Shame, shame, shame

Over-soft speech, lack of eye contact, slowness, fluster, and self-blame all are elemental shame indicators. En beskrivning av mig som yogalärare... När ska jag få komma ut ur min bur?

Grenade

Hans röst, den bryter, hans längtan, förtvivlan ger rösten ett desperat rasp som påminner mig om bromsar som skriker när faran upptäcks nära, nära. Kollisionen är redan där, oundviklig, men man kämpar mot den. Trycker bromsen i botten med all kraft, men försent..

Jag är där nu, i upplösningstillståndet. Paniken river i mitt bröst samtidigt som allting bara pågår utanför. Känslomonstret.. Känns som att jag är fast i mina fysiska förnimmelser och inte kan se bortom dem. Trycket i bröstet.. Som ett sug, som om jag skulle kunna sugas in i mig själv och försvinna, upplösas.

Gode gud, när ska jag sluta vara så sjuk i huvudet?

Eller snarare, när ska jag sluta vara så rädd för allt? Det jag inte har känns hopplöst långt borta och det jag har känns som kvicksilver i mina händer. Mod, ge mig mod!! Och tillit! Livet är tufft, jag vet, men det skulle vara så skönt att känna tillit till att det ordnar sig. Jag gör det ibland och då kan jag andas. Det är skönt att andas. Ska göra det på yogan ikväll med mina elever. Det sägs att lärare lär ut det de själv behöver lära sig. Det stämmer i mitt fall..

Tack mina kära läsare för allt pepp och stöd och för goa, goa kramar. Ni betyder mycket för mig:)

Kram från Tinnitus som ska försöka skölja bort spänningarna med varmt vatten..

You are not alone

Jag har en personlighetsstörning.
Jag är störd.
Störd är ett så bra ord för att beskriva det som hänt mig.

Jag var ett litet nyfött barn som ville få kärlek och utvecklas som alla andra, men jag blev störd i denna strävan. Nu vandrar jag runt här och ängslas, våndas, väntar på attack från alla jag möter. Ett tillstånd av ständig defensivitet, av känslomässig overload och en skräck för att bli lämnad, ratad. kritiserad, bortvald, övergiven.

Borderline kallas det och det tycks som att störningen blir starkare för vart år som går. Som att alla besvikelser föder odjuret och snart tar det över. sanningen är väl egentligen att det är vissa saker som väcker monstret. Vissa saker är förväntade separationer. Min barndoms hamn, om än något svårtillgänglig sådan, håller på att försvinna från livet.

På ett plan är det ok, jag föstår det, hon är gammal. På ett annat plan breder ångesten ut sig och eldar upp allt som spirat inuti. den vill rasera allt jag byggt upp och stänga in mig i sitt mörker. Inga fler risker, varningslampan blinkar dag och natt. Saker som jag vant mig vid så smått, som att undervisa, svara i telefon när det ringer, dela med mig till min omgivning, allt det som gett mig så mycket glädje, ses nu som överflöd, risker av mitt inre ekonomiska system. All energi ska gå åt till att skydda, gömmas, hålla tillbaka.

Vad ska det bli av mig när hon dör, vem har jag då?

Livet är en enda lång räcka av risker och sen dör man.

Jag vet att det finns mer, jag vet, men min kropp skriker något annat. Det uråldriga larmsystemet, från mitt livs början, har väckts till liv och det är inte ett raffinerat blinkade som signalerar fara. Det är stötar genom kroppen, tryck över bröstet, tårar som rinner och värst av allt vänner som stöts bort. Jag saknar dem men vågar inte sträcka ut handen.

Att höra en vänlig röst skrämmer mig, röster överhuvudtaget skrämmer mig. Jag kastar mig in i böcker, relationer som är levande men ändå döda. Ibland tröstar de, ibland ökar de ensamheten. jag stirrar på facebook, ser dem som lever och gläds och håller varandras händer men jag kan inte nå dem, kan inte sträcka ut handen till dem.

Snart undervisning och jag ska göra mitt bästa för att inte dra på masken.

Kram från Tinnitus, som skulle vilja bada i kramar just nu.

I´m not a robot

Jag gör inte ensam så bra längre. Det blir inget bra när jag sitter själv och äter frukost. Jag hamnar i en stämning som inte känns hälsosam. Jag har massor av saker att ta mig för idag, men jag hamnar ändå framför datorn och sitter och jämför mig själv med andra. Med resultatet att jag känner mig värdelös. Alla andra verkar alltid leva så fantastiska liv. Facebook är en plåga, alla lyckliga leenden och framgångsrika, händelsefyllda liv. Själv sitter jag här och surar.

Men jag vet varför jag gör så här just nu, just idag. Jag har tre jobbsamtal att ringa och det skrämmer mig, som vanligt. Så istället grottar jag in mig.. Ok, ingen mer dator, nu ska jag diska! Se ifall det hjälper att få upp tempot lite.

Kram från Tinnitus som snart ska börja ringa..

Islands in the stream

Jag har inte skrivit på länge. Jag tvekar inför att uttrycka mig. Alla tankar känns oavslutade, som att de bara rinner ut i intet. I mitt huvud flyter meningar utan slut omkring. Som när man börjar säga något, men sedan ändrar sig halvvägs och låter orden övergå till ett mummel för att sedan tystna. Fadade idéer, åsikter, synpunkter och omdömen, jag är en hopplös samtalspartner i detta tillstånd.

Det är med mina tankar som med allt annat i mitt liv. Ofärdigt, oavslutat, ogenomtänkt och oklart. Jag lever insvept i tvivlets och undrans mystiska dimma och jagar ibland efter skuggfigurer jag tror är räddare i nöden, men som upplöses när jag närmar mig.

Jag vet vad felet är på min hjärna; min hippothalamus har tagit skada av min livslånga depression och jag lider av dissociation pga anknytningstrauman som också kan tolkas som neuropsykologisk dysfunktion i form av ADD, men jag har börjat sluta se det som fel. Det har skett en stillsam revolution i mitt inre, den som jag arbetat för så länge.

Den inre diktaturen har ersatts av en demokrati och jag väljer numera en aning mer medvetet vilka tankar jag lyssnar på. Numera går det att tänka sig att min hjärna är som den är och duger ändå. (Dessvärre, som vi alla vet, är gamla vanor svåra att ändra och det händer ännu att jag låter exdiktatorn göra sin röst hörd.)

Jag tänker ibland att mitt diffusa inre beror på detta paradigmskifte, men har svårt att avgöra om denna lycksaliga tanke bara är produkten av en önskan. Hur det än är så har jag hittat mitt mål för 2011. Eller snarare, det hittade mig. I en konversation med en vän dök orden upp som satte huvudet på spiken på min längtan.

