
Jag vet, du har inte velat mig illa, du har bara menat väl. Jag hade mycket jag behövde skydd från och hade stor nytta av din vakenhet och observans. Men vi släppte in för få och för sällan och om sanningen ska fram så har jag börjt betvivla ditt omdöme. Du har släppt in människor som absolut inte borde fått komma in, samtidigt som du varit väldigt styvmoderlig mot de som verkligen hörde hemma innanför murarna.
Kanske är det dags för dig att ta lite semester? Jag vet att du jobbat dag och natt under många år. det mår ingen bra av. Kanske är du rentav utbränd? Kanske är sjukpension det bästa alternativet?
Snälla, låt inte det här bli en utdragen process. Det finns inget att vinna på en kamp. Mitt beslut står fast. Jag måste göra det här. Det är inte mot dig, det är för mig. Kan vi inte skiljas åt som vänner? Förlåta varandra för tillkortakommanden och snedstag? Kanske kan du komma på besök ibland? På natten, i mina drömmar, och skrämma mig som du brukade. Ropa högt: Fara! Fara! Stäng grindarna, ta skydd, spring och göm dig! Nu! Och så vaknar jag fylld av fasa, för att sedan inse att det bara vara en dröm och skaka på huvudet. Jag ler ett snett leende av igenkänning och tänker: For old times sake..
Ska vi säga så? Deal?
Kram från Tinnitus, som tänker att det nog kommer en fortsättning på det här inlägget..
tisdag 19 januari 2010
Hem, hem, hem
Gillian played me a song
it was that day when everything was wrong
Gillian singing in my heart- in my ears
and tears running down
I was facing the ground
Gillian played me a song
I was so tired then
the music caressed my skin
just like when someone finally holds you and you can give in
this you´ve been avoiding
you think you´ll fall apart, but it´s just that new start.
Ane Brun, Gillian/Changing of the seasons
Ge upp, ge efter, släpp taget, låt gå, låt vara.
Du behöver inte spänna dig, skärpa dig, bättra dig.
Du är perfekt som du är.
Släpp taget.
Du är bra.
Släpp taget om allt du hoppas på, allt du fasar för, allt du önskar, allt du tror är sant, allt du någon gång trott på.
Släpp det. Det är inte ditt.
Det är inte du.
Du är inte dina tankar, du är inte dina känslor, du är inte din kropp.
Du är du.
Du är viljan, längtan, kraften, kärleken.
Du är hoppet, drömmen, drivet.
Sträck ut dina armar framför dig. Rakt ut i luften. Sträck dig efter allt det du tror att du vill ha. Och se att det inte är där.
Lägg sedan armarna omkring dig. Blunda. Och se att allt du nånsin drömt om finns just där.
Inuti.
Inuti dig.
Känn ditt hjärta som slår, känn andetaget som en lätt bris in och ut ur din kropp. Känn hur du har allt du behöver och allt du någonsin velat ha just nu, i detta ögonblick.
Detta är du.
Detta är kärleken.
Du är kärleken.
Känner du tårarna komma, låt dem rinna, känn sorgen, och när den gett vika, känn glädjen, tryggheten, värmen.
Du är hemma. Du är framme. Du är älskad.
Kram från Tinnitus, som är evigt tacksam för Guds små änglar
it was that day when everything was wrong
Gillian singing in my heart- in my ears
and tears running down
I was facing the ground
Gillian played me a song
I was so tired then
the music caressed my skin
just like when someone finally holds you and you can give in
this you´ve been avoiding
you think you´ll fall apart, but it´s just that new start.
Ane Brun, Gillian/Changing of the seasons
Ge upp, ge efter, släpp taget, låt gå, låt vara.
Du behöver inte spänna dig, skärpa dig, bättra dig.
Du är perfekt som du är.
Släpp taget.
Du är bra.
Släpp taget om allt du hoppas på, allt du fasar för, allt du önskar, allt du tror är sant, allt du någon gång trott på.
Släpp det. Det är inte ditt.
Det är inte du.
Du är inte dina tankar, du är inte dina känslor, du är inte din kropp.
Du är du.
Du är viljan, längtan, kraften, kärleken.
Du är hoppet, drömmen, drivet.
