Stressa inte, oroa dig inte

Det kan göra så ont i ett människohjärta.
Vi får inte glömma det. I vår iver att läka, bota, hjälpa så får vi inte radera smärtan.
Den är en del av det som får oss att känna oss levande.

Jag tycker att det ska få lov att göra ont. Jag vill inte vara utan det onda. Jag vill känna det här.

Jag vill känna mörkret, det svarta, tunga, avgrundsdjupa, tysta. Det är min kyrka, mitt tempel. Det är där alla sorger bor, alla glömda, drömda kärlekar, alla svek och bortförklaringar, alla ensamma timmar, alla evighetsnätter och övergivenhet i överfulla rum.

Jag har min sorg. Jag vill inte vara utan den. Jag vill sörja, begråta världen, all ondska. Att glädjas åt det goda, att se det positiva, att tänka rätt, fokusera på mål, jag vill inte nu. Jag vill gråta. Gråta tills mina tårar tar slut. Gråta för att jag blev lämnad, för att ingen ville ha mig, för att kärleken jag fick gjorde ont och tvingade mig att svälja stolthet, identitet och äta sorg till morgon, middag, kväll.

Jag har levt i sorg i hela mitt liv, dränkt i den, vadat i den tills mina fötter blev svarta, skinnet sög upp det dysvarta, blanka. Hatets olja på vitt skinn.

Min mamma var sorg i ett taggigt skal. Hon var konservburkens vassa kanter, pappret som slitsar ditt skinn obemärkt, spinken under nageln, den rostiga spiken i foten och jag älskade älskade älskade henne.

Jag förstår det inte. Jag förstår det inte. Jag förstår inte varför jag gråter. Jag förstår inte varför inte sorgen tar slut. Hon är ingenting för mig nu och ändå kan jag inte sluta prata om henne, om hur det var, om hur det kändes, om hur hon var och vad hon sa och vad hon gjorde.

Jag saknar henne. Jag saknar hennes mjukhet, hennes ivrighet, hennes lekfullhet, hennes stolthet och hennes sårbarhet.

Imorgon är det fem år sen vi fick beskedet att hon skulle dö. Om tre veckor är det fem år sedan hon dog.

Hon tog något med sig i graven, den tysta, stumma, tomma graven. Något som jag saknar, något i mig. Den del av mig som var hennes, den tog hon med sig. Den lilla flickan som föddes och formades i hennes händer, hon är borta. Hon tog mitt förflutna med sig. Jag kommer inte ihåg det. Jag har bara kvar känslorna att vara lätt och liten och ljus och ängslig. En liten flickfågel på lätta vingar, ett litet fågelhjärta bultande i en liten bröstkorg. Stora ögon som flackade runt, runt, tittade, undrade, försökte för sitt liv förstå vad som pågick. Den lilla.

Den lilla som var jag, som förvandlades när hon började skolan, som tog över, tog makten och började styra sitt liv med järnhand. Som hittade ett utrymme hon kunde hantera och som hon gjorde till helt och hållet sitt. Alla skulle rymmas i hennes hand och äta ur den. Och det gjorde dom. Dom rymdes och gladdes och trängdes, insåg inte att hon var tvungen, att hon inte hade annat val. Den lilla. Med de stränga ögonen som satte de andra i respekt, som ingen motsade, som alla flyttade på sig för. Hon, blev jag och gömde, glömde det sårbara inuti, förseglade sitt öde, med papper och penna och ett litet hänglås av guld.

Och nu en tyst, tom grav. Andra som vet, jag låter inte dem komma nära. De kan inte hålla mig, jag är övertygad om det. Dom kan inte hålla. Dom kommer att släppa. Ingen orkar med sorgen som jag fått. Jag får bära den själv. Själv. Hur ska jag kunna låta någon annan hålla mig? Jag förstår det inte. Vem skulle vilja? Det finns ingen som vill, ingen som vågar, det har det aldrig funnits. Min smärta skrämmer dem. Dom skrämmer mig.

Finns det någon? Snälla Gud, låt det finnas någon. Låt det finnas någon för mig, som orkar var nära mig trots allt mörker.

Det är inte rättvist. Det är inte rättvist att jag har så svårt att tro att någon skulle kunna tycka om mig som jag är. Det är inte rättvist att jag är så övertygad om min egen oduglighet.
Jag vill också känna mig älskvärd och älskad. All denna skam, ut ur min kropp! Varför skulle jag vara svårare att tycka om än någon annan? Det finns ju de som älskar livsfarliga psykopater, varför skulle då ingen kunna älska mig?

