Min yogalärare sa till mig en gång att om du plötsligt märker att du råkar ut för en massa missöden och motgångar, så betyder det att du är inne på den andliga vägen.
Jag har tänkt på det. Utifrån många olika perspektiv.
Då, när han sa det så handlade det ju om att jag just då hade drabbats av flera motgångar och det var skönt att höra att det fanns en mening med det som hände. Jag ville dessutom hemskt gärna vara inne på "den andliga vägen", det gav mig en riktning vilket jag verkligen hade behov av att ha just då. Det fick mig också att känna mig lite utvald, som att det var något speciellt med mig och att det var därför som jag drabbades. Det gjorde det lättare att stå ut med allt elände.
Nu ser jag lite annorlunda på det. Nu ser jag att alla drabbas av svårigheter, olyckor, motgångar, förluster hela tiden. Jag är inte utvald. Vi är alla vandrare på "den andliga vägen". Men min syn på vad som är den andliga vägen har också förändrats. Tidigare var den som ett test, en prövning för att nå fram till "Gud" eller vad man nu ska kalla det. Jag såg det som att jag vandrade på en stig beträdd av många sökare, studerande, elever före mig och på vägen skulle jag möta lärare som kunde lära mig det jag behövde för att komma vidare, uppåt, framåt.
Nu ser jag inte det som att jag ska upp längre. Jag ser inte det som att jag ska nå någon annan.
Nu ser jag det som att jag ska inåt. Och den jag ska nå är mig själv. I all min gudomlighet och förfärlighet. Och för varje ny sak jag ser i mig själv så ska jag lära mig att omfamna det för att till slut ha nått det tillstånd som jag tror är samma ställe som kallas Nirvana, Himlen eller Moksha- den totala självkärleken.
Med den totala självkärleken menar jag ett fullständigt accepterande av mig själv, förlåtelse, förståelse, uppskattning och respekt. Ett tillstånd utan skam, skuld, självhat, självförhärligande.
måndag 29 juni 2009
söndag 28 juni 2009
Konst=verklighetenx100
Jag läser om Symbolismen just nu, en konstnärlig strömning ursprungligen från Frankrike som uppkom i slutet av 1800-talet. Jag slås av likheten i den kamp som dessa konstnärer förde för att bevara drömvärlden, magin, det andliga planet och den kamp jag för idag för att hitta en väg som ger mig möjlighet att behålla min drömmarsida. Katolicismen förlorade inflytande till vetenskapen och positivismen, sekulariseringen möjliggjordes när feodalsamhället förlorade mot urbaniseringen och inom konsten fick symbolismen stryka på foten för realismen.
Drömmarna har fått stå tillbaka om och om igen under historiens lopp, som när Bibeln redigerades så att drömmarnas betydelse förminskades. Idag är det något av ett skällsord att vara en drömmare. Freud sa att drömmarna var kungsvägen till det omedvetna. Jag kan inte säga att jag står bakom alla hans tolkningar, men jag tror att drömmar, fantasi, religion, poesi, konst, musik, andlighet berör något viktigt inom oss, det där ogripbara, subtila som går utanför orden.
Kanske kommer alla dessa upplevelser att kunna kartläggas efterhand. Emil Jensen sjunger om det i "Hur lyckliga kan vi bli". Han menar att för mycket kunskap tar bort det magiska som gör livet värt att leva. Han tycks uttala en förbannelse över vetenskapen som tar bort möjligheten att drömma och fantisera, det som är livets byggstenar. Det är det oupptäckta som ger livet mening, det som ger plats för vår egen skaparkraft.
Jag vill skapa själv. Jag vill inte ha färdigpaketerade sanningar. Och jag vill inte luras och tro att vetenskapen är svaret på allt. Människan är mer än så. Vetenskapen är bara ett av våra verktyg för att göra det som vi verkligen är här för. Att leka, att utforska, upptäcka, ställa nya frågor, hitta nya problem, att använda oss av vår fulla potential- att skapa. Men jag tycker att vi oftast är för upptagna av att säga vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Vi vill ha små lådor att lägga alla våra upplevelser i, för utan ordning blir vi galna, tror vi. Men det är det tvångsmässiga sorterandet som gör oss galna, för ordningen lyser med sin frånvaro.
Av den här anledningen hatar jag debatter. Det enda jag hör är: -Min låda är den bästa. -Nej min! -Nej min! Osv i all oändlighet. Människor som försöker pådyvla andra sin världsbild har jag ingenting för. När ska de förstå? Det finns ingen sanning!
DET FINNS INGEN SANNING
Det finns åsikter, trosföreställningar, känslor, värderingar, kultur osv, osv. Allt det är människoskapat och allt som är skapat av människor är av naturen subjektivt. Mitt favoritordspråk är: Som man ropar i skogen får man svar. Något som tycks ha gått alla positivister förbi.
Om det finns en sanning så är den långt ifrån vad vi känner till nu. Eller så är den mitt framför ögonen på oss och därför kan vi inte se den. Hur det än är med den saken så tror jag, att sanningen kommer att vara något som vi alla kommer att kunna enas om att det är sant. Tills dess kommer jag att förhålla mig högst skeptisk till alla som säger att de vet sanningen. Tills dess kommer jag vara en drömmare och stolt. Och jag tänker hitta en väg, jag går faktiskt på den redan, även om jag tappar bort den ibland. Symboler led mig rätt!
Tinnitus (kärlekskrigare)
Drömmarna har fått stå tillbaka om och om igen under historiens lopp, som när Bibeln redigerades så att drömmarnas betydelse förminskades. Idag är det något av ett skällsord att vara en drömmare. Freud sa att drömmarna var kungsvägen till det omedvetna. Jag kan inte säga att jag står bakom alla hans tolkningar, men jag tror att drömmar, fantasi, religion, poesi, konst, musik, andlighet berör något viktigt inom oss, det där ogripbara, subtila som går utanför orden.
