Jag är en vampyr

Nytt inlägg.
Verkligheten som toner i ett ostämt piano och jag söker som vanligt renheten, symmetrin, sanningen. Jag kommer alltid fram till två frågor: Vad är meningen med livet och vad händer när vi dör?

Allt annat bleknar i jämförelse med verklighetens yttersta spets. Jag vill in till kärnan, men luras av mina sinnen i sökandet efter sanning. Det går inte att hitta sanningen i en så bristfällig skapelse som den mänskliga kroppen. Gud spelade oss organismer ett spratt när han fördelade de olika sinnenas yttersta förmåga på olika arter. Vi människor samlar in dessa speciella förmågor genom att studera djuren och oss själva, men faktum kvarstår, vi kan inte ta oss längre än våra sinnen bär oss.

Jag är fast i mitt köttfängelse. Inom yogan pratar man om själen som skild från kroppen och förbunden med världssjälen, om resan inåt som den enda vägen till sanning, men vem vet vad det är man stöter på när man reser inåt. Kan det inte lika gärna vara hjärnans fantastiska förmåga att skapa som får oss att tro att vi penetrerat universum?

Jag har ingen annan väg att gå. Jag läser och läser om olika människors version av sanningen om hur livet, människorna fungerar, om mening och funktion och möjlighet och mål, men jag tror dem inte. Jag ser bara grupppsykologiska scenarion som ställs upp för att infria drömmarna om ett rättvist och godhjärtat universum där alla får vad dom förtjänar. Om oss människor som utvalda, som speciella och visst, vi kan skapa fantastiska saker. Inte minst vår fantasi är ett verktyg som gör under till verklighet. Men sen då? Vi dör ju. Vi går hädan och kvar finns vårt liv som ett minne.

Alltings förgänglighet, det är den enda sanning jag återkommer till. Och att då tala om mening blir så svårt. Mening ska väl vara något beständigt, något som bär. Godhet som en slags flyktig vätska, kärlek som en doft som sprids i vinden. Att finna mening trots all ändlighet, det är det jag söker. Drömmen om ett evigt liv, om en odödlig själ, om något mer än denna tillfälliga vistelse.

Är det mitt ego som talar? En stolthet som inte vet några gränser. Att acceptera mig själv som en myra bland miljarder andra myror är för svårt för min stolthet att svälja? Bilder av döda som tittar på mig med blickar suddiga av glömska om den ändlighet som vilar som ett mörkt moln över deras existens.

Om det är så, om det verkligen är så, att själen bara är en av hjärnans fantastiska skapelser, om det är så att vi är flyktiga som våra tankar, sinnesintryck och känslor, vad ska jag då göra åt det? När ska jag acceptera den möjligheten? Och hur ska jag ställa mig till livet då? Då kan jag inte tro på yogans budska, då kan jag bara se verkligheten genom psykologins på en gång cyniska och hoppingivande glasögon.

Jag vill inte släppa drömmen om att bli en superhjälte, jag vill inte släppa drömmen om att vara den som ser sanningen, som ser livet efter döden, som ser meningen och sammanhanget. Jag vill ha kvar hoppet och tron, men logiken, kunskapen, rationaliteten bankar oupphörligen på min dörr.

Här och nu Tinnitus, du lever här och nu. Du har verktyg för att göra ditt liv till en vacker plats. Se ditt liv som en skapelse som kanske inte kommer att få den berömmelse den förtjänar men som du skapar bara för att du vill skapa. För din egen skull. Livet är trots allt givet dig. Och även om du inte vet varför, så vet du att du kan skapa. Du kan drömma och du kan verkliggöra.

Räcker det Tinnitus, räcker det?

Kram på er som läser och, som jag, försöker förstå. Jag ber om ursäkt för att jag inte har tålamodet att göra mig mer begriplig. Läs med halvslutna ögon och fantisera ihop er egen version av vad jag skrivit. /Tinnitus

Stoppa mig

Det var en resa häromdagen, där jag sadlade orden och försökte att på deras rygg hitta en stig i universum som skulle leda mig rätt. De släppte av mig i en liten glänta där jag landade i ett lugn, men lugnet varade inte så länge. Jag somnade och som så många morgnar, vaknade jag upp, lugn och avslappnad, kroppen hann göra en mjuk inandning. Sen, skräckens hantlangare kastade sig över mig och andetaget satte sig i halsen.

Så har det varit i flera dagar nu, och i morse fick jag äntligen gråta ut lite av vreden, sorgen, skräcken och skammen. Men den vakar ännu över mig, skräcken, och ser lystet på medan jag slappnar av allt mer.