Sträck ut dina armar framför dig. Rakt ut i luften. Sträck dig efter allt det du tror att du vill ha. Och se att det inte är där.
Lägg sedan armarna omkring dig. Blunda. Och se att allt du nånsin drömt om finns just där.
Inuti.
Inuti dig.
Känn ditt hjärta som slår, känn andetaget som en lätt bris in och ut ur din kropp. Känn hur du har allt du behöver och allt du någonsin velat ha just nu, i detta ögonblick.
Detta är du.
Detta är kärleken.
Du är kärleken.
Känner du tårarna komma, låt dem rinna, känn sorgen, och när den gett vika, känn glädjen, tryggheten, värmen.
Du är hemma. Du är framme. Du är älskad.
Kram från Tinnitus, som är evigt tacksam för Guds små änglar
onsdag 13 januari 2010
Ferryboat Serenade
Happy ever after..
Vad är det egentligen vi drömmer om? Evig lycka, evig trygghet, som en pensionsförsäkring med regelbundna utbetalningar. Men vi glömmer att pensionsförsäkringar kräver år efter år av insättningar. Vi tror att det räcker med några månaders svärmeri för att sedan kunna luta oss tillbaka och skörda det vi sått, år efter år efter år. Orimligt? Ja.
Så vad förväntar jag mig då? Jag undrar ju eftersom jag går och är missnöjd nu. Han åkte hem, vilket är många mil ifrån mitt hem. Och nu sitter jag här och känner det som att något har slitits ur min kropp. Märklig, men väldigt verklig känsla. Men ska kärleken alltid bara föra med sig glädje? Den är väl som allt annat här i livet, smakrikt? Sött och salt om vartannat. Vi är fantastiska tillsammans. Det gör ont att vara ifrån honom. Längre fram kommer det att bli fler konstigheter. Så är det, så funkar det. Som med allt annat. Först förälskelse, entusiasm, eufori, sen kommer de andra tonerna som gör verket till en hel, variationsrik symfoni.
Det har hänt andra saker så klart, som påverkar känslan av tomhet. Jag söker jobb och även om jag har saker på gång så är det ändå lätt att känna sig fritt svävande i universum, utan förpliktelser, men heller ingen som ser efter en. Frihet till priset av ensamhet.
Jag har svårt att skaka fram någon slags entusiasm idag, inför nånting. Jag tycker att jag borde, men jag hatar ju borden så strunt samma. Entusiasmen får vänta till en annan dag. Idag är jag sur, trött och missnöjd. Arg, bitter och full av saknad. Det känns ganska skönt att låta bli att försöka styra känslorna. Det skapar självdistans. Självdistans är skönt, det ger perspektiv. Då kan jag skratta åt min egen bitterfittighet och självömkan. Och så kan jag klappa mig själv deltagande på axeln, lägga huvudet på sned och säga: "Du ser lite ledsen ut Tinnitus, vill du ha lite varm choklad? Med vispgrädde?" Och så känns allt mycket bättre.
Sammansatta pussar från Tinnitus, som inte tänker lägga två strån i kors idag.
Vad är det egentligen vi drömmer om? Evig lycka, evig trygghet, som en pensionsförsäkring med regelbundna utbetalningar. Men vi glömmer att pensionsförsäkringar kräver år efter år av insättningar. Vi tror att det räcker med några månaders svärmeri för att sedan kunna luta oss tillbaka och skörda det vi sått, år efter år efter år. Orimligt? Ja.
Så vad förväntar jag mig då? Jag undrar ju eftersom jag går och är missnöjd nu. Han åkte hem, vilket är många mil ifrån mitt hem. Och nu sitter jag här och känner det som att något har slitits ur min kropp. Märklig, men väldigt verklig känsla. Men ska kärleken alltid bara föra med sig glädje? Den är väl som allt annat här i livet, smakrikt? Sött och salt om vartannat. Vi är fantastiska tillsammans. Det gör ont att vara ifrån honom. Längre fram kommer det att bli fler konstigheter. Så är det, så funkar det. Som med allt annat. Först förälskelse, entusiasm, eufori, sen kommer de andra tonerna som gör verket till en hel, variationsrik symfoni.