Kanske kommer alla dessa upplevelser att kunna kartläggas efterhand. Emil Jensen sjunger om det i "Hur lyckliga kan vi bli". Han menar att för mycket kunskap tar bort det magiska som gör livet värt att leva. Han tycks uttala en förbannelse över vetenskapen som tar bort möjligheten att drömma och fantisera, det som är livets byggstenar. Det är det oupptäckta som ger livet mening, det som ger plats för vår egen skaparkraft.
Jag vill skapa själv. Jag vill inte ha färdigpaketerade sanningar. Och jag vill inte luras och tro att vetenskapen är svaret på allt. Människan är mer än så. Vetenskapen är bara ett av våra verktyg för att göra det som vi verkligen är här för. Att leka, att utforska, upptäcka, ställa nya frågor, hitta nya problem, att använda oss av vår fulla potential- att skapa. Men jag tycker att vi oftast är för upptagna av att säga vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Vi vill ha små lådor att lägga alla våra upplevelser i, för utan ordning blir vi galna, tror vi. Men det är det tvångsmässiga sorterandet som gör oss galna, för ordningen lyser med sin frånvaro.
Av den här anledningen hatar jag debatter. Det enda jag hör är: -Min låda är den bästa. -Nej min! -Nej min! Osv i all oändlighet. Människor som försöker pådyvla andra sin världsbild har jag ingenting för. När ska de förstå? Det finns ingen sanning!
DET FINNS INGEN SANNING
Det finns åsikter, trosföreställningar, känslor, värderingar, kultur osv, osv. Allt det är människoskapat och allt som är skapat av människor är av naturen subjektivt. Mitt favoritordspråk är: Som man ropar i skogen får man svar. Något som tycks ha gått alla positivister förbi.
Om det finns en sanning så är den långt ifrån vad vi känner till nu. Eller så är den mitt framför ögonen på oss och därför kan vi inte se den. Hur det än är med den saken så tror jag, att sanningen kommer att vara något som vi alla kommer att kunna enas om att det är sant. Tills dess kommer jag att förhålla mig högst skeptisk till alla som säger att de vet sanningen. Tills dess kommer jag vara en drömmare och stolt. Och jag tänker hitta en väg, jag går faktiskt på den redan, även om jag tappar bort den ibland. Symboler led mig rätt!
Tinnitus (kärlekskrigare)
lördag 27 juni 2009
Längtan
(skrivet med Van Morrisson Moondance i bakgrunden)
Jag brukade vara världsmästare i att längta. Jag älskade att känna längtan. Det var fullt av förväntan, förhoppningar, ouppfyllda önskningar och drömmar. Inget kunde gå fel i längtan, allt var bara möjlighet. Livet, glädjen, lyckan, det viktiga var alltid lite, lite längre fram i tiden. Där i landet imorgon så framstod allt så lovande. Inte alls så laddat och överväldigande som nuet. Imorgon, då, sen, var svalt, lockande och luftigt.
Sen helt plötsligt smällde det. Drömmar blev verklighet och jag stod helt oförberedd på hettan, svaveloset, blodsmaken i munnen. Jag sprang därifrån, smög tillbaka, flydde igen. Jag slogs för att hitta ordning i kaoset, men fick elden att brinna fortare med mina slag. Det glöder fortfarande, men bränslet är slut. Värmen kommer också att ta slut, bli till luft, rymd, kyla inget. Och nu framträder ordningen, tydligt och klart. Men nu är det försent.
Nu har jag smakat dem båda, både kylan och hettan. Dom är båda underbara, men bara en av dem är levande. Bara en av dem får mig att upptäcka nytt. Men jag blir alltid panikslagen när hettan kommer mot mig. Jag kan inte andas, tankarna far vilt i huvudet, jag kan inte se klart, kan inte tänka klart och känner mig till slut som om jag håller på att drunkna, att jag kämpar för mitt liv. Jag vill därifrån, upp, ut, vill ha luft eller något att hålla i, orkar inte bära kaoset. Och så börjar jag slå, gripa, pressa, fäkta, allt för att få fatt i något fast.
Det slutar alltid på samma sätt. Jag dödar elden. Och så blir det kallt och tyst och lugnt igen. Tid att drömma, vila, andas. Ensamt. Stilla. Hej längtan.
Men det håller på att förändras. Kanske har jag slungats in och ut ur elden tillräckligt många gånger nu för att jag ska förstå vad det är som händer, vad det är som går snett. Kanske börjar det också bli tydligare vad jag vill ha och vad jag vill vara utan. Jag hoppas att det är så, att jag håller på att lära mig av mina erfarenheter.
Idag saknar jag. Saknar en man som både var kyla och hetta och därför lättare att hantera. Men sedan tog hettan överhanden och jag fick panik ännu en gång. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra. Han var mer kyla än hetta och det jag drömmer om är en öppen, varm famn. Men jag längtar efter de stunder då han höll om mig, höll i mig och var en liten kärleksklump vid min sida, som tycktes söka skydd från den mörkaste storm. Men det jag längtar efter det skrämde mig också. Jag undrade om det var mig han höll i, eller sig själv. Nu undrar jag om sånt egentligen spelar någon roll. Ibland vet man inte själv vad det är man ser, om det är ens drömmar eller verkligheten. Och det gör kanske inget. Bara man behandlar varandra som det stjärnstoft vi är, med kärlek, tacksamhet, vördnad, ödmjukhet, förundran och respekt. Många vackra ord där. Men det är så jag hoppas att det blir, nästa gång.