Sen, när lugnet lagt sig. Hugg!

Kram från Tinnitus, som innerligt hoppas att hon någon gång kommer att sluta fred med rädslan

Moonlight sonata

Jag jagar.

Jag-ar.

Efter sanning.

Efter något annat än längtan efter doften av din hud.

Något annat än mjukheten, värmen från ditt bröst, dina andetag, den varma luften som strömmar ut ur din mun, din bröstkorg som hävs och sänks, det mjuka håret på ditt bröst, hullet på din mage. Dina läppar.

Något annat än berusningen av doften innan regnet faller.

Något annat än ljusgröna lövs prassel, vakenheten, ivrigheten i små vårblommor, djupet i blåsippan, vilda vita vitsippor, den gula spretigheten i en tussilago.

Jag vill ha sanningen, sanningen som ska få min hjärna att explodera i en insiktsorgasm och få mig att glömma kampen, smutsen och lidandet. Som ska få mig att se klart, resa mig över det mörka, elaka, giriga. Över dimman, molnen som förmörkar världen, lyfta högt över det täcke som gömmer solen och skåda evig dag.

Vad håller jag på med? Vad är det för sanning jag vill veta som jag inte redan vet. Att allt är sant och allt är illusion på en och samma gång. Att jag skapar min värld, är inte det sanning nog för mig? Att min längtan, mina önskningar, färdades genom universum, skickade ut sändebud som nådde min älskades öra?

Vem är jag som kräver mer sanning än så? Döden, den kommer. Allt jag behöver är tålamod för att få veta vad som döljer sig på andra sidan. Fram tills dess kan jag leva. Leva och se allt det jag vill se, smaka allt det jag vill smaka, höra allt det jag vill höra, lukta allt det jag vill lukta och känna allt det jag vill känna. Mina sinnen, min enda sanning och genom dem mitt liv.

Sanningen, vad är den? Att jag bara måste vara närvarande, uppmärksam, vaken och öppen, för att få uppleva livet i all sin uppfinningsrikedom. Är det nog, är det allt? En sak till. Att få väcka alla slumrande konstnärssjälar till liv. Att få medmänniskorna att se sin sanning, sin sanna natur, sin kraft som skapare av sina egna liv.

Om jag kan bidra till att få människor att känna livet i sig, berusningen av att vara vid liv, njutningen av kroppens flödande energi, då har jag sanning så det räcker för mig.

Amen.

Kram från Tinnitus, som just snubblade över lyckan.

PS. Titta på Gregory Chances tolkning av Lady Gagas Paparazzi. 100%ig livsglädje. DS

På lokal

Helvete!

En urkraft, ett ur-sinne, som skriker i mig, jag vill slå, slå, slå, skrika tills gråten rinner, tills rösten dör ut, tills drömmen om explosionen, förändringen, förvandlingen, friheten försvinner. Mitt skal, min kris, mitt krig, vad det än är. Nu är det min frustration. Mitt skrik, min vrede och känsla som vill ut, vill fram, vill nåt, vill nåt, vill nåt.

Alla dessa känslor, dessa krafter som bestar, ett vildingarnas land i mitt tempel, ut därifrån, jag vill inte ha lymlar där, bara lugn, men vad vill jag egentligen? Vill jag bli berörd? Då kan jag ju inte jaga ut vildarna, då måste de vara kvar. Men det känns som jag blir förblindad av deras lek, deras dans, deras galenskaper. Att jag tappar bort mig själv. Vad är det jag vill känna? Vad är det jag vill? Vad är det jag vill?

Alice Miller säger att känslor och behov är vår inre kompass. Vilken galen kompass! Eller?

Läs Det självutplånande barnet, ni som gömmer er för solen som jag. Ett brinnande försvarstal för det mjuka inom oss alla. Bomull för sargade själar.

Nu ut och skrika, inombords i alla fall.

kram från Tinnitus, som lyssnar på Roffe Ruff och diggar hårt.

Tell me

Det är som att jag står vid en mur, men muren är bara en känsla av mur. Den är ett segt trögflytande klister i mitt inre, som vill dra mig bakåt, hålla mig stilla och skydda min sargade kropp mot okända faror. Jag både vill ha den och lämna den. Jag vet att det finns något annat, jag vet att min kropp tål mer och vill mer. Men ändå, jag stannar i det sega.