Det har hänt andra saker så klart, som påverkar känslan av tomhet. Jag söker jobb och även om jag har saker på gång så är det ändå lätt att känna sig fritt svävande i universum, utan förpliktelser, men heller ingen som ser efter en. Frihet till priset av ensamhet.
Jag har svårt att skaka fram någon slags entusiasm idag, inför nånting. Jag tycker att jag borde, men jag hatar ju borden så strunt samma. Entusiasmen får vänta till en annan dag. Idag är jag sur, trött och missnöjd. Arg, bitter och full av saknad. Det känns ganska skönt att låta bli att försöka styra känslorna. Det skapar självdistans. Självdistans är skönt, det ger perspektiv. Då kan jag skratta åt min egen bitterfittighet och självömkan. Och så kan jag klappa mig själv deltagande på axeln, lägga huvudet på sned och säga: "Du ser lite ledsen ut Tinnitus, vill du ha lite varm choklad? Med vispgrädde?" Och så känns allt mycket bättre.
Sammansatta pussar från Tinnitus, som inte tänker lägga två strån i kors idag.
tisdag 5 januari 2010
Dirty Dancing
Har ni varit med om att känna att en dag är som ett helt universum?
Igår var vi åtskilda en hel dag, utan uppgjorda planer på när vi skulle ses härnäst. Till en början kändes det förfärligt, tomt och skrämmande.
Sen började det kännas skönt, jag tycker ju om att känna mig själv, och då blev det skrämmande istället. Han kändes långt borta och närhet i detta läge hade varit extremt påfrestande.
Sedan började jag undra hur det skulle gå, om jag skulle kunna hitta balans i närhet och avstånd. Jag behöver ju tiden för mig själv, men jag kan inte ta den. Jag har så svårt för att säga "nej" och "gå" och "vänta". Jag är rädd för att om jag är tydlig med vad jag behöver så kommer jag att bli straffad.
Dagen gick, jag byggde min värld, lekte, skapade och när kvällen kom var jag trött och nöjd, men tvivlet gnagde i mig. Varför har han inte ringt? Varför frågar han aldrig om jag vill följa med? När ska han ringa?
Har han ångrat sig?
Kvällen blev en kamp. Flera gånger under dagen hade jag tänkt på honom och velat skicka tramsiga sms. Men det var han som åkte ifrån mig. Och jag skickade meddelande till honom, på kvällen, efter att han åkt. Det var hans tur att höra av sig, så jag gjorde inget. Timmarna drygade sig förbi, oron växte sig större och större. Jag letade efter saker jag kunde gjort fel, sagt fel, som fått honom att ångra sig. Var jag tråkig? Var jag för mycket? Surgubben satt på min axel och hetsade, svettig och röd i ansiktet av upphetsning. Han spottade fram orden, salivet ramade in hans mun.
Till slut gick jag och la mig. Jag stängde av ljudet på telefonen, men lät displayen vara uppåtvänd så att jag kunde se ljusskenet om det ringde. Det gjorde det inte.
Sen vände jag displayen neråt. Och tittade på telefonen var femte minut. Inget meddelande. Jag vände upp displayen igen.
Jag försökte sova, men sömnen ville inte komma. Jag visste vad som väntade, vägen var utstakad och till slut kom det.
DSH.
Det svepte in över mitt själsliga lansdskap som en stor svart storm och lade allt i mörker. Jag tänkte: Det är så här det kommer att vara. Jag kommer att öppna mitt hjärta, om och om igen, men ingen kommer att vilja ha det. Någonsin.
Och med detta konstaterande blev framtiden outhärdlig och jag gav mig själv Flykten:
Om inte jag träffat någon som vill älska mig inom ett halvår så kommer jag att ge upp. Då låter jag Hatet vinna och gör slut på lidandet. Och så såg jag mig stå på bron, med den mörka horisonten och de glittrande lamporna och vinden som lyfte mig upp, upp, upp.
Ett leende spred sig över mitt ansikte.
Men något var annorlunda. Leendet var så tillfälligt, så påklistrat, som om det inte alls var mitt. Jag ryser av obehag nu, jag kan se det framför mig, det falskaste leende du kan tänka dig. En grimas, en mask, ovanpå, tryckt på, tvingad över smärtan, såret, sorgen. Jag log det här sjuka leendet och sen.