Idag har jag också tänkt på min största kärlek hitintills. Sedan i förrgår har jag kunnat tänka på honom med genuin värme och tacksamhet för första gången sen det tog slut. Det tog mig tre år att komma hit. Det känns bra att vara här. Jag önskar att jag kunde tala om för honom hur mycket jag uppskattar vår tid tillsammans, men det går inte. Det finns något oavslutat mellan oss som väcks till liv så fort vi har någon form av kontakt. Och det slutar alltid illa. Så jag nöjer mig med att skicka vackra tankar till honom och hoppas att han känner dem som små varma vindpustar mot sin kind. Och kanske tänker han på mig just då och får för sig att slå mig en signal och så svarar jag och så kanske han säger, jag har tänkt på dig och så smälter mitt hjärta och så... Ja. Nej. Jag har inte släppt drömmen. Men jag har fler drömmar nu. Och det räcker långt.
Hetta-kyla-mannen får inga varma vindpustar. Han får ett medlidsamt leende. Än så länge.
Tinnitus (vars influensa nu gör sig påmind och tvingar henne att återgå till soffan)
Jag brukade vara världsmästare i att längta. Jag älskade att känna längtan. Det var fullt av förväntan, förhoppningar, ouppfyllda önskningar och drömmar. Inget kunde gå fel i längtan, allt var bara möjlighet. Livet, glädjen, lyckan, det viktiga var alltid lite, lite längre fram i tiden. Där i landet imorgon så framstod allt så lovande. Inte alls så laddat och överväldigande som nuet. Imorgon, då, sen, var svalt, lockande och luftigt.
Sen helt plötsligt smällde det. Drömmar blev verklighet och jag stod helt oförberedd på hettan, svaveloset, blodsmaken i munnen. Jag sprang därifrån, smög tillbaka, flydde igen. Jag slogs för att hitta ordning i kaoset, men fick elden att brinna fortare med mina slag. Det glöder fortfarande, men bränslet är slut. Värmen kommer också att ta slut, bli till luft, rymd, kyla inget. Och nu framträder ordningen, tydligt och klart. Men nu är det försent.
Nu har jag smakat dem båda, både kylan och hettan. Dom är båda underbara, men bara en av dem är levande. Bara en av dem får mig att upptäcka nytt. Men jag blir alltid panikslagen när hettan kommer mot mig. Jag kan inte andas, tankarna far vilt i huvudet, jag kan inte se klart, kan inte tänka klart och känner mig till slut som om jag håller på att drunkna, att jag kämpar för mitt liv. Jag vill därifrån, upp, ut, vill ha luft eller något att hålla i, orkar inte bära kaoset. Och så börjar jag slå, gripa, pressa, fäkta, allt för att få fatt i något fast.
Det slutar alltid på samma sätt. Jag dödar elden. Och så blir det kallt och tyst och lugnt igen. Tid att drömma, vila, andas. Ensamt. Stilla. Hej längtan.
Men det håller på att förändras. Kanske har jag slungats in och ut ur elden tillräckligt många gånger nu för att jag ska förstå vad det är som händer, vad det är som går snett. Kanske börjar det också bli tydligare vad jag vill ha och vad jag vill vara utan. Jag hoppas att det är så, att jag håller på att lära mig av mina erfarenheter.
Idag saknar jag. Saknar en man som både var kyla och hetta och därför lättare att hantera. Men sedan tog hettan överhanden och jag fick panik ännu en gång. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra. Han var mer kyla än hetta och det jag drömmer om är en öppen, varm famn. Men jag längtar efter de stunder då han höll om mig, höll i mig och var en liten kärleksklump vid min sida, som tycktes söka skydd från den mörkaste storm. Men det jag längtar efter det skrämde mig också. Jag undrade om det var mig han höll i, eller sig själv. Nu undrar jag om sånt egentligen spelar någon roll. Ibland vet man inte själv vad det är man ser, om det är ens drömmar eller verkligheten. Och det gör kanske inget. Bara man behandlar varandra som det stjärnstoft vi är, med kärlek, tacksamhet, vördnad, ödmjukhet, förundran och respekt. Många vackra ord där. Men det är så jag hoppas att det blir, nästa gång.
Idag har jag också tänkt på min största kärlek hitintills. Sedan i förrgår har jag kunnat tänka på honom med genuin värme och tacksamhet för första gången sen det tog slut. Det tog mig tre år att komma hit. Det känns bra att vara här. Jag önskar att jag kunde tala om för honom hur mycket jag uppskattar vår tid tillsammans, men det går inte. Det finns något oavslutat mellan oss som väcks till liv så fort vi har någon form av kontakt. Och det slutar alltid illa. Så jag nöjer mig med att skicka vackra tankar till honom och hoppas att han känner dem som små varma vindpustar mot sin kind. Och kanske tänker han på mig just då och får för sig att slå mig en signal och så svarar jag och så kanske han säger, jag har tänkt på dig och så smälter mitt hjärta och så... Ja. Nej. Jag har inte släppt drömmen. Men jag har fler drömmar nu. Och det räcker långt.
Hetta-kyla-mannen får inga varma vindpustar. Han får ett medlidsamt leende. Än så länge.
Tinnitus (vars influensa nu gör sig påmind och tvingar henne att återgå till soffan)
fredag 26 juni 2009
Michael Jackson
Han var min första stora idol. När han slet av sig tröjan i Dirty Diana så slog mitt lilla ungdomshjärta hårt, hårt. Jag köpte skivor, lyssnade, dansade och avgudade. Jag gillade allt han gjorde, även det senare. Men de senaste åren har jag distanserat mig från honom. Vi var väl alla förfärade av anklagelserna om pedofili, och de intervjuer man såg med honom gav verkligen bilden av en galen man. Men vi var ju också någonstans medvetna om tragiken som låg bakom. Även om det var svårt att förstå hur det kunde bli så galet som det faktiskt blev.