Det är inget nyårslöfte, eftersom löften är så svåra att hålla. Det är snarare en vision, en fruktansvärd, disharmonisk, nästan vedervärdig vision som är tänkt att skaka min tidigare makthavare i grunden. Hur skakar man då någon i grunden? Och vad händer när någon blir skakad i grunden? Jag tänker mig att en skakad grund innebär att huset som grunden byggts på rasar och det som ska rivas är min falska självbild. Hur det går till? Det börjar i alla fall så här, med ett meddelande till min trogne men ack så kallsinnige tyrann:

Käre tyrann!

Jag har härmed det stora nöjet att delge er denna världsnyhet:

2011 kommer att bli ett år av ett slag ni aldrig tidigare skådat!

- Ut med höga ambitioner, prestige och bekräftelsejakt!

- Bort med känslor av tillkortakommande, otillräcklighet och livsleda!

Härmed deklareras stolt: 2011 är medelmåttans år!

Ja, kära diktator, ni läste rätt! Jag, Tinnitus, låter härmed ridån falla. Beskåda min nya skapelse, är den inte motbjudande så säg? I denna tid av framgångshysteri har jag kommit till insikt om att eftersom jag inte håller mitt eget mått så är det hög tid att hitta ett mer passande mått, nämligen:

Medelmåttet!

Länge har vi gått runt, du och jag, och trott att världen som vi känner den skulle gå under om vi inte strävade efter perfektion. Vi har matats med denna idealiserade strävan sedan bröstmjölken tog slut. Men nu, nu är det slut med den. Efter år ut och år in med stressen jagandes i vår kropp är det dags för oss att ta ett nytt steg ut i det okända. Även om vi lärt oss saker av det som varit, så finns det inget mer att hämta. Piskan har svängt över vår rygg för sista gången, nu väntar silkesvantarna.

Så håll i hatten, kära diktator, nu tar vi steget ut i en rosendoftande tillvaro, fylld av mjuka ord och eftertänksamhet. Färga mustaschen rosa, släng dina stövlar och spring barfota med mig på mjukt gräs till smäktande toner. Nya tider råder, låt oss möta dem som barn, storögda och nyfikna!

Eder otrogne tjänare

Tinnitus

Det har alltid varit en fråga inuti, är piskan bra för mig, eller för den mig längre från mig själv, men jag tycks vänta förgäves på svar. Så jag tänker prova. Sänka kraven, sänka ambitionen och se vart det tar mig. I förhoppning om att det leder mig till nyfikenhet, lust och glädje. Handen på hjärta, jag är livrädd! Som vanligt tvivlar jag på mig själv, på mina beslut, men nu har jag bestämt detta så nu ska jag. Basta!

Steg ett: Nya yrken ska utforskas. Det känns fel att fortsätta som psykolog just nu, för mig är det ett yrke som kräver passion och vetgirighet. Jag innehar ingen av dessa kvalitéer. Jag känner mig inte passionerad över någonting. Livet brände ut mig, elden har slocknat och jag tappade glöden för länge, länge sedan. Ny eld ska antändas och den ska hållas vid liv. Så inget mer hyperventilerande. Det är dags att dra ner på takten, söka baktakten och låta livet föra mig dit jag inte kunnat ta mig själv.

Kära vänner, välkomna med på färden och håll tummarna för att det håller!

Kram från en skräckslagen Tinnitus som tror att världen kommer att vända sig från henne för att hon slutar hata sig själv.

Today

Tinnitus läser. Läser och upptäcker sina frågor och sina svar i en bok (1).

Öppnar sedan datorn, läser lite till och finner sin längtan beskriven under ett Youtubeklipp om Aghoris (2).

Känner livet pulsera i sig, tänker på saker som skrämmer och på upplevelser som väntar. Vill släppa allt som är tryggt, invant och välkänt för att leva det råa, oraffinerade, rasande livet (3).

Hela veckan har jag fått påminnelser om livet utanför mitt. Inte utifrån, utan inifrån. Tankar, bilder, eller var det känslor, kanske minnen, från andra liv har uppstått inuti. Upplevelse av liv som levs i smärta och lidande, innanför murar, utanför värmen, gemenskapen. Upplevelser som gav insikt om att hela tiden, varje stund, fälls en tår, skriks ett skrik och vi, vi köper ljusstakar och glitter och fyller våra liv med fernissa. För att dölja det faktum att allt vi har kommer att tas ifrån oss. Att vi lever mysteriet, sprungna ur intet, på väg mot samma inte. Döden, döden, döden.

Det finns mer, jag vet att det finns mer än det jag låter finnas. Jag vill ut ur mitt fängelse, jag känner lukten av frisk luft som en föraning om rymden, storheten. Jag tar mig dit, trevande, darrande steg fulla av pulserande kött. Jag vill springa, jag vill hoppa, men jag vågar inte. Jag smyger fram med små, lätta, vimsiga steg och hoppas att livet ska överraska mig med en fribiljett, en räkmackeskjuts ut i friheten. Försöker hålla mig ovetande om att livet skriker; Fri entré, fri entré!, i varje ögonblick, i varje möte.

Det är bara att gå in i det, ögonblicket. Gå, Tinnitus, och låt dig uppslukas, uppfyllas tills du inte längre känner gränserna mellan dig och din nästa, mellan dig och luften som omger dig. Så rädd du är för att dö, så rädd för att upphöra, så rädd för att lämna det trygga mörkret och bli ljuset.

Men längtan driver mig, drar mig, suger mig framåt som en mal med mun som letar näring. Något att svälja för att känna mig hel. Chokladen räcker inte längre, livet är det enda som kan tillfredsställa min hunger. Jag kommer att gå förlorad. Dom säger att det är enda sättet att finna sig själv. Jag förväntar mig inget, jag bara måste fortsätta.

Kramar från Tinnitus, som hälsar nya, och gamla, följare välkomna med på färden.

1. Fyrväktaren, Jeanette Winterson

2. They endeavor eternally to dismember their restricted selves fully, that God may have a free hand to re-member them completely. They die day by day while they are still alive, that by dying to their limitations they can be reborn into the eternal life of Reality.

http://www.youtube.com/watch?v=W0bGrvKVxac&feature=related

3. Jag vill känna att jag lever

All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Gabriellas sång

So much magnificence

...men jag är full av otillräcklighetskänslor. Proppfull. Jag är uppfylld av sorg, rädsla, vilsenhet och förvirring. Ingen dröm, inget mål, inget som driver mig. Jag vet inte varför jag fortfarande är vid liv. Kanske för att det skulle vara så svårt att lämna mina kära. Tyvärr verkar det inte som att det går att leva enbart för någon annans skull. De har sina liv, jag måste leva mitt. Men alla upplevelser för med sig att jag känner efter, okunnig, långsam. Det finns så mycket jag inte kan och inte förstår att jag helt glömmer att se efter vad jag kan.