Sen hände något som aldrig hänt förut.
Jag grät.
Jag lutade mig mot mina ben och grät. Jag var chockad mitt i gråten. Jag vågade inte tro att det var sant. Att sorgen vunnit över hatet. Att det mjuka vunnit över det hårda. Jag slutade gråta. Men det hade hänt. Jag hade sett ljuset. Ni vet som i de där filmerna när man tror att allt hopp är ute och sen kommer den, vändningen. Först som en liten aning, men så växer den sig starkare och starkare tills allt tvivel är bortblåst.
Som i Sagan om Konungens Återkomst, när hästriddarna kommer.
Man hör deras horn först och hoppet tänds.
Sen kommer dom.
En här som sprider ut sig, ändlös, längs horisonten.
Och då vet man, att nu vänder det. Nu vinner det goda. Förlusterna kommer bli fler, men striden är vunnen. Just där.
(Scenen blir ju inte mindre bra av att det är en kvinna som dödar Sauron:))
Så nu har det vänt. Hatet finns kvar och kommer att skörda fler offer, men det kommer inte att vinna. Tinnitus har, med hjälp av sig själv och alla andra i sitt liv och utanför det, vunnit över Det Stora Hatet. Sauron är död. Resten är bara transport in i mål. Nästan.
Sen ringde han. Var alldels glad och aningslös om det stora slag som nyss utkämpats. Full av lycka, hade utkämpat egna slag och vunnit. Det var svårt att släppa taget om rädslan. Det tog mig ett tag att släppa in honom igen. Jag blev förvånad när jag klarade det. När ilskan gav vika och glädjen började spritta inuti.
Jag vet inte om jag ska berätta för honom om slaget. Om rädslan och ångesten. Jag är rädd för att det ska smitta av sig. Varför ska jag berätta? För att han ska förstå mig, ta hand om mig, värna om det mjuka. Men jag är rädd att effekten blir det motsatta, att han också blir rädd och nervös. Jag vet inte vad som är bäst, för mig, för oss.
Idag ska vi ses. Jag längtar efter min lille hob. Jag frågade honom vilken som var hans favoritfigur i Sagan om Ringen-trilogin. Han dissade dem alla. Han tyckte att de var tråkiga hela bunten. Tråkiga.. De kämpar ju för sitt liv! Men jag förstår vad han menar, det är mycket melodrama. Men till slut kom han fram till att den mest sympatiska var Samwise Gamgee. Det var roligt, då log jag.
Pussar från Tinnitus som njuter av förändring, kärlek och att kasta sig ut i det okända med kroppen darrande av rädsla.
Igår var vi åtskilda en hel dag, utan uppgjorda planer på när vi skulle ses härnäst. Till en början kändes det förfärligt, tomt och skrämmande.
Sen började det kännas skönt, jag tycker ju om att känna mig själv, och då blev det skrämmande istället. Han kändes långt borta och närhet i detta läge hade varit extremt påfrestande.
Sedan började jag undra hur det skulle gå, om jag skulle kunna hitta balans i närhet och avstånd. Jag behöver ju tiden för mig själv, men jag kan inte ta den. Jag har så svårt för att säga "nej" och "gå" och "vänta". Jag är rädd för att om jag är tydlig med vad jag behöver så kommer jag att bli straffad.
Dagen gick, jag byggde min värld, lekte, skapade och när kvällen kom var jag trött och nöjd, men tvivlet gnagde i mig. Varför har han inte ringt? Varför frågar han aldrig om jag vill följa med? När ska han ringa?
Har han ångrat sig?
Kvällen blev en kamp. Flera gånger under dagen hade jag tänkt på honom och velat skicka tramsiga sms. Men det var han som åkte ifrån mig. Och jag skickade meddelande till honom, på kvällen, efter att han åkt. Det var hans tur att höra av sig, så jag gjorde inget. Timmarna drygade sig förbi, oron växte sig större och större. Jag letade efter saker jag kunde gjort fel, sagt fel, som fått honom att ångra sig. Var jag tråkig? Var jag för mycket? Surgubben satt på min axel och hetsade, svettig och röd i ansiktet av upphetsning. Han spottade fram orden, salivet ramade in hans mun.