Det som alltid gjort mig illa berörd när jag tänkte på honom, var att han verkade så oerhört ensam. Jag tänkte ofta att han verkligen skulle behöva en vän och att jag skulle kunna vara den vännen. Han kunde få ringa till mig när han kände sig lite hängig och beklaga sig över stressen och pressen, eller gråta en skvätt över all skit han varit med om. Och ibland kunde vi hitta på roliga saker, han kunde hämta upp mig i sin jet och så kunde vi åka till Liseberg så att han fick prova på ett svenskt nöjesfält. Men jag tänkte alltid att han inte skulle ha trott mig, att han skulle trott att jag var ännu en gold-digger som bara ville åt hans pengar eller berömmelse.
Det verkar vara svårt att få vänner efter att man blivit berömd. Det är många kändisar som verkar ensamma. Jag tänker t.ex. på Anna Nicole Smith. Doku-såpan om hennes liv var nog bland det mest tragiska jag sett. Misär, elände, yta, ensamhet. Usch. Jag ångrar nu att jag inte skrev det där brevet till Michael. Kanske hade han blivit glad. Även om vi inte hade blivit vänner så kanske mitt brev hade tänt en liten gnista av hopp i hans bröst. Att det faktiskt fanns människor som såg och förstod. Eller så hade det bara hamnat i en stor hög med beundrarpost och glömts bort och eldat upp. Och det hade också varit tragiskt. Men kanske ändå lite mer hoppfullt.
Det är som de säger, de kloka, det är bäst att uttala sig, visa vad man tycker, känner, tänker, står för. Fram med det bara! Det är när vi förblir tysta som vi tillåter hemska saker att hända.
Tinnitus (som ska öva på civilkurage)
Det som alltid gjort mig illa berörd när jag tänkte på honom, var att han verkade så oerhört ensam. Jag tänkte ofta att han verkligen skulle behöva en vän och att jag skulle kunna vara den vännen. Han kunde få ringa till mig när han kände sig lite hängig och beklaga sig över stressen och pressen, eller gråta en skvätt över all skit han varit med om. Och ibland kunde vi hitta på roliga saker, han kunde hämta upp mig i sin jet och så kunde vi åka till Liseberg så att han fick prova på ett svenskt nöjesfält. Men jag tänkte alltid att han inte skulle ha trott mig, att han skulle trott att jag var ännu en gold-digger som bara ville åt hans pengar eller berömmelse.
Det verkar vara svårt att få vänner efter att man blivit berömd. Det är många kändisar som verkar ensamma. Jag tänker t.ex. på Anna Nicole Smith. Doku-såpan om hennes liv var nog bland det mest tragiska jag sett. Misär, elände, yta, ensamhet. Usch. Jag ångrar nu att jag inte skrev det där brevet till Michael. Kanske hade han blivit glad. Även om vi inte hade blivit vänner så kanske mitt brev hade tänt en liten gnista av hopp i hans bröst. Att det faktiskt fanns människor som såg och förstod. Eller så hade det bara hamnat i en stor hög med beundrarpost och glömts bort och eldat upp. Och det hade också varit tragiskt. Men kanske ändå lite mer hoppfullt.
Det är som de säger, de kloka, det är bäst att uttala sig, visa vad man tycker, känner, tänker, står för. Fram med det bara! Det är när vi förblir tysta som vi tillåter hemska saker att hända.
Tinnitus (som ska öva på civilkurage)
Sjukdom
Jag är sjuk idag, hemma från jobbet, orkar knappt sitta upprätt, svettas floder eller fryser så jag skakar. Jag brukade aldrig bli sjuk. De senaste 15 åren har jag varit sjuk en handfull gånger. Det senaste halvåret har jag varit sjuk två gånger. Första gången fattade jag inte att jag var sjuk. Jag gick till jobbet ändå, men när min röst försvann och mina kollegor började säga till mig att det var dags att gå hem så gjorde jag som dom sa.
Sen gick jag tillbaka till jobbet dan därpå. Vadå jag hade ju bara lite ont i kroppen och så var jag lite hes och så.. Ja, ni förstår kanske. Jag fattade inte vad som stod på. Inte alls. Min kropp hade inte betett sig på det här sättet på väldigt länge och jag visste inte var gränsen gick för att anses sjuk nog att gå hem. Så efter en dag på jobbet var jag helt färdig igen och fick stanna hemma tre dagar efter det.
Den här gången hade jag lite bättre koll. Men jag har varit galet trött hela veckan och ändå inte vilat. Det är inte likt mig, jag är oftast väldigt mån om att vila när jag är trött. Jag tänkte bara att jag inte hämtat mig efter midsommar och att det var dags för semester osv. Så jag vilade inte utan körde på, med resultatet att jag blev sjuk.
Det känns lite lyxigt att bli sjuk. Att ha ett giltigt skäl att vara hemma från jobbet. För mig som inte blivit sjuk på femton år så känns det väldigt exotiskt och spännande. Jag behövde ju verkligen vila och feberfrossan och kroppsvärken gav mig lov till det(se konstiga trosföreställningar nedan). Men sen kom jag på att i andras ögon ( se min chefs) så kanske inte det här med sjukdom är så exotiskt och spännande. Jag har varit sjuk två gånger på ett halvår, hur ser det ut? Det ser ut som att jag ofta är sjuk, så ser det ut. När jag kom på det slutade jag njuta av att vara hemma och började oroa mig istället. Jag är bra på det, att oroa mig. Jag funderar på om jag ska berätta för min chef att jag sällan eller aldrig är sjuk, att det senaste halvåret varit exceptionellt. Men det känns lite märkligt att urskulda sig för att man inte haft full koll på sin kropp, det händer ju alla. Så det blir inget med det.