Det är som ett inre ras just nu och jag inser att jag måste rasa. Jag måste förlora kontrollen, släppa taget, våga misslyckas och lära mig att drömma, älska. Om fem minuter ska jag iväg till ett möte och sitter här med tårarna rinnande ner för kinden, undrande över vart lyckan och livsglädjen tog vägen.

Elddop, är det det jag går igenom? Hur länge varar det? Ska jag hinna bli gammal innan riten är över? Kanske dö?

Förtvivlade kramar från Tinnitus som just nu behöver en kram mest av allt.

Grace Kelly

Jag kan inte uttrycka mig. Jag kan inte förklara vad jag vill eller vad jag menar. Jag blir hela tiden missförstådd, det är som att jag talar ett språk som folk tror att dom förstår, men egentligen förstår dom bara hälften av det jag säger.

Imorgon ska jag tala om för andra vad jag tror att människor kan få ut av de tjänster jag erbjuder i mitt företag. Det kallas för kundnytta. Det står still i huvudet på mig. Jag kan inte komma på något namn till mitt företag och jag kan inte formulera vad det är jag erbjuder. Vad fattas? Vad ska till för att inspirationen, insikten ska komma?

Jag funderar och skriver och skriver och funderar, men kärnan i det jag gör gäckar mig. Kanske för att jag inte hittat kärnan i mig själv. Vilket hänger ihop med att jag drivs av oro och inte av glädje. Oro för att jag inte ska kunna försörja mig på det här. Att jag ska förlora jobb, hem och kärlek. Om jag inte kommer på ett bra företagsnamn, om jag inte kommer på bra formuleringar, om jag inte lär mig uttrycka mig, om jag inte, om jag inte, om jag inte..

Jag är nåt på spåren här. Min envisa oro. Usch. Oro. OOOOOOOOOro. O-ro. På italienska kallas guld för oro. Tänk om jag kunde bli en alkemist och förvandla min oro till guld. Jag är säker på att det går. Kanske ska oro vara det jag fokuserar på i kundnyttan, kan bli en riktig guldkalv. Hur du blir av med din oro. Jag måste slutföra behandlingen på mig själv först, så jag vet att det funkar. Eller? Kanske blir man aldrig klar, slutförd, färdigoroad?

Röriga tankar, dags att sova.

Kram från Tinnitus, som ska sova på saken och prata i nattmössan

Halleluja

Jag klarade det!!!

Tre genomförda föreläsningar, vilket innebär att jag trotsat min skam inför sammanlagt 250-300 pers. Jag är stolt över mig själv och taggad som bara den! Innan dagens föreläsningen idag sa jag till sambon min att det skulle dröja innan jag tog på mig den här typen av jobb igen. Nu vill jag upp i sadeln imorgon. Jag vädrar seger över skammen!

Men.. Jag är en hetsig typ, jag måste lära mig att ta det lugnt, lyssna på mina egna ord om att varva ner och ta hand om mig.. Jag vill bara så förtvivlat gärna slippa känna skam. Jag avskyr den där kalla känslan som sprider sig över huden, fasan som sköljer in som tjock, kall dimma. Varje gång är jag övertygad om att straffet ska komma. Hån, avvisning, förlöjligande över mina tillkortakommanden.

Peppar, salt, ta i trä, än så länge har jag inte känt av självhatet som följer på skammen. Kanske håller den sig borta ikväll..

Med erfarenheten av att det känns bra att trotsa min rädsla, ska jag gå och ägna kvällen åt att borra näsan in i min sambos nacke och förlora mig i nuet, i värmen och kärleken.

Kram från Tinnitus som tackar för lyckönskningar och för allt stöd från kloka, fina människor som finns omkring henne.

Shame on you

Skam, skam är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Denna fasansfulla skam som fyller mitt väsen med obehag och skräck. Skam, jag utmanar dig! Hallå, skammen? Snälla, snälla skammen? Kan vi inte ha en sista avgörande fight och den som vinner då får bestämma om du ska stanna eller gå? Jag kämpar mot dig hela tiden, men du ger dig aldrig. Varför så envis? Jag behöver inte dig! Jag vill inte ha dig! Jag vill sluta skämmas!

Nu ska jag läsa upp ett föredrag för min sambo. Jag ska hålla det imorgon, för ca 100 pers. Det blir tredje gången gillt imorgon och ändå är jag lika nervös som första gången. Helvete på jorden att befinna sig i denna skam!

Jag borde älska den, jag vet. Inte hata, inte stöta bort, inte avsky- bara ahimsa. Den vill mig väl, den är ett skydd. Min dödsradar. Egentligen borde jag vara oändligt tacksam. Men den är liksom vild min skam. Den ser fara överallt och skapar fara där fara inte finns. Skulle jag lyda den skulle jag aldrig gå utanför dörren och vilket slags liv skulle det vara? Levande död.

Kan man försonas med sin skam? Röka fredspipa med sina otillräcklighetskänslor? Tacka för ett nitiskt utfört arbete, ge dem en guldklocka och sedan säga åt dem att börja plantera rosor istället?

Jag vill det! Jag vill att dom ska känna sig gamla och slitna och redo att överlåta styrningen av detta skepp till glädjen och kärleken istället. Men dom beter sig som revirhetsande gamla surkartar som inte ens vill släppa glädjen och kärleken över relingen. Vår båt, vår båt, skriker dom och kastar rutten fisk på glädjen och kärleken.

"Take this sinking boat and point it home. We still got time."

Fallin slowly

Vi måste samarbeta här känslorna! Den här båten behöver vila i en hamn emellanåt, segla på varmare breddgrader. Hjälps åt, samarbeta, kom överens för guds skull. Jag har bara ett liv, en båt, ett hjärta och ni sliter ut mig på det här sättet! Kom igen!

Nu ska jag hålla föreläsningen för sambon, wish me luck..

Kram från Tinnitus, som är en liten kanin med lejonben

Du måste finnas

Tinnitus känner sig lycklig. Jag vågar knappt kriva det. Mitt liv har gått från att vara en kamp till att bli en utmaning. I kampen var motståndet hårt och jag var alltid i underläge mot alla våldsamma demoner som ville äta upp min värld, mitt inre, mitt liv. Nu. Sex år senare, har jag trotsat så många rädslor och sakta, sakta öppnat upp ögonen för att se att många av ögonen som tittar på mig har kärlek i sig. Jag behöver inte skämmas, jag behöver inte vara rädd. Livet omfamnar mig om jag låter det. Det kommer solsken efter mörker, det är som att livet i sig självt strävar efter balans. Eller så har jag haft turen att möta de människor som fått mig att våga lita på dom, på mig, på livet.