Kram från Tinnitus, som slits mellan viljan att visa och rädslan att förlora.

Uprising

Genom tunna tyger

Reverence, det är ett av mina favoritord. Det väcker en väldigt speciell känsla inuti. Jag kan närmast jämföra den med hur man rör sig i en kyrka, tyst och försiktigt, medveten om att resonansen är enastående. Underförstått ska man ju känna vördnad inför Gud och dennes storhet och det är väl en del av upplevelsen. Att förhålla sig till något stort, okänt och enligt utsago allsmäktigt ger en alldeles speciell upplevelse, en blandning av tvivel, förundran, underdånighet, rädsla, och spänning.

Men det är speciellt det här att det är så stort eko i en kyrka. Jag undrar, hänger det ihop? Känslan av att det man gör ger eko i omgivningen och känslan av ödmjukhet. Kanske ger ekot oss en rättvisande bild av verkligheten, att det vi gör påverkar varandra, mycket.
Vi kan låta bli att tänka på det till vardags, kanske kan vi t o m få för oss att det vi gör är betydelselöst. Känslor av anonymitet, alienation, ensamhet, utanförskap. I en stor sal får vår inverkan på varandra rätta proportioner, det ekar genom rymden.

På svenska är det också fint, vördnad, men det engelska ordet innehåller en extra dimension. Revere, som är snarlikt franskan reverie betyder dagdrömmeri, fantasi.

Att närma sig det okända.. Gör du det med övermod, skräck, självtillit eller undviker du det? Vad fantiserar du om att det finns i det oupptäckta, outforskade, i mörkret, i djupet, i ljuset?
Jag tror att det finns något vackert där, något storslaget och fasansfullt och magnifikt.

Egentligen är vi i det okända hela tiden, vi bara tror att vi vet vad som försiggår runtomkring oss. Vi projicerar våra fantasier och tar dem för verklighet. I varje ögonblick kan vad som helst hända. Oftast orkar vi inte se det, men så är det. Varje sekund innehåller en ofantlig mängd möjligheter, du vet det. Nu, just nu pågår ditt liv. Just nu tar du ett steg, och ett till och inget är givet. Allt är bara möjlighet.

kram från Tinnitus, som säger THANK GOD IT´S FRIDAY

Så får du mig ändå

När du var liten
grät du hela tiden
och mamma sa
det är värt att leva
det är värt att leva
se på din egen far
när alla hjältar är döda lever kungar kvar

När jag var liten grät jag hela tiden
och pappa sa
det är värt att leva
det är värt att leva
och han dog som en soldat ska
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar

Laleh, ur Prinsessor

Jag har precis läst ut Nowegian Wood av Haruki Murakami. Jag känner samma sak som jag kände förra gången jag läste Kafka på stranden av honom, jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. På ett sätt är han en effektsökare, gubbsjuk och lämnar efter sig en känsla av tomhet som de som fokuserar alltför mycket på yta gör. Men det finns något annat. Möten. Små, intima beskrivningar av annanhet. Betraktelser som bara kan göras av ett kärleksfullt öga. Han beskriver en döende man, en liten, skrumpen man som bara har dagra kvar att leva och som vägrar äta, men som blir sugen på gurka när han hör huvudpersonen Toru smaska i sig gurka precis bredvid honom. Och så får gubben lite gurka och smaskar i sig på samma sätt som Toru. om en liten finstämd hyllning till livet.
Så vackert. Som ett pianostycke spelat med största ömhet och bara på de höga tonerna, så tyst att det knappt hörs men det går raka vägen in i hjärtat.

Raka vägen in.

Jag tycker att det är intressant att jag är ensam så mycket nu. Jag skriver inte bara om det för att noja eller undvika att noja eller att undvika något. Jag skriver om det för att det fascinerar mig. Jag har inte klarat av att vara ensam på mycket länge. Det slutade vara ok när puberteten började härja i min kropp. Män. Motsatta könet. Motsats mottages tacksamt.
Det var något som hände med min självkänsla i 13-års-åldern. Den krympte.

Fram till för tre år sedan så hade jag aldrig varit singel mer än sex månader i sträck. Oftast var det kortare än så. Utan män kände jag tomhet, meningslöshet, sorg. Jag var desperat efter manlig uppmärksamhet och bekräftelse och jag fick den oftast. Jag hade många halvlånga förhållanden, de varade ofta 1-2 år och däremellan strulade jag med diverse karlar.