Alla vägar är belamrade med detta dimmiga, suddiga vatten. Jag kan gå en liten bit in på varje väg, men sen möter jag hindret, hinnan, och något kallar mig tillbaka. Till mittpunkten, till alla vägars början, till alla besluts moder och jag stannar kvar i detta livmodersliknande tillstånd. Detta varma, fuktiga sköte som håller mig fast med en stillsam, sugande rytm.

Jag vill inte födas, jag vill inte bli till. Jag vill inte välja en väg och gå den, ensam. Jag vill inte säga, det här är jag, det här är mitt val. Om jag gjorde det skulle jag synas, bli tydlig för krypskyttarna i skogen. Solen skulle skina på min kropp, men min skugga skulle bli lång.

Det är döden man är i, innan födseln. Jag vill inte leva, så måste det vara. Jag sluter min hinna om mig, som ett livsskyddande värn, en sköld mot otänkbara faror. Få förstår denna rädsla, denna skräck för att leva. De har glömt bort den, hur de tvekade innan de gav sig ut i det kalla, ljusa och hur de skrek av skräck när de väl trätt ut i livet.

Laleh, klokaste Laleh, har skrivit om detta.

"De la mig vid bröstet först då, först då blev det varmt. Och mamma hon visste mitt namn, och mamma hon viskade mitt namn." (Mamma, 2005)

Men för oss som inte fick uppleva det värmande bröstet, hur blev det för oss? Kylan och ljuset blev oss övermäktiga och vi stängde våra ögon för världen. Med vårt enda medel, vår enda möjlighet till makt, stängde vi ute ljuset, höll kvar mörkret, hinnan, bakom våra ögonlock och skakade av köld.

Jag skakar, skakar varje gång du ler mot mig, varje gång någon tittar på mig, varje gång en röst höjs, en duns hörs eller en rörelse skymtar förbi i ögonvrån.

Jag tål inte livet, energin, kraften.

Jag skyggar, skakar, darrar, gömmer, blundar, glömmer.

Och ändå. Det här livet, det är allt jag har, allt jag vet. Jag har fått det, tagit det, önskat det, vem vet? Nu har jag det, nu är det mitt. Jag är i livet, jag är vid liv, full av liv och jag vill inte lämna det. Inte heller vill jag vara rädd. Men jag är rädd, och rädslan är grym, skoningslös, urskillningslös. Den skakar om mig, river och sliter i mitt nervsystem, i körtlar, muskler, organ och får mitt hjärta att slå, mina lungor att krympa, min mage att spänna sig. Mitt inre är konstant uppror och i detta uppror lever jag mitt liv.

Jag lever på ett slagfält där varje sinnesförnimmelse är livsviktig för min överlevnad. Om jag missar ett hot är jag död. Är det konstigt att jag är trött, är det konstigt att jag behöver tid, vila, lugn?

Det finns andra ord att sätta på det jag upplever, jag vet, jag kan så många av dem. Men orden är fyrkantiga och vill bedöma mitt inre efter en måttstock som jag aldrig valt eller accepterat. Jag är ingen diagnos, jag är inget tillstånd, jag är en organism, en varelse, som utvecklas i varje sekund, som möter ett yttre och ett inre och som formar och formas av mina upplevelser.

Jag lever, det är det enda man kan säga om mig. Och dig. Vi lever. Vi lever och försöker fortsätta med det. Ibland vet vi inte hur vi ska göra för att säkra vår överlevnad och då blir vi förvirrade. Men om vi lyckas ta oss vidare så har vi lärt oss något. Där är jag nu. Jag försöker överleva. Jag känner mig illa rustad, när mitt inre spelar upp stridsscener om och om igen, samtidigt som det yttre ligger i bakhåll.

Jag önskar att det gick att sudda ut hinnan gradvis, men sen tänker jag att kanske är det precis det jag gör. Men att nu är den så nära bristningsgränsen att en rörelse till skulle spräcka den. Är jag redo för det kalla, ljusa, blir man nånsin redo för det? Finns det nog värme att ta emot mig när jag kommer ut?

Luddigt, suddigt, slirigt, rörigt, störigt. Orden för mig både vilse och hem. Nu ska jag samla ihop alla mina spökkrigare och gå ut. Se upp människor! Se upp Tinnitus!

Kram, från en vilsen, trött, pytteliten Tinnitus, som aldrig ville bliva stur.

Closer

Tinnitus är arg.
Igen.

Jag är frustrerad och jag vill förändra allt! Hela världen är fel! Fel, fel, fel, fel! Ingen har rätt, ingen förstår. Vi klär in världen i ord, men orden är bara symboler och inte verklighet. Vi är människor med ett mänskligt perspektiv, om djuren, träden, marken hade ord, så skulle de ha andra perspektiv.