För er som lider, släpp in någon. Gör det. Hitta någon som behandlar ditt hjärta med silkesvantar. Jag hittade min psykolog för sex år sedan. Många timmar har jag spenderat gråtande hos honom, medan han lyssnat, tittat och väntat in mig tills jag var redo att möta hans blick. Många slantar har jag lagt på dessa timmar. Levt under existensminimum för att ha råd, ibland undrat om jag är riktigt klok, om jag prioriterar fel. Men nu, nu, nu, nu, nu, nu, nu! Nu vet jag att pengar inte är värt någonting om man inte lägger dem på det som bringar lycka och kärlek, i ens eget och andras liv.

Utan alla dessa timmar vet jag inte om jag hade vågat öppna mig för sann kärlek (min bulle!), om jag vågat trotsa rädslorna för att misslyckas och skämmas i arbete och relationer. Jag var ensam, omgiven av människor, först nu kan jag känna deras närhet. Jag kan älska dem först nu. Jag kan acceptera mig själv först nu. Jag vågar känna glädje först nu.

Jag tackar för detta. Jag tackar alla som hjälpt mig framåt, inåt och utåt. Tack för att jag får vara här och känna så här. Tack.

Jag är glad att jag började psykologprogrammet och blev tvingad, av kursplanen och mina drömmar om att bli psykolog, att gå i terapi. Om ni mår dåligt och inte vågar ta steget själva, se till att någon tvingar er att söka hjälp. Någon som förstår att ni behöver den och tvingar er att fortsätta ta emot den, även när det känns svårt. Men se till att det är någon ni intuitivt känner är bra för er, som behandlar er med respekt och omtanke. Inte alla psykologer är bra psykologer, lita på personkemin. Det är tilliten ni känner för er terapeut som kommer att bära er igenom skammens och skuldens eldhav.

Godnattkramar från Tinnitus, som fortsätter skicka kärlek och tack ut i universum.

Falling slowly

Hur hanterar man andras motstånd? Sitt eget motstånd? Andras välvilja och generositet? Sin egen givmildhet? Jag känner mig så tafatt ibland. Relationsskapandet är en finstämd konst, som visserligen ger utrymme för misstag, men som ändå kräver en viss känsla för det subtila. Det är inte ett svårspelat instrument per se, men det krävs en viss fingerfärdighet och känsla innan det börjar låta vackert.

Jag börjar inse hur mycket mitt arbete handlar om relationsskapande. Egentligen har jag vetat det från första stund, men väjt för det till förmån för den inpräntade neutraliteten. Härmed kastar jag ut den! Det går inte att vara neutral när du möter en annan människa, du måste vara dig själv! Vad är det att vara neutral? Att inte röja sina känslor? Då kommer det inte att bli något möte. Om du inte låter dig beröras av den andres upplevelse, vad förvandlas du då till? En maskin. Då kan klienten hellre få internetbaserad behandling som är både billigare och enklare rent praktiskt.

Jag vet inte varför jag envisats med att distansera mig. Jag tror att jag har missförstått psykologrollen, eller snarare missförstått vilken typ av psykolog jag vill vara. Det finns flera rekommenderade förhållningssätt och det är upp till var och en att hitta ett som passar dem. Jag trodde att jag hittat ett som passade mig, men inser nu att det är dags att byta. Jag har förändrats och med det mitt sätt att relatera och därmed arbeta.

Inom det dynamiska förhållningssättet finns det flera olika skolor och begreppsbilder med skilda preferenser. Från den interaktivt sparsmakade psykoanalysen, till den relationella psykoterapin. (Kanske var det för att de tidiga analytikerna var så sparsmakade med sitt känsloruttryck som de ofta hade relationer med sina adepter? De föll offer för sin egen uppladdade libido?)Mitt rättesnöre var tidigare begreppet neutralitet, ungefär att vara sparsmakad med vad man delger om sig själv så att klienten får möjlighet att fantisera. Fantasierna skapas utifrån tidigare relationsmönster och hur klienten förhåller sig till dig kommer därför att säga mycket om deras relationsmönster. Det jag har sett nu är att även om jag delar med mig av tankar och känslor, så kommer ändå dessa mönster fram. De hittar alltid utrymme. Det viktiga blir istället att hitta en balans mellan att vara personlig och privat.

Skillnaden mellan att vara personlig och privat ligger i att låta sig bli berörd, men inte låta de egna känslorna ta den största platsen. Den ligger också i att dela med sig av tankar och funderingar kring det som sker i terapin, men inte av ens egen historia. Kanske ligger skillnaden kort och gott i att dela med sig av sitt känsloregister, men inte av sin historia. Därmed stannar man också i nuet, vilket är en viktig aspekt av välbefinnande och något klienten kan ta till sig.

Jag tycker att det här är viktigt. Även om man ger utrymme för att vara en projektionsyta så ska man också visa att man är en medmänniska, att man är mänsklig. Gör man inte det blir klienten ensam igen, sviken ännu en gång. Vilken tro får de då på goda relationer, som trots allt är det vi lever för? Vi är inte ensamma, vi föds inte och dör inte ensamma. Vi är alltid en del av allt, vilket tack och lov äntligen visat sig vara sant även enligt den naturvetenskapliga forskningen. Tack för kvantfysiken!

Kram från Tinnitus, som håller på att växa in i livet.

Tack

Hej, jag heter Tinnitus. Jag ser mig själv som en olycklig människa som p g a dåliga uppväxtförhållande, karma, kalla det vad ni vill, har blivit splittrad, vilsen och rädd. Jag har en stark och enväldig röst inom mig som vi kan kalla Monstret. Monstret har olika humörlägen. En dag då monstret är lite trött så kan det ägna sin tid åt att kritisera mig. En annan dag då monstret har lite mer energi så kan det ägna sig åt att hata mig, smutskasta mig, skrika åt mig. Det är dåliga dagar.

Som ni som läser mina inlägg säkert sett, så har det uppstått en förändring i mig det senaste året. Monstret har stött på motstånd. Den långsamma utvecklingen fick en kick av en lång semester förra sommaren. Sedan träffade jag Mannen och så i december började orden försvinna. Mitt vanliga språk försvann. Jag tappade förmågan att uttrycka mig och har sedan dess inte riktigt kunnat uttala mig om någonting. Det är som att jag tappat alla åsikter, insikter, avsikter. Jag går omkring i en kokong vävd av frågetecken. Nej, det är inte ens frågetecken. Det är bara en tunn dimma som omger min hjärna. Tunna, mjuka silkestrådar som förhindrar saker att komma in och förhindrar saker från att komma ut.

Jag har inte blivit kataton, inte så. Jag gör saker, jag talar och interagerar, men jag gör det utan övertygelse, utan syfte, utan mål. Ord kommer ur mig, men jag vet inte om jag menar dem. Jag gör saker, men jag vet inte varför. Kort sagt, jag håller på att förändras. Jag tror mot det bättre, det är iallafall så det känns. Från att ha varit en people pleaser har jag nu förvandlats till en random pleaser. Förhoppningen är att jag ska landa i att vara en all pleaser, vilket inkluderar att pleasa mig själv. Min dröm är att få känna att jag har samma värde som alla andra och att handla i enlighet med det. Men förändringen sker inte som i böckerna eller filmerna, över en natt. Det är en segdragen process som tycks ha gått lite fortare de senaste nio månaderna, men jag har ingen aning om hur långt det är kvar.