Jag trodde att jag hade lätt för att bli kär, men för två år sedan träffade jag en av de klokaste (och galnaste) människorna jag någonsin mött och fick veta sanningen: Jag är kär i mina fantasier om kärleken. Han talade om det för mig och jag trodde honom inte. Du ser inte mig, sa han. Du ser inte vem jag är.
Visst, det fanns en hel del självhat i det påståendet. Han kunde inte förstå att någon kunde älska honom för den han var. Men på ett sätt hade han rätt. Det hade varit ett helvete att vara tillsammans med honom och jag vägrade att se det. Kalla det kärlek eller kalla det galenskap. Vem vet, det kunde ha funkat, men det kunde också gått illa. Riktigt illa. Han var ju trots all klokhet galen på riktigt. Han var tack och lov klok nog, och kärleksfull nog, att se till att vi aldrig inledde en relation.

Min senaste "riktiga" relation tog slut för snart ett år sedan. Efter det hade jag en icke-relation i ett halvår. Jag hade sedan några halvhjärtade flirtar och dejter efter det, men dom rann ut i sanden. Något har förändrats. Ensamhetskänslorna och tomheten kommer över mig ibland, men behovet att dämpa dem är svagare. Jag kan ha dem, dom dödar mig inte. Jag tror min självkänsla har växt.

Vilken resa.
Vilket känsloregister jag sitter inne med nu.

Relationer till män är fortfarande problematiska. Gamla vanor är svåra att bryta. Men det svåraste är att inte veta, att inte vara säker på vad som är autopilot och vad som är nya tankar. Så är det när man förändras, när man vill förändras och göra nytt. En j-vla djungel.
GPS:en!! Var är den??

Kram från Tinnitus, som tycker att pärlor på svin kan vara ganska fint

Dancing in the dark

- eller psykologen försöker slå knut på sig själv..

Jag har aldrig tillbringat så mycket tid med mig själv som jag gör nu. Jag skäms för att berätta för någon hur mycket tid jag faktiskt spenderar på egen hand just nu. Det är inte likt mig. det som är likt mig är att försöka tolka det. Varför, vad beror det på, är det bra eller dåligt? Det kan inte bara vara så.

En fullt möjlig förklaring är att det är ett ansträngande arbete jag har och att när jag kommer hem på kvällarna är jag för trött för att göra något.

Hm, nu fick jag en tanke att de här tolkningsförsöken kan vara en flykt från att gilla läget eller i alla fall ta ställning till det. Om det nu är på ett sätt i ens liv och man känner sig obekväm med det så får man ju ändra på det eller acceptera det för att det är det bästa just nu, eller hur?

Eller så är det bara så att jag har svårt för att acceptera något som jag gör och måste därför alltid rättfärdiga det med tusen olika genomtänkta argument.

Eller så är jag osäker på att det jag gör kommer att leda mig dit jag vill och måste därför ideligen ställa upp konsekvensanalyser.

Jag längtar till fredag. Då får jag lön. Det är bra.

kram från Tinnitus, som önskar er en god natts sömn full av drömmar om styrka, frihet, ömhet och kärlek..

Hanging on the telephone

Jag borde inte skriva det här, men när han inte skriver till mig så rasar jag. Jag vill inte vara som alla de där flickorna som väntar vid telefonen, men jag är det. Jag är precis så. Jag sitter och väntar, som om hela min biologiska make-up var utformad för det. Jag väntar vid datorn och lägger hela livet i ett meddelande, ett livstecken, en bekräftelse på att Han fortfarande tycker att jag är intressant nog att lägga sin tid på.

När jag berättar det för en vän så tittar han bistert på mig. Han tycker inte om när jag gör så här. Han har sett mig lägga väldigt mycket av min tid på att vänta på svar från mitt ex. Jag undrar ibland vad det var som hände med mig. För tre år sedan gick jag från att ha varit den som alltid varit den som gjort slut till att bli en sån som inte kan släppa taget. Det är ett långt kliv, från en extrem till en annan.

Jag var tillsammans med en kille i två år. Under denna tid dog min mamma (jag tänker att det kan ha något med saken att göra). När han gjorde slut kunde jag inte fatta det. Det tog mig två år att fatta det. Visst, han gjorde det inte lättare för mig. han velade och tvekade och ville igen men ändå inte och så höll det på. Tills för två år sedan då han träffade en tjej. I och för sig höll det på lite efter det också. men ändå. Det tog mig lika lång tid, längre, att komma över honom som jag var ihop med honom.