Men det finns en annan dimension av det här som är intressant. Jag håller på att utforska svenne-livet. Jag har levt vad som skulle kunna refereras till som ett alternativt liv. Jag har provat på en hel del olika arbeten, bott på en massa olika ställen, umgåtts i olika slags kretsar. Jag har aldrig tänkt i karriärstermer eller haft någon livsplan. Det har inte funnits många måsten i mitt liv. Villa, volvo, vovve har fått stå tillbaka för nyfikenhet, spontanitet och upptäckarglädje. Pengar har kommit och gått. Kläder och prylar har inhandlats med största tillfredsställelse på loppisar och i secondhandaffärer.
Men sen hände något. Jag fick ett arbete. Ett riktigt arbete. Ett seriöst, ansvarsfullt arbete där jag faktiskt tjänade ok med pengar på att göra det jag tycker om att göra. Mitt liv förändrades. Helt plötsligt spenderade jag dagarna med vuxna som levde extremt normala liv. Tidigare hade min bekantskapskrets utgjorts av studenter, konstnärer, musiker. Människor som inte ännu stigit in i "vuxenlivet" eller som aldrig kommer att leva vad som betraktas som ett normalt vuxenliv. Vad är det då som skiljer dem åt, denna min nya bekantskapskrets och mina gamla vänner? Kanske inte så mycket. De blir glada, ledsna, upprymda, modfällda av ungefär samma saker. Men det är ändå en del saker som skiljer dem åt.
En av mina observationer handlar om just sjukdom:
Som svenne blir man sjuk istället för att vila, det har jag sett. Vissa går så långt att de blir utbrända eller får livshotande sjukdomar. De drivs av något som kallas för plikttrogenhet, men som också innefattar vissa outtalade trosföreställningar. Som t.ex. att det viktigaste är att sköta sitt jobb, annars har man ingen moral. Arbetet är viktigare än ens hälsa. Man ska akta sig för att bli bortklemad, man kan inte stanna hemma för att man "har en fis på tvären", hur skulle det då se ut? Und zu weiter...
Det ligger en hel massa skuld och skam och avund bakom det här beteendet. Man vill vara som alla andra annars skäms man. Om man sätter sig själv först får man skuldkänslor. Och man avundas de som inte följer normerna, vilket kan leda till önskan om hämnd, vilket kan leda till att man börjar förtala den som går sin egen väg. Till exempel.
Det finns för- och nackdelar med att tillhöra en subkultur. En föreställning är att normerna inte är lika strikta i en subkultur, men jag är inte säker på att det är så. Jag tror helt enkelt att det gäller att hitta en kultur som bäst stämmer överens med ens egna värderingar. Jag har inte riktigt hittat någon sådan ännu. Jag är en komplex människa som oftast föredrar att gå min egen väg mot att anpassa mig. Självständighet värderas i detta samhälle och därför kan det låta som att jag skryter, men jag tror inte att självständighet automatiskt leder till lycka. Jag skulle vilja tillhöra en grupp. Jag tycker att det verkar trevligt. Men än så länge har jag inte hittat en grupp som passar mig, så jag får fortsätta att pröva mig fram.
Just nu utforskar jag svenne-gruppen, en grupp jag tidigare misstrodde och ja, tom föraktade, men som nu blivit ett intressant utforskningsområde. Kanske hör jag hemma här?
Hälsningar
Tinnitus
(som fortfarande lider av feberfrossa och tänker vila nästa gång kroppen ber mig vila)
Sen gick jag tillbaka till jobbet dan därpå. Vadå jag hade ju bara lite ont i kroppen och så var jag lite hes och så.. Ja, ni förstår kanske. Jag fattade inte vad som stod på. Inte alls. Min kropp hade inte betett sig på det här sättet på väldigt länge och jag visste inte var gränsen gick för att anses sjuk nog att gå hem. Så efter en dag på jobbet var jag helt färdig igen och fick stanna hemma tre dagar efter det.
Den här gången hade jag lite bättre koll. Men jag har varit galet trött hela veckan och ändå inte vilat. Det är inte likt mig, jag är oftast väldigt mån om att vila när jag är trött. Jag tänkte bara att jag inte hämtat mig efter midsommar och att det var dags för semester osv. Så jag vilade inte utan körde på, med resultatet att jag blev sjuk.
Det känns lite lyxigt att bli sjuk. Att ha ett giltigt skäl att vara hemma från jobbet. För mig som inte blivit sjuk på femton år så känns det väldigt exotiskt och spännande. Jag behövde ju verkligen vila och feberfrossan och kroppsvärken gav mig lov till det(se konstiga trosföreställningar nedan). Men sen kom jag på att i andras ögon ( se min chefs) så kanske inte det här med sjukdom är så exotiskt och spännande. Jag har varit sjuk två gånger på ett halvår, hur ser det ut? Det ser ut som att jag ofta är sjuk, så ser det ut. När jag kom på det slutade jag njuta av att vara hemma och började oroa mig istället. Jag är bra på det, att oroa mig. Jag funderar på om jag ska berätta för min chef att jag sällan eller aldrig är sjuk, att det senaste halvåret varit exceptionellt. Men det känns lite märkligt att urskulda sig för att man inte haft full koll på sin kropp, det händer ju alla. Så det blir inget med det.