Min yogalärare sa det i morse. Det är just det som är så speciellt med vägen mot upplysning, att man inte har en aning om hur nära eller hur långt ifrån den man är. Som döden (mitt tillägg).

Jesper Juul, dansk familjeterapeut och författare, har skrivit boken Ditt kompetenta barn som handlar om barnuppfostran. Häri skriver han bl a om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende.

Självkänsla kan förklaras som kunskapen vi har om oss själva och hur vi förhåller oss till det vi vet. Hög självkänsla beskrivs som kärleken vi känner inför oss själva bara för att vi finns till. God självkänsla är, enligt Juul, en existensiell kvalité, en grundkänsla, ett slags inre pelare.

Självförtroende är den känsla som vi har inför våra prestationer, det vi gör. Självförtroende är i hög grad beroende av självkänslan. Den som har bra självkänsla har sällan problem med självförtroendet, men den som har bra självförtroende behöver inte ha bra självkänsla och är dessutom mycket känslig för misslyckanden.

Han skriver vidare att den som har god självkänsla har utvecklat ett eget språk. Det betyder inte att man har skapat ett fikonspråk, utan att man har förmågan att sätta ord på sina känslor och kan därigenom kommunicera dem till andra. När jag läser det här börjar jag förstå vad det är som händer med mig. Jag håller på att utveckla mitt eget språk. Jag har använt andras ord tidigare, men jag tappade många av dem då, för nio månader sedan. De gamla, icke-mina, orden tvättas successivt bort av terapi, av yoga, av kärlek från min omgivning och nu, nu börjar mina egna komma.

Men rädslan är stor för att stiga in i livet. Jag läser Eckhart som uppmanar mig att uppleva nuet, nuet, hela tiden nuet. Jag som flytt det hela mitt liv. Som tioåring tröstade jag mig själv på morgnarna på väg till skolan med att tänka på vad jag skulle äta när jag kom hem. Mitt tänkande är uppbyggt på rädsla i nuet, trygghet har länge varit förknippat med ensamhet. Jag vet, inget kan vara mer fel och jag ska ta mig ur det. Men det är lätt för mig att hänge mig åt självömkan, självkritik och oro när jag ser bilder framför mig av ett berg i storleksordning K2 som ska bestigas.

När, när, när? Nu, nu, nu. Närvaro. Nu, diska som jag aldrig diskat förut;)

Kram från Tinnitus, som ger upp, accepterar och sen famlar efter halmstrån..

Falla fritt

Tisdag eftermiddag och jag sitter hemma efter en morgon fylld av nya situationer och mina vanliga reaktioner. Tror ni att böcker kommer till en när man är redo för dem? Det tror jag. Jag tror på ödet. I mitt eget lilla skyddade liv tar jag mig rätten att tro på ödet, samtidigt som jag inte kan förstå hur världens orättvisor också skulle vara en produkt av samma öde. Det enda sättet att tro på det skulle vara reinkarnation och det har jag verkligen ingen kännedom om eller erfarenhet av. Inte så vitt jag kan komma ihåg i all fall. Ändå tror jag, för att det är det enda sättet att förstå det som det inte finns några svar på.

Boken som kom till mig igår är en bok som jag blivit rekommenderad att läsa flera gånger av människor jag mött. Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle. På engelska The Power of Now. Jag kände till dess engelska titel, men inte den svenska, så när jag var på biblioteket igår och letade efter böcker om stress så hittade jag den och tänkte: Hm, den här kan jag ha nytta av till stressföreläsningen.

När jag så idag satte mig för att läsa så hände det där som händer mig vid vissa specifika tillfällen, jag började storgråta. Jag vet inte varför jag gråter, det är som att något annat än jag själv som gråter. Det är som att en del av mig som jag inte kommunicerar så väl med, reagerar starkt på något och får mig att börja gråta. Sist det hände var när jag såg en liten film på nätet om en av Bars-metodens huvudförespråkare Dain Heer. Han berättade om sitt arbete och visade runt på en skola som han arbetade med och då satte det igång. Jag grät i en halvtimme.

Jag vet väldigt lite om Access Consciousnessmetoden/organisationen, jag vet bara att en del kallar det för sekteristiskt och att andra tycker att det dom gör är helt fantastiskt. Det jag är nyfiken på är varför vissa specifika människor/budbärare, Heer och Tolle, berör mig så djupt. Det är något som släpper inuti när jag lyssnar på deras budskap. Men jag har ingen aning om, om jag gråter av rädsla, eller av glädje, eller av sorg. Krishnamurti uppmanar sina åhörare att testa ha sina känslor/upplevelser utan att namnsätta dem. Jag testar.

Ett tomrum infinner sig. Om jag inte försöker förklara allt som händer, då blir min annars så pladdriga hjärna plötsligt tyst. Den som alltid ska ha svar på allt tittar sig om kring förvirrat, med frågan; Vad ska jag göra nu då?, lysande i ögonen. Ja, min hjärna har ögon och kan titta sig om kring. Den är en egen liten människa därinne. En ganska högljudd liten människa. Men nu är den tyst, har satt sig i ett hörn och börjat muttra protester som den alltid gör när den inte får hålla på som den brukar.

Det är som ett klassrum i min hjärna, med stökiga elever som blir tillrättavisade, tystnar, för att några minuter senare skriva något och visa för varandra i blocket, sen börja viska. Viskandet går över i småprat, till prat till utrop, skratt eller påhopp. Jag, mitt medvetande, är en stackars lärare som inte lärt sig hålla lugnet i klassrummet och därför får tysta klassen upprepade gånger, men det slutar alltid i upprörda toner.

Jag såg en dokumentär häromveckan, Vikarien, den ligger nog fortfarande på SVT Play. Den unge läraren får inte ordning på sin klass och ber om hjälp från sin egen gamla lärare. Mycket sevärd dokumentär, där man bl.a får lära sig vad det är som är den gamle lärarens magiska ingredienser för att skapa en bra stämning i klassen. Kärlek, nyfikenhet och omtanke.

Börja lektionen med att samla klassen och skapa lugn. Bjud på dig själv. Lär känna människorna framför dig. Hjälp dem att öppna sig och bli delaktiga.

Jag ska göra på samma sätt med min hjärna. Samla den i början av dagen för att skapa lugn, lyssna på och lära känna de olika upplevelserna. Hjälpa den att kommunicera. Behandla min hjärna med kärlek, nyfikenhet och omtanke. Men, det här innebär också ett maktskifte. Detta jag, som förut var en hunsad slav under hjärnan, ska nu inta en ledarposition inuti mig. Ett skifte av paradigmstorlek. Ett jag som knappt gett ett knyst ifrån sig ska nu vara den röst som hörs. Kanske är det därför det har varit så svårt för mig det här året att hitta orden. För att det är en ny del som talar..