I ett Sex and the City-avsnitt säger Charlotte till Carrie att man ska sörja en avslutad kärleksrelation hälften av tiden som den varat. Om man dejtat en man i en månad så bör man sörja honom i två veckor. Carrie säger då att det är lätt för Charlotte att säga som är ihop med män max i en månad (detta var innan Charlotte började gifta sig).

Jag vet inte hur länge man bör sörja. Jag vet bara att jag sörjde min senaste relation längre än den varade och jag vet inte om det är bra eller dåligt eller vad det berodde på. Jag vet att det skrämde mina vänner. Jag vet att det inte gick att prata förnuft med mgi under den här tiden. jag kunde inte göra annat än att vänta och lida, längta och hoppas. det var som om jag tog igen allt lidande, längtande, hopp och önskande som jag tidigare vägrat känna.

Hela våren i år la jag på en kille som helt uppenbart inte ville ha ett förhållande. Det ville jag, men jag kunde liksom inte fatta att jag inte skulle få ha det med honom. Han, som mitt ex före honom, sände ut en massa dubbla signaler. Jag vill, men.. Inte nu, men.. Du är fin, men.. Jag förstår inte varför jag inte fattade. Mina vänner förstod det ännu mindre.

Vad håller jag på med? Jag har n teori som går ut på att om man varit extrem på ett sätt och sen vill förändra sig, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma till någon slags mittpunkt. Så om man varit extremt snäll, i bemärkelsen mesig, konflikträdd och oförmögen att sätta gränser, så måste man ta i och vara elak, egoistisk och aggressiv för att hitta en mittpunkt. Det låter dramatiskt, men det behöver det inte vara. Oftast så behövs det inte så mycket för att en mes ska känna sig kaxig.

Om jag skulle applicera min teori på mig själv i det här scenariot så skulle det innebära att jag gått från att ha varit extremt självtillräcklig till att tillfälligt bli extremt beroende, till att nå någon slags mittpunkt. Problemet är bara det att jag inte är säker på att jag är klar med det här sökandet efter jämvikt. Och nu är jag i någon slags relation med någon slags man och som ni förstår av den beskrivningen så är jag osäker. Osäker på mig själv, på honom, på relationen, på vad som ska hända, vad som kan hända.

Allt är nytt för mig, allt som inte är totalt oberoende eller totalt beroende. Jag vet inte vad som finns emellan. Visst, det är spännande, men jag är också livrädd för att slungas ut i någon av extremerna, för att antingen avsluta abrupt eller börja klänga. Båda extremerna är extremt otrevliga att tillbringa tid i. Men... Jag har varit självperfektionist hela mitt liv, och relationskontrollfreak. Det släpper väl inte helt i första taget.

Jag vet, det är bara att fortsätta. Jag har förstått att allt ordnar sig till det bästa, jag bara glömmer bort det ibland. ..och så fylldes min bröstkorg med luft och med utandningen släppte tvivlet. Jag älskar livet och livet älskar mig, även om vi sårar varandra ibland. Jag får väl sitta och vänta på ett meddelande då. Eller låta bli. Det spelar ingen roll vilket. Det här är livet och det har bättre fantasi än både dig och mig och alla andra.

kram från Tinnitus, som just idag inte tycker att det finns några murar, bara broar på högkant

Fuck the pain away

Tinnitus söker svar. Jag söker. Jag är en sökare. Om jag hade varit en symbol så hade jag varit ett frågetecken.

Ibland är det fantastiskt att vara nyfiken, ibland är det ett helvete. Freud menade att kunskapsdriften är ett av de behov som styr oss. Det är intressant för mig för jag har inte sett mig som en Freudian på väldigt länge. Jag har varit upptagen av objektrelationsteori, anknytning och affektteori och på ett sätt kanske driftteorin är väldigt grundläggande, men den är också just det -grundläggande. Grundläggande som i fundamental, som i basen för allt tänkande, kännande, agerande, som grundpelarna, hörnstenarna, alltings begynnelse, fucking jävla Edens Lustgård.

Ja, just det, Tinnitus är frustrerad. För det finns frågor som hon inte kan få svar på just nu och för att hon inte tycker om att hon fått svaret på vissa frågor.
Man kan faktiskt bli frustrerad överatt få sina behov tillfredsställda också. Jag tycker om att vara frågande, att inte veta. Men jag måste också få fråga.