Men det finns en annan dimension av det här som är intressant. Jag håller på att utforska svenne-livet. Jag har levt vad som skulle kunna refereras till som ett alternativt liv. Jag har provat på en hel del olika arbeten, bott på en massa olika ställen, umgåtts i olika slags kretsar. Jag har aldrig tänkt i karriärstermer eller haft någon livsplan. Det har inte funnits många måsten i mitt liv. Villa, volvo, vovve har fått stå tillbaka för nyfikenhet, spontanitet och upptäckarglädje. Pengar har kommit och gått. Kläder och prylar har inhandlats med största tillfredsställelse på loppisar och i secondhandaffärer.
Men sen hände något. Jag fick ett arbete. Ett riktigt arbete. Ett seriöst, ansvarsfullt arbete där jag faktiskt tjänade ok med pengar på att göra det jag tycker om att göra. Mitt liv förändrades. Helt plötsligt spenderade jag dagarna med vuxna som levde extremt normala liv. Tidigare hade min bekantskapskrets utgjorts av studenter, konstnärer, musiker. Människor som inte ännu stigit in i "vuxenlivet" eller som aldrig kommer att leva vad som betraktas som ett normalt vuxenliv. Vad är det då som skiljer dem åt, denna min nya bekantskapskrets och mina gamla vänner? Kanske inte så mycket. De blir glada, ledsna, upprymda, modfällda av ungefär samma saker. Men det är ändå en del saker som skiljer dem åt.
En av mina observationer handlar om just sjukdom:
Som svenne blir man sjuk istället för att vila, det har jag sett. Vissa går så långt att de blir utbrända eller får livshotande sjukdomar. De drivs av något som kallas för plikttrogenhet, men som också innefattar vissa outtalade trosföreställningar. Som t.ex. att det viktigaste är att sköta sitt jobb, annars har man ingen moral. Arbetet är viktigare än ens hälsa. Man ska akta sig för att bli bortklemad, man kan inte stanna hemma för att man "har en fis på tvären", hur skulle det då se ut? Und zu weiter...
Det ligger en hel massa skuld och skam och avund bakom det här beteendet. Man vill vara som alla andra annars skäms man. Om man sätter sig själv först får man skuldkänslor. Och man avundas de som inte följer normerna, vilket kan leda till önskan om hämnd, vilket kan leda till att man börjar förtala den som går sin egen väg. Till exempel.
Det finns för- och nackdelar med att tillhöra en subkultur. En föreställning är att normerna inte är lika strikta i en subkultur, men jag är inte säker på att det är så. Jag tror helt enkelt att det gäller att hitta en kultur som bäst stämmer överens med ens egna värderingar. Jag har inte riktigt hittat någon sådan ännu. Jag är en komplex människa som oftast föredrar att gå min egen väg mot att anpassa mig. Självständighet värderas i detta samhälle och därför kan det låta som att jag skryter, men jag tror inte att självständighet automatiskt leder till lycka. Jag skulle vilja tillhöra en grupp. Jag tycker att det verkar trevligt. Men än så länge har jag inte hittat en grupp som passar mig, så jag får fortsätta att pröva mig fram.
Just nu utforskar jag svenne-gruppen, en grupp jag tidigare misstrodde och ja, tom föraktade, men som nu blivit ett intressant utforskningsområde. Kanske hör jag hemma här?
Hälsningar
Tinnitus
(som fortfarande lider av feberfrossa och tänker vila nästa gång kroppen ber mig vila)
tisdag 23 juni 2009
Dalì
Jag funderar på vad det är jag gillar med Dalìs ansiktsuttryck. Jag skrev tidigare att han ser ut att pendla på gränsen mellan galenskap och genialitet, men det är något annat som fångar mig. Jag kan inte bestämma mig för om han ser asförbannad eller livrädd ut. Om han försöker skrämma någon eller om han själv bevittnat fasor som fått hans mustasch att resa sig. Är det just detta som är galenskapen? Att sväva mellan ilska och skräck? Eller är det bristen på insikt om att man inte ser världen som alla andra? Eller båda. Jag måste slå upp galenskap. Men först måste jag jobba. Slita mitt anletes svett som det så vackert heter.
Tinnitus (som önskar er alla en underbar dag full av genialitet och galenskap)
Tinnitus (som önskar er alla en underbar dag full av genialitet och galenskap)
Harm
Nej, inte harm som i no harm done, utan harm som i :
Ängslan, sorg, gråt, harm, förtret
pina, kval, olycklighet
Äre mina följesvenner
som mig kvälja natt och dag
mitt behag
är, att jag av tiden känner
deras lag.
Lasse Lucidor
Jag slog upp resentment idag och fick då fram två präktiga svenska ord: harm och förbittring. De är underbara! De är som två sura, förtorkade, gamla överklassgubbar, som "sätter kaffet i vrångstrupen" när de läser om "dagens ungdom" och som fnyser högt åt sjukskrivning (Lättja! Det är väl bara att bita ihop och jobba på!) och åt depression (Högst modernt påfund, på min tid kallades det att sitta och tycka synd om sig själv minsann!)
Jag vet inte varför de är så oemotståndliga för mig. Hade jag träffat de här männen i verkliga livet hade jag blivit topp tunnor rasande av deras trångsynthet och översitterifasoner. Men som ord är de högst angenäma. Jag tycker om högdragna, snorkiga ord. Ord som gör att man automatiskt, som om det vore genetiskt betingat, snörper lite på munnen och ser ut som att man svalt en citron eller som om katten släpat in något. Det är skönt att vara sur, oresonlig och snorkig ibland, om så bara för den sekund som det tar för en att väva in ordet i en mening. Speciellt om man är som jag är i vanliga fall. Trevlig.