Kram från Tinnitus, som ska fortsätta strida mot drakar tills hon insett att dom inte finns.

Dogs

100 inlägg räknade jag till alldeles nyss! Detta det hundraförsta. Vilken grej. Hundra inlägg om skam och självkritik, om kamp för att känna existensberättigande och drömmen om självkärlek. Det ska firas!

Med en lista över sju intressanta saker om mig själv kanske?

Jag är grym på att dansa diskodans. Jag har tom blivit erbjuden att arbeta som dansare på klubb en gång, i min lite vildare ungdom. Tackade nej dock.

Mig får man se upp för i trafiken. Jag är en smått aggressiv cyklist som trotsar bilar, dock inte trafikregler.

Min dröm har alltid varit att starta ett band. Jag och en väninna började skriva låtar för en sisådär femton år sedan. Första låten vi skrev hette "Byahoran". Jag vet inte hur jag ska förklara det.. En annan gång.

En gång började jag skriva en bok, men huvudpersonen var så bitter och hemsk att jag inte vågade fortsätta skriva. Det var som om en del av mig fick eget liv och jag hade ingen aning om var det skulle sluta. Nån dag ska jag kanske fortsätta skriva på den.

Hm.. Det är svårt för mig som försöker värna om min anonymitet att avslöja personliga saker..

Jag blev utvald att delta en "skönhetstävling" en gång, på väldigt lokal nivå. Jag vann inte.

Jag är hopplös på att avsluta saker, får alltid prestationsångest, tröttnar eller ger upp innan det är klart.

Min lösning, om allt går åt helvete, är att gå i kloster. Jag har alltid vurmat lite för klosterlivet, jag tror att det finns mycket att hämta där.

Jaha gott folk, det var nog för avslöjanden idag.

Stor kram från Tinnitus som tipsar om dokumentär på SVT Play, om de kärleksfullla, icke genusorienterade männen från Tanna, en ö i Söderhavet, som
åker till England för att lära sig deras seder och för att hämta hem sin version av Jesus, prins Philip. Mänskliga möten över alla slags gränser, är fantastiska.

Kram från Tinnitus som ska sätta på sig förklädet och sköta sin kvinnliga köksplikt:)

Dancing on my own

Jag har skrivit två inlägg de senaste dagarna som jag inte publicerat. Om jag inte hinner skriva klart, eller inte gillar det jag skriver så lämnar jag dem i utkasthögen. Men de är ändå jag och jag vill att hela jag ska vara här, så jag tänker lägga upp dem. Varning för osammanhängande material..


Jag har varit på intervju idag. Och imorgon ska jag avsluta ett jobb som är bland det tuffaste jag gjort. Jag är inne på sömnlösa natt nummer två. Igår natt kunde jag inte somna och inatt vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om. Det är för mycket med jobbet nu. Jag sa själv idag, för första gången, att jag måste sänka min kravnivå på mig själv. Andra har sagt det förut.. Det blir också allt tydligare för mig att jag inte trivs med psykologarbetet, att det ofta känns övermäktigt och utarmande.

Det känns både naturligt och skrämmande att vara här. Jag har lagt så lång tid på den här utbildningen och nu när friheten är här att utforma mitt arbete som jag vill så har lusten försvunnit. Kanske är det tillfälligt, kanske behöver jag andra omständigheter för att känna trygghet och inspiration. Det enda jag vet är att sedan en tid tillbaka känns allt psykologarbete betungande och att det finns andra områden i mitt liv som får mig att lysa upp och känna glädje.

Jag vill vara där glädjen är. Jag är trött på att känna mig ett steg efter hela tiden, att jag inte hänger med, kan eller förstår. Samtidigt vet jag att mina otillräcklighetskänslor följer mig vart jag går. Men jag har en tendens att utge mig för att kunna mer, vea mer än jag kan och den förstärks i situationer där jag känner mig osäker. Och den kravnivå och ansvarsnivå som psykologyrket håller gör mig väldigt osäker. Jag har liksom glömt bort vad jag kan till förmån för alla undanglidande manövrar att ta till när jag inte kan.

Usch, det är jobbigt att skriva det här. Den brutala sanningen. Eller är det mina hjärnspöken som vill få mig att fly från ännu ett yrke? Fly för att dölja skammen över att inte kunna allt, över att ha brister, vara mänslig, misslyckas. Jag vet inte vad det är som talar inom mig, skammen eller det sunda. Att inte veta vad som styr ens handlande, om något, är skrämmande.

Jag har fantasier om hur mindre ansvar skulle ge större känsla av frihet. Jag eftersträvar inte ansvarslöshet, bara inte ansvar i den utsträckningen som jag har nu, dvs ansvar över människors liv. Min handledare säger till mig att jag tar för mycket ansvar, försöker få mig att se att allt inte står och faller med mig, men jag har svårt att ta in det. Ansvar är just det som man utger sig för att ta som psykolog, det är det som ligger till grund för vår professionella auktoritet.

Jag tänkte plötsligt på hur det är att vara förälder. Då har man ju just det, ansvar över en annan människas liv. Så skrämmande det måste vara. Hur orkar man, hur orkar ni föräldrar? Det är kanske lättare när man inte har något val. Samtidigt så har man ju ett val, uppenbarligen, eftersom vissa föräldrar inte tar ansvar för sina barn.

Ibland i filmernas värld så lämnar en förälder hemmet med ursäkten (övertygelsen?) att de gör det i barnets bästa. Undras om jag skulle bli en sån förälder. En sån där, som man alltid tycker är avskyvärd, som inte står ut med sina brister och hellre flyr än att se konsekvenserna av dem. Det tror jag inte egentligen, men det finns som sagt flykttendenser i mig. Uppenbarligen tycker jag att det är viktigt att ta ansvar för sina handlingar och ser hårt på dem som misslyckas. Kanske är det pga den hårdheten som jag själv skyr ansvaret.

Om jag misslyckades med något så skulle jag vara min hårdaste domare. En väninna sa till mig idag: Varför är du så hård mot dig själv? Jag kunde svara på det, det är för att jag är så rädd för att misslyckas. Jag vet att om jag misslyckas så kommer självkritiken inte att ha några gränser. Och självkritik gör ont. Den är som en främmande makt som tar över mitt inre och skapar en våldsregim, fylld av tortyr, förföljelse, försvinnanden, hot och avrättningar. Jag vill inte bo och leva där.