Ord är ofullständiga mötesplatser och jag avskyr ofullständiga möten. Jag har en stark dröm, en världsrymdsgigantisk önskan om fullständighet. Om sanning, mening, verklighet, äkthet, samförstånd.

Vi förstår varandra inte. Vi lär oss prata och orden får oss att glömma det ordlösa. Det ordlösa som är uppdelat i två. Kärlek eller rädsla. Vi får komplexitet, nyanser och världar av subtilitet. Men vi får aldrig känna äktheten i Leka/Inte leka.

Eller så ljuger jag bara. Eller så har jag missförstått allt. Egentligen alla andra kanske springer runt och leker. Alla utom jag. Eller så är alla ensamma och ingen känner sig förstådd och ovillkorligt älskad.

Jag har så höga krav på livet. Jag har höga krav på allt. Och perfektionen rinner mig ur händerna hela tiden. Jag kan inte ens jaga den, för jag vet att jag bara kan komma nära, men aldrig ända fram.

Jag behöver andra. När dom inte förstår mig, när dom avvisar mig, när dom väljer bort mig, då slits jag mitt itu. Min hud skalas av på en sekund och jag blir en nyfödd fågel som ramlat ur boet. Nära döden, helt oförmögen att rädda mig själv.

Jag blir provocerad när andra säger sig veta hur världen fungerar. De vet ingenting. Deras version av verkligheten är inte min och jag kan bli så trött på att förhålla mig till deras ignorans. Ingen kan säga till någon annan hur världen fungerar. Ingen vet. Allt vi vet är vad vi själva har upplevt och våra upplevelser påverkas av våra alldeles egna erfarenheter och förutsättningar. Det kan aldrig bli samma upplevelse, det kan aldrig bli samma sanning.

Jag vill stå upp för mig själv, utan att skrämmas av deras hat, avundsjuka och hämndbegär.

Kanske är jag avundsjuk, för att de kan anpassa sig till system, att de inte avskräcks av brister, att de kan finna tröst i något som bara är till hälften sant. Jag vill att alla sak förstå mig, att de ska acceptera mig, att de ska respektera mig, lyssna på mig, uppskatta mig. När de inte gör det blir jag arg, ledsen på gränsen till otröstlig och hopplösheten växer i takt med insikten om maktlösheten. Jag känner mig dum, samtidigt som jag inser att det blir rekationer när man provocerar. Jag vill provocera fritt, utan repressalier, bli bemött inte med rädsla och ilska, utan med nyfikenhet, respekt och förståelse.

Jag vill ha en perfekt omvärld. Jag ser den inte. Jag känner mig misslyckad. Har jag misslyckats med att skapa en harmonisk tillvaro? Har jag misslyckats i att bemöta min omgivning på ett sätt som får dem att bli bättre, klokare människor? Tryck möter mottryck och jag ville provocera. Jag ville motverka sektkänslan, motverka det falska samförståndet. Jag ville inte att alla skulle gå hem med en gosig känsla i magen av att allt är som det ska. Världen skriker av smärta, gå inte hem och sätt er i tv-soffan och tänk att allt är som det ska!

Samtidigt så vet jag, att med den inställningen har man mycket större möjlighet att påverka sin omgivning positivt. Jag har bara för bråttom, jag vill ha revolution utan våld. Jag vill ha förändring utan friktion, men hela världen är friktion och jag tål det inte. Samtidigt, om den inte fanns skulle jag rinna genom livet som en litet bananskal i en å?

Hungern sitter i rösten, inte i magen. Därför är vi tysta om saker.
Laleh, Snö 2009

Jag vill vara med och leka, men bara om jag får vara med på mina egna premisser. Lite grand kan jag kompromissa, men jag tänker aldrig förneka mig själv för att få vara med i leken. Är gränsen hårfin?

Kram från Tinnitus, som fortfarande har svårt att tåla ignorans.

These words

Läser hinduistisk filosofi, samkhya filosofi, och fattar inte mycket. Förstår att det alltid finns en motsats till allting, att någonting inte kan komma ut ingenting och att jag är fast i samma tankar som jag varit sen jag tappade tron på kärleken vid fem års ålder.