Det känns som om jag just har vaknat och ser världen med all önskvärd tydlighet. Och på flera sätt längtar jag tillbaka till okunskapen, ovissheten, känslan av att man föhåller sig till något okänt och hela tiden tvingas att improvisera. Så känns det inte just nu. Nu känns det som att jag sitter med alla svar och behöver bara använda min kunskap för att skapa det liv jag vill ha. Det låter väl bra tycker ni.. Men det är det inte, inte enbart. Det är också tråkigt. Jag antar att det kallas att växa upp och vi vet alla hur härligt det är att vara ung och naiv.

Samtidigt så framstår världen som ett mindre skrämmande ställe att vara på nu när man förstår den. Begriplighet räknas som en av beståndsdelarna i att vara frisk (eller i min värld-lycklig). Det finns ett socialpsykologiskt begrepp som heter KASAM (A. Antonovsky), känsla av sammanhang, och som räknas som förutsättningen för psykisk och fysisk friskhet (http://www.wikipedia.org/). Enligt Antonovsky behöver vi känna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för att hålla oss friska.

Det som saknas för min del nu är väl att öva på att hantera min kunskap, utveckla mina färdigheter och kanske hitta en känsla av meningsfullhet. Det är just den känslan som jag saknar mest. Jag kan stå ut med att inte fatta något eller frustrationen i att inte vet avad jag ska göra, det kan jag ta hjälp av andra för att hantera. Men känslan av meningsfullhet, den är ett gissel. Utmaningar, sökande har gett mig mening, men om jag nu lärt mig det jag behöver veta för att hantera livet, vad finns det kvar att utforska då?

Mitt arbete ger en viss känsla av mening. Att hjälpa någon annan att må bättre, tycka om sig själv, framstår för mig, i den här fasansfulla och fantastiska världen, som den viktigaste uppgiften. Det finns för mycket självhat (Boktips! Läs Gunnar, av Bob Hansson) och för lite kärlek.

Min absoluta övertygelse är att så som vi ser på oss själva så ser vi också på andra. Detta innebär att allt det som vi hatar hos oss själva har vi svårt för hos andra. Och allt det som vi uppskattar hos oss själva det uppskattar vi även hos andra. De ideal vi har gäller både inåt och utåt.

Detta påstående är svårköpt hos många. Kanske vill dom inte se att de ställer höga krav på andra. Kanske vill dom inte se att dom tycker om saker i sig själva. Men det är så här det är. Det är ren logik och jag kan säkert hosta fram vetenskapliga bevis om någon känner ett behov av det. Men om vi utan förbehåll tittar inåt så kan nog de flesta av oss se detsamma som jag ser.

Konsekvensen av denna sanning är att ju mer vi älskar hos oss själva desto mer kommer vi att älska hos andra. Därför finns det inget mer angeläget än att öka självkärleken. Och då menar jag inte självuppfostran enligt någon manual eller det-gäller-bara-att-tänka-rätt-ideologi. Jag menar ren och skär kärlek, full av empati, respekt, acceptans, förlåtelse, förståelse och tacksamhet.

Men, och det här är ett stort men, tänk om att befrämja, uppleva kärlek och lycka inte är meningen med livet. Tänk om tanken är att mängden lidande ska vara konstant. Det är ju lite så det verkar, att det inte spelar någon roll hur mycket vi kämpar för godhet, fred, medmänslighet. Ondskan, hatet, illvilligheten är ändå där.

Neale Donald Walsh menar att vi bara är här för att uppleva. Vi är Guds små speglar så att han/hon kan uppleva sig själv i all sin mångfaldhet. Jag tycker att det skapar vackra bilder i mitt huvud. Vackra i någon slags storslagen, galen, apokalyptisk mening.

I morse tänkte jag att en relation är just så, som labyrinterna i Lustiga huset i nöjesparkerna. En blandning av glas och speglar som förvillar och lockar. Ibland ser vi bara oss själva, ibland ser vi någon annan och ibland kan vi gå rakt igenom. Ibland krockar vi, med oss själva eller med den andre.

Trevar, söker, letar, längtar, alltid en strävan. En inre drivkraft, ett sug, ett tryck, en rörelse framåt, utåt, inåt, uppåt? Raga och dwesha, ångest, nyfikenhet eller en kunskap om att det finns mer i livet än det här?

spotify:track:1vMd9dgov00FUYv6NM2063

"God is closer to man than his own neckvain." (hämtat ur Psychoanalysis and Religion in the 21st Century, 2006).
Hur kan man vara Freudian och agnostiker på samma gång? Hur kan man vara god och ond på samma gång? Hur kan man vara någonting på samma gång? Hur kan man vara någonting?

Kramar från Tinnitus, som tvättar golven med såpa och njuter av doften.