Jag är så jävla trevlig. Tidigare ikväll satt vi några stycken på ett ölhak och pratade om hur vi var som barn. Jag beskrev mig själv som en "trained monkey". Det är så galet sorgligt och så otroligt vackert på samma gång. Jag gjorde ALLT för att vara mina föräldrar till lags. Jag älskade dem med en slags skulddriven raketbränslekraft som fick mig att foga mig i allt för att göra dem glada, få uppmärksamhet och någon slags bekräftelse på att jag dög som människa. Det var:
1. Inte lätt och
2. Fruktlöst.
De fortsatte vara självupptagna, hänsynslösa, otåliga och krävande. Och de hatade varandra, med intensitet och passion. Det var det enda de var riktigt engagerade i, och det enda de var överens om. Nu förstår jag att de trots skilsmässa och nya relationer aldrig slutade älska, hata, älska att hata varandra och hata att älska varandra. Då förstod jag ingenting. Jag visste bara att inget var som det borde vara och byggde av detta faktum den välkända ekvationen som gick ut på att det någonstans var allt mitt fel och således mitt ansvar att göra det bra igen.
Min lillasyster var bestämd från födseln. Ingen kunde få henne att göra något hon inte ville. Hon föddes med en självklarhet, integritet och pondus som jag bara kunde drömma om. Vi har levt väldigt olika liv, jag och min lillasyster. Hon har villa, man, barn och Volvo. Det har inte jag. Hon har jobbat på ett och samma företag hela sitt liv. Det har inte jag. Hon är smart, snygg och otroligt charmig. Det är jag med;)
Vi var alltid ovänner, jag och min syster. Under hela vår uppväxt slogs vi, skrek åt varandra, ljög och skvallrade till mamma om vad den andre hade gjort. Min mamma tog alltid min lillasysters parti. Hon var själv lillasyster och visste "hur svårt det var"(läses med extremt barnslig och överdriven röst, gärna med lite grimaser till). Jag kommer ihåg ett enda tillfälle då vi hade roligt tillsammans. I övrigt var det mycket harm och förbittring. Ondskefulla, ruttnade tankar och fantasier som luktade härsket av hat och avund.
Så idag på jobbet, när det kom upp avundsjuka i en diskussion, hade jag inte svårt att relatera till detta begrepp. Jag gick direkt efteråt in på nätet och började leta upp artiklar om avund. Jag hittade massor. En författare menade bl a att man skulle vända "neurotic resentment to mature assertiveness"( eller om det var "aggression"). Därav resentment-sökningen (se ovan). Han ansåg att det viktigaste var att stå för att man var avundsjuk, för då kunde man börja göra något åt sitt eget liv istället för att lägga massa energi på att dölja sina känslor. Fler intressanta artiklar handlade om avundsjuka på jobbet och/eller i hemmet och hur det kunde leda till våld och mord.
Jag tänkte många mordiska tankar om min syster. Hon fick ta en del stryk också, men det är preskriberat nu. Jag hatade henne med glöd och hetta. Jag harmades över att hon alltid fick rätt, och att hon inte behövde fjäska som jag för att få det hon ville ha. I min ögon var hon djävulen själv. När jag ser tillbaka på det nu så tänker jag att mycket av den frustration jag kände nog kom från situationen med mina föräldrar. Men hon fick ta smällen. Hon och jag. Tack och lov är vi vänner nu, med mycket kärlek för varandra. Det är inte helt lätt eftersom vi är väldigt olika, men vi försöker.
Jag såg en kortfilm för något år sedan, om syskonvåld. Någon hade intervjuat människor som berättade om hemska saker som de gjort mot sina syskon när de var små. Man hörde olika berättarröster och så hade dom filmat stillbilder på barn. Det var brutalt. Någon hade försökt dränka sitt syskon, en annan hade sprungit efter sitt syskon med kniv och skrikit: Jag ska döda dig! När syskonet lyckats springa in på toaletten och låsa dörren hade efterföljande syskonet huggit kniven i dörren med våldsam kraft. En tredje hade slagit sitt syskon med en hammare. Alla berättelserna (ca sex stycken) handlade om små barn, fem till tio år gamla. Jag tror inte att det är något ovanligt. Men det är skrämmande. Och fascinerande för en beteendevetare som jag.
Jag har börjat tänka på det en hel del. På våld, aggression, hat och avund. På hur starka drivkrafter de är för mänskligt beteende. Det gör mig nyfiken. Jag har själv aldrig känt så mycket ilska som jag gör nuförtiden. Jag är arg jämt. Jag börjar misstänka att jag varit det förut också men omedvetet. Nu är jag fullt medveten om hur arg jag är. Tydligen så harmas jag dagligen, timsligen, nästanpå minutsligen. Jag har blivit en argbigga. Hur gick det till? Jag som är så TREVLIG.
All ilskan har lagt sig på hög och väntat, och nu vill den ut. Men hellre det än att gå runt och känna harm och förbittring, eller? Gud vare nådig den som kommer i min väg. Då ska jag kasta garnbollar på dem!
Tinnitus (som både uppskattar och fruktar sitt nya(?) sinnestillstånd)
Ängslan, sorg, gråt, harm, förtret
pina, kval, olycklighet
Äre mina följesvenner
som mig kvälja natt och dag
mitt behag
är, att jag av tiden känner
deras lag.
Lasse Lucidor
Jag slog upp resentment idag och fick då fram två präktiga svenska ord: harm och förbittring. De är underbara! De är som två sura, förtorkade, gamla överklassgubbar, som "sätter kaffet i vrångstrupen" när de läser om "dagens ungdom" och som fnyser högt åt sjukskrivning (Lättja! Det är väl bara att bita ihop och jobba på!) och åt depression (Högst modernt påfund, på min tid kallades det att sitta och tycka synd om sig själv minsann!)