Jag läser och läser, men ingenting fastnar. Ord rinner genom mig som vatten och jag undrar när något någon gång ska börja fastna. Varför är jag så löst kopplad till livet att allt bara halkar av? Jag vill ha en annan hjärna, en mindre emotionell hjärna. En fri hjärna som kan vara i världen utan oro och ångest, utan ständiga nära-döden-upplevelser. Det går inte att tycka att små ord som bildar små meningar är viktiga när livet hela tiden tycks vara på upphällningen. En katastrofhjärna. Och jag halkar runt och försöker fästa mig vid något, trots att stigen är gjord av is och vinden har nått orkanstyrka. Jag har inget att hålla i! Vad är viktigt?

Överlevnad och kärlek, fika, mat, film, sånt tycker jag om. Att skriva, fundera, det gillar jag också. Men det är stora saker.
Alla dom små sakerna då? Som orden i en jobbansökan, som orden i en marknadsföringskampanj, som orden som strömmar ut ur tv:n, ut ur böckerna. Hur är dom viktiga? Dom är medlen för att nå målen, dvs överlevnad, kärlek, fika och skriva. Men jag behärskar dem inte. Dom vill mig inte väl och jag lyckas inte fånga dem. Jag borde ta dem på allvar, men dom är för många och jag tappar bort dem.

Jag behöver riktning och jag väntar på att den ska visa sig, men det syns inget, finns inget. Överallt jag ser är bara misslyckanden och oro. Har jag valt det här?
Urusla föräldrar, inte en stabil person i sikte som kunde vårda en liten skärrad varelse. Bara saker att oförstå runtom mig. Jag oförstår fortfarande. Saker känns fortfarande över min förståelsehorisont. Jag har aldrig hittat min nivå. Antingen har jag känt mig smartast av alla, eller den dummaste du någonsin skådat. Narcissist, javisst.

Alla ansatser jag gör präglas av vrede, skyddet mot misslyckande. Och med den fientligheten spottas orden ut innan de ens har hunnit ta av sig skorna och se sig omkring. Det är inte lönt, det är inte lönt! skriker den hysteriska vreden och kastar ut dem igen. Smäller igen dörren bakom dem och kasar sig sen på golvet högljutt snyftande. Det är inte lönt!

Men jag vill ha dem. Jag vill ha orden, jag vill ha riktingen, jag är trött på oron och rädslan och vreden och hopplösheten. Trött! Jag är trött på att jämföra mig med andra som inte dras med samma lass som jag. Hur skulle det vara att inte vara orolig, att inte bli skrämd av varenda människa? Vem synar mina livsvillkor, vad ska jag lära dem som aldrig trampat i detta träsklandskap? Hur ska jag kunna förklara för dem med mina ord formade av mina erfarenheter? Bara den som ändlöst trampat förstår och få av dem sitter i beslutsposition.

Men jag kan inte arbeta med vreden. Endast yogan kan användas för arbete, för den är ordlös och väcker ingen vrede. Men nu, när den ska stöpas i en aptitlig ordform, då hotar även den och Hysteriska Vreden sätter igång med sitt ylande så arbetsron går förlorad.
-Det är inte lönt! det är inte lööööööööööööönt, skriker vreden!
Jag har en teaterpjäs här, en inre trialog. Men vreden skriker:
-Det är inte löööööööönt!
Och jag orkar inte med den! Den är som ett otröstligt barn som sakta äter upp all ens energi och till sist är man bara ett skal kvar.

Jag, ett skal. Det är inte lätt att försöka ta sig ur narcissismen. När allt som funnits är ord och yta, utan substans, utan innehåll, då är det svårt när man börjar inse att ens praktfulla boning är ett luftslott. Hade jag haft större nytta av att bo kvar? I drömmarna och aldrig kommit ner?

Jag kan inte bestämma mig. Finns det något i mig, eller är det tomt. Jag har något, säger andra. Jag är tom, säger jag själv. Något, inget, något, inget. Dom är lurade. och jag med. Det finns något, men det är inte det inget jag trott och det är inte det något som dom trott. Det är en varlese, en ordlös varelse, ett barn som håller på att födas och jag förstår skräcken och frustrationen i att inte ha orden.

Dom smäktande, tröstande orden. Dom glädjande, sprudlande orden, som flödar ur denandres mun, som ett livgivande vatten som jag andas in och kvävs av. Avundsjuka. Avundas orden, kommer de att bli mina en dag, eller ska jag stå kvar och stamma?

Lögnen är en del av mig, jag har byggt på den hela mitt liv. Det som finns inuti, det känner ingen till och det känner inget annat än sig själv. Det ordlösa som saknar orden och vill fånga dem, men avunden är så stark att den vill skapa ett eget språk. Kan själv.

Kram från tinnitus som måste lägga sig på soffan och oförstå allt.

.