Just nu råder diktatur inuti, med en gammal diktator som suttit länge vid makten. Diktatorn är grym, men han har pga ålder och maktblindhet tappat den fullständiga kontroll han tidigare åtnjutit. Stunder av lycka flyter ibland förbi obemärkta och därmed ostraffade. Jag vill inte se honom bli utbytt mot någon ny, ung, blodtörstig tyrann. Jag inväntar diktatorns åldersverkningar (se död) eller folkets uppror, men det är en känslig tid eftersom det aldrig någonsin rått demokrati inuti.

Nu kommer äntligen tröttheten. Klockan är fem och jag ska återgå till min sköna, mjuka säng.

Kram på er alla i nattmörkret!

Skinny Love (ofärdigt nr 1)

Jag vaknade upp från mitt yogapass idag och tänkte att jag så desperat söker lyckan. Att jag kanske skulle acceptera det som fanns istället, depressionen.



Jag kämpar emot hela tiden, kämpar emot, kämpar emot. Står på min pool og pain och doppar foten och tar tillbaka den. Jag kan inte stå emot längre, jag måste sjunka ner i den och jag vet inte ens vad det betyder. Jag vet bara att jag är en liten männsika bland alla andra som haft alldeles för lite kärlek och stöd i mitt liv. Jag lämnades ensam med allt. Jag skulle bära min mammas smärta, min pappas svek och min egen förvirring och jag klarade det bara genom att alltid leta ljuspunkter, att alltid vara duktig.



Jag har sagt det tusen gånger, jag vet det, men ändå släpper inte smärtan av det. Jag känner mig så ensam när jag tänker på det och det gör så ont. Så kommer jag aldrig att göra mot mina barn. Dom ska inte behöva trycka undan sina känslor för att jag inte orkar med dem. Och ändå är jag livrädd för att det är just så det kommer att bli. Att jag fortfarande inte lärt mig att ta hand om mig själv tills dess så att min rädsla och sorg får komma till uttryck inte genom att jag stänger av allt inom mig och allt utanför mig.



Jag är fortfarande så rädd för att ta steget, att prata med mina vänner när jag mår dåligt. Jag är också rädd för att överge ensamheten och sorgen, som om jag skulle förlora en del av mig själv, kankse min mamma om jag inte sörjde. Är det henne jag håller fast om?



Jag vet inte vad jag håller på med. Jag vet inte vad det här är, den här sorgen, desperationen, skammen, otillräckligheteskänslorna, skräcken, smärtan. Det är så eländigt allt.

Beautiful (ofärdigt inlägg nr 2)

Jag har fått ett pris. Tack kloka och kärleksfulla Mrs S A Sunday Kind of Love som gav mig denna angenäma utmärkelse. Det känns lite grand som att jag fått inbjudningskort till Klubben för inbördes beundran. Jag brukade förakta den typen av internkotteri (läs avundsjuka), men nu känner jag mig upptagen i ett brokigt och vackert sällskap som jag gärna vill vara en del av.

Det finns dock regler för deltagandet. Så klart, annars hade det inte varit trovärdigt. Reglerna är som följer:

Som Award winner ska jag/du klistra in bilden i din/min blogg för att visa att du/jag fått den.

Tacka och länka tillbaka till den du fick bloggen av. http://sundayloveforme.blogspot.com/

Ge awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder.

Skriv sju intressanta saker om dig/mig själv.



Jag måste berätta något.. Jag är, som ni som läser mina inlägg kanske förstått, något av en enstöring. Detta återspeglas även i antalet bloggar som jag följer.. Dom är tre. Men jag uppskattar två av dessa väldigt mycket och tänker därför fördela mina sju gånger på dem. De får alltså 3,5 awards var!



Gratulerar:

Mrs S : http://sundayloveforme.blogspot.com/

och

Oroshjärta : http://hornsgatanminauorta.blogspot.com/

Ni sätter guldkant på min tillvaro och får mig att känna samhörighet och kärlek, det är stort!

Listan på sju intressanta saker om mig är under arbete. Jag återkommer på den punkten..
Tack än en gång för denna fina utmärkelse!

Young at heart

Jag slutade med tabletterna. Jag tog dem i sex dagar, sen ville jag inte mer. Jag blev trött, varje dag, hela eftermiddagen var jag helt groggy. Jag vill inte ha det så. Så jag slutade. Istället har jag bestämt mig för att inte lyssna på mina negativa tankar. Efter massor av år i terapi, observera psykodynamisk sådan, så har jag äntligen uppnått en grad av självacceptans som gör att jag kan skilja ut mitt självhat från mitt sanna jag. Jag har inte gått kognitiv terapi och jag tycker inte om monopolet de tagit på att uttala sig om tankar. Även om man går i psykodynamisk terapi så kan man prata om tankar. Och mina tankar går fortfarande på autopilot fastån jag gör mitt bästa för att ta tillbaka rodret.

För att uttrycka vad psykodynamisk terapi har åstadkommit: Mitt självomhändertagande har ökat, jag har mer tillgång till mina känslor, jag använder färre försvar, jag har förbättrat mina relationer, jag kan uttrycka vad jag känner i ord. Allt det här gör att jag känner mig lite tryggare i mig själv. Det finns mer än hat inuti nu. Ett litet utrymme har smugit sig in mellan mig och mina negativa tankar . Det som förut var jagsyntont har nu blivit jag dystont som man skulle uttrycka sig på psykologiska.

Men, det är en kamp nu mellan mig och autopiloten. Den har inte lust att släppa över kontrollen till mig. Det är smärtsamt att vara medveten om vad jag tänker om mig själv. Förut var det som en ström av utskällningar och okvädesord som bildade ett jämnt bakgrundsbrus, en vass ljudmatta som dock var jämn och därför hamnade någonstans precis bortom det medvetna. Nu däremot, har denna spikmatta fått ett asymmetriskt mönster där vissa spikar är längre än andra. Trycket blir ojämnt, smärtan blir skarpare och pockar på uppmärksamhet och jag blir medveten.

Kanske är det för att fler goda tankar har smugit sig in som de onda framstår som så mycket starkare. Det skapar en kontrast som inte funnits där förut. Det mörka blir mycket mörkare i närheten av ljus, som skuggor i en upplyst gränd. Jag visste faktiskt inte att jag hatade mig själv med en sådan intensitet. Tydligen tycker en del av mig att jag inte är värd jorden jag går på. Det gör mig ont. Jag är som ett mobboffer som aldrig får vara ifred. Det finns ingen toalett att gömma sig på, inga flyktvägar eller skyddsänglar. Det finns bara en skolgård i mitt huvud, utan rastvakter. Och det är alltid rast.

Ok, jag dränker ibland flödet i film, böcker eller med choklad. Inget av det är egentligen bra för mig. Chokladen kommer att ge mig diabetes, eller hjärtproblem och det känns inte bra att göra saker bara för att fly, men å andra sidan vill jag ge mig själv lite vila ibland. Jag måste ha usel karma. Jag tänkte häromdagen att jag började mitt liv på minus. Jag vill må bra och kunna ge till andra, men jag är så back i min personliga utveckling. Jag har kämpat i många år bara för att bli någorlunda normal. Ätstörning, depression, självdestruktiva handlingar av olika slag, ger minst femtio minus på skalan. Egentligen borde jag inte ha ett människovårdande yrke, jag har ju inte lärt mig att ta hand om mig själv ordentligt än. Men vad ska jag göra? Jag gör nog mest nytta när jag gör något jag tycker om att göra.