Till slut gick jag och la mig. Jag stängde av ljudet på telefonen, men lät displayen vara uppåtvänd så att jag kunde se ljusskenet om det ringde. Det gjorde det inte.
Sen vände jag displayen neråt. Och tittade på telefonen var femte minut. Inget meddelande. Jag vände upp displayen igen.
Jag försökte sova, men sömnen ville inte komma. Jag visste vad som väntade, vägen var utstakad och till slut kom det.
DSH.
Det svepte in över mitt själsliga lansdskap som en stor svart storm och lade allt i mörker. Jag tänkte: Det är så här det kommer att vara. Jag kommer att öppna mitt hjärta, om och om igen, men ingen kommer att vilja ha det. Någonsin.
Och med detta konstaterande blev framtiden outhärdlig och jag gav mig själv Flykten:
Om inte jag träffat någon som vill älska mig inom ett halvår så kommer jag att ge upp. Då låter jag Hatet vinna och gör slut på lidandet. Och så såg jag mig stå på bron, med den mörka horisonten och de glittrande lamporna och vinden som lyfte mig upp, upp, upp.
Ett leende spred sig över mitt ansikte.
Men något var annorlunda. Leendet var så tillfälligt, så påklistrat, som om det inte alls var mitt. Jag ryser av obehag nu, jag kan se det framför mig, det falskaste leende du kan tänka dig. En grimas, en mask, ovanpå, tryckt på, tvingad över smärtan, såret, sorgen. Jag log det här sjuka leendet och sen.
Sen hände något som aldrig hänt förut.
Jag grät.
Jag lutade mig mot mina ben och grät. Jag var chockad mitt i gråten. Jag vågade inte tro att det var sant. Att sorgen vunnit över hatet. Att det mjuka vunnit över det hårda. Jag slutade gråta. Men det hade hänt. Jag hade sett ljuset. Ni vet som i de där filmerna när man tror att allt hopp är ute och sen kommer den, vändningen. Först som en liten aning, men så växer den sig starkare och starkare tills allt tvivel är bortblåst.
Som i Sagan om Konungens Återkomst, när hästriddarna kommer.
Man hör deras horn först och hoppet tänds.
Sen kommer dom.
En här som sprider ut sig, ändlös, längs horisonten.
Och då vet man, att nu vänder det. Nu vinner det goda. Förlusterna kommer bli fler, men striden är vunnen. Just där.
(Scenen blir ju inte mindre bra av att det är en kvinna som dödar Sauron:))
Så nu har det vänt. Hatet finns kvar och kommer att skörda fler offer, men det kommer inte att vinna. Tinnitus har, med hjälp av sig själv och alla andra i sitt liv och utanför det, vunnit över Det Stora Hatet. Sauron är död. Resten är bara transport in i mål. Nästan.
Sen ringde han. Var alldels glad och aningslös om det stora slag som nyss utkämpats. Full av lycka, hade utkämpat egna slag och vunnit. Det var svårt att släppa taget om rädslan. Det tog mig ett tag att släppa in honom igen. Jag blev förvånad när jag klarade det. När ilskan gav vika och glädjen började spritta inuti.
Jag vet inte om jag ska berätta för honom om slaget. Om rädslan och ångesten. Jag är rädd för att det ska smitta av sig. Varför ska jag berätta? För att han ska förstå mig, ta hand om mig, värna om det mjuka. Men jag är rädd att effekten blir det motsatta, att han också blir rädd och nervös. Jag vet inte vad som är bäst, för mig, för oss.
Idag ska vi ses. Jag längtar efter min lille hob. Jag frågade honom vilken som var hans favoritfigur i Sagan om Ringen-trilogin. Han dissade dem alla. Han tyckte att de var tråkiga hela bunten. Tråkiga.. De kämpar ju för sitt liv! Men jag förstår vad han menar, det är mycket melodrama. Men till slut kom han fram till att den mest sympatiska var Samwise Gamgee. Det var roligt, då log jag.
Pussar från Tinnitus som njuter av förändring, kärlek och att kasta sig ut i det okända med kroppen darrande av rädsla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