Jag vet inte varför de är så oemotståndliga för mig. Hade jag träffat de här männen i verkliga livet hade jag blivit topp tunnor rasande av deras trångsynthet och översitterifasoner. Men som ord är de högst angenäma. Jag tycker om högdragna, snorkiga ord. Ord som gör att man automatiskt, som om det vore genetiskt betingat, snörper lite på munnen och ser ut som att man svalt en citron eller som om katten släpat in något. Det är skönt att vara sur, oresonlig och snorkig ibland, om så bara för den sekund som det tar för en att väva in ordet i en mening. Speciellt om man är som jag är i vanliga fall. Trevlig.
Jag är så jävla trevlig. Tidigare ikväll satt vi några stycken på ett ölhak och pratade om hur vi var som barn. Jag beskrev mig själv som en "trained monkey". Det är så galet sorgligt och så otroligt vackert på samma gång. Jag gjorde ALLT för att vara mina föräldrar till lags. Jag älskade dem med en slags skulddriven raketbränslekraft som fick mig att foga mig i allt för att göra dem glada, få uppmärksamhet och någon slags bekräftelse på att jag dög som människa. Det var:
1. Inte lätt och
2. Fruktlöst.
De fortsatte vara självupptagna, hänsynslösa, otåliga och krävande. Och de hatade varandra, med intensitet och passion. Det var det enda de var riktigt engagerade i, och det enda de var överens om. Nu förstår jag att de trots skilsmässa och nya relationer aldrig slutade älska, hata, älska att hata varandra och hata att älska varandra. Då förstod jag ingenting. Jag visste bara att inget var som det borde vara och byggde av detta faktum den välkända ekvationen som gick ut på att det någonstans var allt mitt fel och således mitt ansvar att göra det bra igen.
Min lillasyster var bestämd från födseln. Ingen kunde få henne att göra något hon inte ville. Hon föddes med en självklarhet, integritet och pondus som jag bara kunde drömma om. Vi har levt väldigt olika liv, jag och min lillasyster. Hon har villa, man, barn och Volvo. Det har inte jag. Hon har jobbat på ett och samma företag hela sitt liv. Det har inte jag. Hon är smart, snygg och otroligt charmig. Det är jag med;)
Vi var alltid ovänner, jag och min syster. Under hela vår uppväxt slogs vi, skrek åt varandra, ljög och skvallrade till mamma om vad den andre hade gjort. Min mamma tog alltid min lillasysters parti. Hon var själv lillasyster och visste "hur svårt det var"(läses med extremt barnslig och överdriven röst, gärna med lite grimaser till). Jag kommer ihåg ett enda tillfälle då vi hade roligt tillsammans. I övrigt var det mycket harm och förbittring. Ondskefulla, ruttnade tankar och fantasier som luktade härsket av hat och avund.
Så idag på jobbet, när det kom upp avundsjuka i en diskussion, hade jag inte svårt att relatera till detta begrepp. Jag gick direkt efteråt in på nätet och började leta upp artiklar om avund. Jag hittade massor. En författare menade bl a att man skulle vända "neurotic resentment to mature assertiveness"( eller om det var "aggression"). Därav resentment-sökningen (se ovan). Han ansåg att det viktigaste var att stå för att man var avundsjuk, för då kunde man börja göra något åt sitt eget liv istället för att lägga massa energi på att dölja sina känslor. Fler intressanta artiklar handlade om avundsjuka på jobbet och/eller i hemmet och hur det kunde leda till våld och mord.
Jag tänkte många mordiska tankar om min syster. Hon fick ta en del stryk också, men det är preskriberat nu. Jag hatade henne med glöd och hetta. Jag harmades över att hon alltid fick rätt, och att hon inte behövde fjäska som jag för att få det hon ville ha. I min ögon var hon djävulen själv. När jag ser tillbaka på det nu så tänker jag att mycket av den frustration jag kände nog kom från situationen med mina föräldrar. Men hon fick ta smällen. Hon och jag. Tack och lov är vi vänner nu, med mycket kärlek för varandra. Det är inte helt lätt eftersom vi är väldigt olika, men vi försöker.
Jag såg en kortfilm för något år sedan, om syskonvåld. Någon hade intervjuat människor som berättade om hemska saker som de gjort mot sina syskon när de var små. Man hörde olika berättarröster och så hade dom filmat stillbilder på barn. Det var brutalt. Någon hade försökt dränka sitt syskon, en annan hade sprungit efter sitt syskon med kniv och skrikit: Jag ska döda dig! När syskonet lyckats springa in på toaletten och låsa dörren hade efterföljande syskonet huggit kniven i dörren med våldsam kraft. En tredje hade slagit sitt syskon med en hammare. Alla berättelserna (ca sex stycken) handlade om små barn, fem till tio år gamla. Jag tror inte att det är något ovanligt. Men det är skrämmande. Och fascinerande för en beteendevetare som jag.
Jag har börjat tänka på det en hel del. På våld, aggression, hat och avund. På hur starka drivkrafter de är för mänskligt beteende. Det gör mig nyfiken. Jag har själv aldrig känt så mycket ilska som jag gör nuförtiden. Jag är arg jämt. Jag börjar misstänka att jag varit det förut också men omedvetet. Nu är jag fullt medveten om hur arg jag är. Tydligen så harmas jag dagligen, timsligen, nästanpå minutsligen. Jag har blivit en argbigga. Hur gick det till? Jag som är så TREVLIG.
All ilskan har lagt sig på hög och väntat, och nu vill den ut. Men hellre det än att gå runt och känna harm och förbittring, eller? Gud vare nådig den som kommer i min väg. Då ska jag kasta garnbollar på dem!
Tinnitus (som både uppskattar och fruktar sitt nya(?) sinnestillstånd)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