Jag går en yogainstruktörsutbildning nu. Den började i fredags. Jag försöker lyssna på undervisningen, men jag hamnar ofta i att observera mina egna tankar, negativa tankar.

Här är ett smakprov:

Hur dålig jag är i jämförelse med de andra, hur friska, glada och obekymrade de verkar. Hur avundsjuk jag är på de andra för allt de har upplevt, fått, har. Hur jag inte har något att ge, att jag borde ge upp, gå därifrån, lägga ner. Att jag inte duger någonting till.

Dessa tankar kanske alla haft någon gång, men för mig är de inte något som inträffar lite då och då. De är den enda reaktion jag har på allt som händer, allt. Bara när jag är själv och uppslukad av något så att jag inte tänker på mig själv, hör jag inte dem. Jag undrar uppriktigt om och i så fall vad jag har gjort för att förtjäna detta ständiga inre tillintetgörande av mig själv. Var jag fåfäng och självsvåldig, vårdslös, i ett tidigare liv? Vad är det för mening med att ha det så här? Finns det någon poäng med det som jag har missat?

Jag undrar också hur länge det som pågår nu ska fortsätta. Nu har jag blivit medveten om eländet inuti, men vad händer sen? Jo, visst, det har inneburit att jag har lite större förståelse för mig själv. Detta har i sin tur lett till att jag ibland kan acceptera att jag inte orkar med lika mycket som alla andra, att jag inte tycker samma saker är roliga som alla andra och att jag behöver mer tid för mig själv än vad andra behöver. Men jag vill ju inte att detta ska fortsätta.

Krishnamurti säger att man ska sluta försöka bli något annat än den man är. Att det i själva ansträngningen ligger ett fördömande och ickeaccepterande som bara leder till våld och hat. Vilket då innebär att jag är fast i det här tillståndet? Att min strävan att nå någon annanstans gör mig hänsynslös? Jag tror inte att jag förstår fullt ut vad han menar. Jag tror inte heller att jag förstår fullt ut vem jag är. Eller vad livet är. Eller döden.

Min pojkvän säger till mig; Var dig själv! och: Våga misslyckas! Hur ska jag våga det när reaktionen på ett misslyckande skruvar upp självhatet till orkanstyrka? Jag vill ju bara dö när jag misslyckas. Inte dö, jag vill döda mig. Det är ingen rolig känsla kan jag tala om, den är sjukt skrämmande. Det hat som finns inom mig skrämmer mig med sin styrka.

Det finns så mycket i en människa. Det hat jag bär inom mig bär vi nog alla inom oss, men det är mer eller mindre aktivt. Det är en potential, på samma sätt som kärleken är en potential. Jag hoppas min kärlekspotential någon dag blir större och starkare än min hatpotential.

Massor av kärlek till er, mina följeslagare. Nu ska jag göra min läxa.

Kram från Tinnitus

Aldrig ensam

Jag läste en ungdomsbok för ett par är sedan, Vykort från ingemansland av Aidan Chambers, där författaren skriver att uppmärksamhet är kärlek. Han skriver om hur en känd konstnär (var det da Vinci?) målade av sin far upprepade gånger. Det var ett sätt för dem att komma nära varandra, för unge da Vinvi att visa sin kärlek för den äldre. Uppmärksamhet=kärlek, visst är det sant. Och vackert. Så att odla sin uppmärksamhet, sin närvaro i nuet- som ni mitt ressällskap tipsar mig om- vare sig det är genom andning, kloka ord eller genom att stötta varandra på olika sätt, är nog det klokaste vi alla kan göra. Det är en kärlekshandling, till en själv, till livet, till kärleken.

Jag började ta piller igen. För några dagar sedan. Jag vill inte, men jag kände mig tvungen. Jag känner mig fortfarande tvungen. För min egen skull, för min pojkväns skull, för min framtids skull. Men det klingar falskt inom mig. jag vet att det är ett stöd, men det är ett stöd som också är en belastning. Som alla stöd.. Egentligen vill jag ta striden med mitt självhat och inte ge mig förrän en av oss har gått under. Strida. Leva ett liv inte vinna ett krig, en boktitel som gjort intryck på mig. Anna Kåver skriver om acceptans, och även om jag inte känner mig träffad i det allra mjukaste av det hon skriver i boken, det liksom glider lite ovanpå, så har titeln gjort ett viktigt intryck.

Pillrena innebär att jag hamnar i trötthetskoma ca tre timmar om dagen och att jag är avsevärt mycket långsammare än jag annars är, i tanke och handling. Jag vet inte hur mycket stöd de är för mig. Jag hämtar så mycket kraft ur de nyvunna insikterna. I insikten om att jag bara kan leva livet så som jag vill leva det. I insikten om att det går att lita på universum, att önskningar slår in. I insikten att jag är som jag är. Och att jag är som jag är pga. det jag har gått igenom. Och att det är ok. Jag duger. Jag kommer att hitta rätt.

Men jag tar emot piller-stödet, även om det är tveksamt. Jag behöver allt stöd jag kan få i min kamp för att vinna mig själv. Där var det igen. Ordet kamp. Kamp som i strid, som i krig, som i vinna eller förlora. Jag behöver inte krig, jag behöver skapa fred. Men det är delar av mig som är motsträviga, som inte vill släppa taget. Vissa av dem är där för att skydda mig, det vet jag, men det är andra delar därinne som jag inte ännu lyckats sluta fred med. Det är dom delarna som påminner mig om min mammas framfart med mig.

Min mamma, som jag älskade högt och dyrt, var en väldigt otålig mamma. Hon tyckte att barn var besvärliga, påfrestande och långsamma. Detta innebar att jag fick vänja mig vid att låta henne ta över om jag gjorde fel, vara så lite i vägen som möjligt och skynda mig allt vad jag kunde i allt jag gjorde, om det så var talade, tänkte eller handlade. Nu när jag är vuxen har jag ingen nytta av att bete mig sådär, men det är så hårt inpräglat i mig att jag gör det per automatik. Och automatiken, eller autopiloten, har blivit ordinarie pilot som om hela livet var ett nödfall och jag var svårt skadad. Närvaro, medvetenhet, deltagande, nu, nu, nu. Älska, lev, nu!

Nu kallar kroppen, mitt hjärta vill ha blod. Jag lämnar med värme i hjärtat över alla er som ser och förstår och delar. Jag tror också jag har alla nycklar, det är nu dom ska användas.

Kärlek!